Kapitel 3 när två världar kolliderar
Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

Kapitel 2 När två världar kolliderar

Kapitel 2 När två världar kolliderar

Niko

5 januari 1985 på min födelsedag satte jag för första gången min fot i Sverige, Trelleborg var staden som jag kom till efter min flykt från mitt hemland Iran. Det rådde krig mellan Irak och Iran. Beslutet att jag var tvungen att fly var flera incidenter och kriget, jag var inte säker där. Blev placerad på Flens flyktingförläggning ett par månader innan jag fick komma till Stockholm och bo hos en vän tills jag åkte tillbaks till Flen för att få besked om var jag ska vara bosatt. Det blev till Västerås som jag
då fick en lägenhet att bo i. Ovissheten under hela den första tiden var både stressande och framför allt osäker att hela tiden gå och vänta på ett beslut om permanent uppehållstillstånd. Men jag var fast besluten att skapa mig ett bra liv här. Jag kommer från norra Iran från staden Rasht.
Vi har också de fyra årstiderna, det enda som skiljer Iran och Sverige var
att det brukar vara lite mera minusgrader här än där annars hade vi
också snö på vintern. Kommer från en stor familj med tre bröder och en syster. Min äldsta bror Manucher lämnade också Iran och bodde många år i Rom och nu bor han med sin familj i Kanada sen många år tillbaka.
På dagarna brukade jag hjälpa min far i matbutiken som han ägde och har gjort så länge jag kan minnas. Och på kvällarna umgås med
kompisar. Har många fina minnen från min uppväxt där men också oroliga tider från en monarki till en islamisk stat under min tonårstid och ända fram till min flykt därifrån. Det som jag saknar mest är nog naturen och maten, min mor lagade väldigt god mat. Hon var hemmafru och tog hand om barnen och hushållet.
Började läsa på Amu-center till CNC-operatör och läste svenska, umgicks med nya vänner som också kom fån Iran. Ibland så blev det utekväll på krogen men för det mesta var vi hemma hos varandra, vi hade inte råd att gå på krogen så ofta. Så mitt första år såg ut så,
plugga, träffa vänner ända tills jag mötte Nitta.
Den sista händelsen som gjorde att det var fara på färden i mitt hemland.
Jag hade pratat med mina föräldrar långt innan denna händelse om att jag har ingen framtid här och troligen kommer jag att bli skickad ut i kriget som pågick med Irak. Men mina föräldrar hade inte riktigt tagit det på allvar ända tills denna dag då vi skulle åka till en stad som heter Mashhad som mina föräldrar gärna ville besöka. Irans heligaste stad och näst största stad i Iran. En stad som många troende iranier besöker. Inte
för att mina föräldrar var troende, min mamma bar duk på huvudet men
det var mera för en vana och tradition i hennes släkt, som delvis var troende. När Iran blev en islamisk stat var alla kvinnor tvungna att ha duk på huvudet. Varken jag eller mina syskon är troende och det är på grund av att den muslimska tron inte utövades i vårt hem. Vi hade det nog ganska så bra ställt än många andra familjer i Iran och kan nog säga att vi var ganska så upplysta om vad som hände i Iran och omvärlden. Och både jag och mina syskon fick gå i skola och utbilda oss.
Dagen kom då vi åkte till staden Mashhad och jag kände mig glad för jag
hade en vän med mig. Vi var klasskompisar från gymnasietiden. Och jag kände att vi var väldigt goda vänner och kunde lita på varandra. Vi hade
varit några dagar i staden då min vän och jag skulle gå till telefonbolaget.
Han skulle ringa ett samtal till flickvännen. Vi kände inte på något vis att vi var förföljda eller iakttagna utan vi hade det trevligt och kände oss
bekymmerslösa. Efter samtalet så beslöt vi att vi skulle gå och besöka hans farbror som bodde i staden, han hade en hantverksbutik vid basaren. Vi kommer fram till hans farbror och sonen som var i samma ålder som vi. Det hälsas hjärtligt såsom man gör i Iran när man är släkt
“pussar på båda kinderna”. Vi sitter ner i butiken och min vän går för att
hämta te vid tehuset. Efter en liten stund så kommer två gardister in i butiken och tilltalar mig och min väns kusin skarpt -Ni ska följa med oss och sen greppade de oss i armarna. Jag sa till min väns kusin säg ingenting sätt dig bara i bilen.
När vi satt i bilen satte de på oss ögonbindlar och sen började de köra.
Under färden som tog kanske en halvtimme så blev jag mycket, mycket
rädd och tiden kändes som en evighet. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg. Och man hade hört ofta om människor som försvinner spårlöst bort. Men vi kom fram till sist med ögonbindlar fortfarande för ögonen. Vi fick stå ute en stund i regnet och det kändes som vi stod i en inhägnad gård då man hörde att de låste grindar. Det var kallt och vått,
jag var rädd, frös och darra. Efter en stund kommer de tillbaks och förde
in oss i ett rum där de börja förhöra oss. Förhöret gick ut på att de ville veta vart vi ringde, vad vi prata om och vilka regimkritiker gupp vi tillhörde. Det var samma frågor hela tiden och de höll på i flera timmar.
Jag försökte förklara att vi var vanliga människor som var på några
dagars semester i staden, men jag fick ett hårt slag i ansikte. Det var
knappt att jag kunde sitta kvar på stolen så hård var smällen. Och så höll det på ända tills vi blev inlåsta i en cell och då tog de av oss ögon bindlarna. Då hade de förhört oss hela dagen. Vi hade varit i cellen en stund då dörren öppnas och en man säger att vi får gå. Min väns farbror
hade tagit kontakt med mina föräldrar, vet inte hur de fick ut oss därifrån.
Men jag tror att det var på grund av farbrorn som var väl känd i staden
med religiös bakgrund och att han kunde tala för sig. Jag fick skriva på ett papper med mitt namn och sen skulle jag anmäla mig i min hemstad hos gardisternas station när jag återvände. Det fick jag göra i flera månader varje dag. Men innan jag kom ut därifrån så säger en av gardisterna till mig -om du
vill kan du slå mig tillbaks så som jag slog dig. Han säger också att koranen säger att du får göra det. Jag kände på en gång att det var någon form av test från deras sida så det ända jag säger -ni tog fel vi är bara på semesterdagar här i staden. Efter den här händelsen så tog mina föräldrar allt som jag sagt och
berättat på allvar och vi började planera för en flykt från Iran. Vi kunde
inte lita på någon, så de enda som visste om planerna var en av mina bröder och min vän. Vi kom i kontakt med några personer som hjälpte till med att planera flykten. Efter att vi hade gått igenom alla flyktvägar så beslöt vi att det skulle vara säkrast på mindre vägar genom bergen till Turkiet.
Flykt dagen kom och jag tog farväl av mina föräldrar och min bror. Sitter
gömd på lastflaket under en presenning i en lastbil som kör i fler timmar. Det var obekvämt och kallt att sitta där på flaket, men det ändå jag kunde tänka på var att jag skulle komma ut från Iran. Och att jag var ensam och måste till varje pris klara mig själv.
Flykten genom gränsen till Turkiet gick bra, men väl där så blir jag fast av
polisen i en mindre stad och blir förhörd där. Men där fick jag röra mig fritt och jag kom i kontakt med en hjälporganisation som hjälpte mig
vidare till Sverige. Sammanlagt tog det en månad för mig att komma till
Sverige från det jag lämna Iran på lastflaket på en lastbil tills jag kom till
Trelleborg. Jag var nu politisk flykting. Jag har alltid varit väldigt tacksam
för mina föräldrar som hjälpte mig hela vägen fram till dagen för flykten
med pengar och synpunkter fast de inte hade jättestora besparingar.
Precis som alla andra människor i medelklassen i Iran så fick nog många
vända på slanten för att det skulle gå ihop.
Att vara på flykt från sitt hemland är inte något som man väljer utan för
att man är tvungen och alla känslor som medför att vara på flykt kan vara
mycket skrämmande och förskräckligt stressande. Vad ska hända, vart
kommer jag, kommer jag klara mig, kommer jag kunna skapa ett nytt liv i
ett annat land, kommer jag bli tillbakaskickad, kommer jag se min familj igen någon gång i framtiden, men framför allt rädslan att inte klara sig
själv. Ja det finns många känslor som är väldigt svårt att beskriva med
några få ord och som är väldigt svårt för en annan person att förstå som
aldrig varit på flykt.
Under mina år här i Sverige så har jag varit tillbaka till Iran ett par
gånger under de senaste 12 åren, men varje gång så känner jag
obehagskänsla som biter sig fast och är jättesvårt att skaka av sig. Det enda som fått mig att åka dit är för att träffa min familj som finns kvar där och varje gång så har jag sagt aldrig mera. Samtidigt är jag väldigt glad att jag fick träffa min mamma igen innan hon gick bort för ett par år tillbaka. Pappa och tre av mina syskon finns kvar där, men med dagens teknologi så finns Skype och andra sociala sidor på internet som det går jättebra att hålla kontakt genom.

Vad roligt att just du titta in hos mig, hoppas du hitta något som passa dig. Innan du lämnar mig sätt en kommentar så hittar jag tillbaka till dig. Tjingeling och ha det så fint!

One Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *