Kapitel 3 när två världar kolliderar
Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

Kapitel 7 När två världar kolliderar

Kapitel 7 när två världar kolliderar
Vi är gravida
Efter några dagar när vi hade kommit hem tog jag ett graviditetstest som
visade positivt….JAG VAR GRAVID! Jag var överväldigad av känslor och
mycket glad, hade aldrig tänkt att det skulle gå så fort att bli med barn.
Nu skulle jag berätta det för Niko och jag ville välja ett lämpligt tillfälle.
Jag hade inte sagt till honom att mensen var sen. Samtidigt blev jag lite
orolig hur han skulle ta det. För tänk om han hade ångrat sig. Det gick
några dagar innan jag berätta, hittade aldrig ett lämpligt tillfälle så jag
bara sa det en dag när han kom hem från skolan.
Vi stod i sovrummet
och jag kläckte ur mig -vi väntar barn, han stannade upp och tittade
förvånat på mig och utbrister -Näää är det sant, är du säker? sen så
smålog han, på hans lilla vis, han kramade om mig en lång stund. Niko
brukar alltid få ett småleende på läpparna när han känner nöjdhet. Visst
det var mycket som snurrade i mitt huvud de första dagarna. Hur skulle
vi klara att bli föräldrar och ta hand om ett litet barn, till och med så
tänkte jag vad har vi gett oss in på.
Niko gick fortfarande på AMU-center
och jag jobbade på ålderdomshemmet, skulle vi klara det ekonomisk jag det var en hel del som dök upp i mitt huvud men lyckan att vara gravid
tog överhand för nu skulle jag ge han första kärleksbarnet. Även Niko
hade känt efteråt ungefär samma tankar som jag och att var vi verkligen
mogna för det här. Jag är evigt tacksam för min mor som gav lite pengar
då och då den första tiden så att vi kunde klara oss, hon till och med
köpte barnvagn till oss. Det var beräknat till 7 januari 1988.
Det händer mycket detta år. Förutom Rom resan som var en härlig
upplevelse. När vi kommer hem från Rom så fick vi besked att hans
föräldrar hade fått visum att komma och besöka oss. Men dessförinnan
så åkte vi till Hangö, jag hade pratat mycket om min hemstad. Vi
stannade en hel vecka hos min moster Krisse som vi alltid haft en nära
relation till. Hon är mera min vän än moster det skiljer bara 10 år mellan
oss. Och vi har haft mycket roligt tillsammans genom åren. Niko älskade
Hangö. Jag visade alla fina platser som finns där, och jag tog han till
mina ostörda ställen där vi kunde älska under bar himmel på de vackra
klipporna.
Vi började åka dit varje sommar. Ibland så åkte vi i samma
period som min yngsta syster, hon träffade en Hangö kille i ung ålder
som hon har tre barn med. De separerade för några år tillbaka. Hangö är Finlands sydligaste stad och belägen längst ut på Hangö udd med hav
på tre sidor av staden och med många fina sandstränder. En riktig
idyllisk sommarstad med sina stränder, klippor och träkåkar.
Jag var i början av graviditeten när vi var där. Det syntes inte så mycket då att jag var gravid. När jag väntade min förstfödda så var graviditeten lätt jag
mådde bra hela tiden och hade inte heller illamående i början som jag
hade med vårt andra barn. Niko har båda gångerna varit väldigt tillgiven
och omtänksam båda graviditeterna och jag kunde se och känna hans
stolthet och kärlek. Tänk så vacker jag kände mig under hela graviditeten, har nog aldrig känt mig så vacker och det gjorde jag också med vårt andra barn.
Med andra barnet var vi mera trygga i våra roller.
Vi är åter hemma från Hangö och hans föräldrar ringer en kväll till oss
och berättar att de har bokat resan till oss, döm om vår förvåning så har
de bokat till Kastrup i Köpenhamn, har aldrig kommit underfund varför
det blev så. Men Niko och jag inser ganska så fort att vi kommer behöva
hämta dem i Köpenhamn och vi hade ingen bil. Vår Saab som vi hade
den skulle skrotas. Niko hade mekat med den ett otal gånger men det
gick inte fixa så att den blev körduglig. Kommer ihåg när vi gav upp om
den, det var en dag som han höll på och meka utan resultat och det
hade gått flera timmar. Minns att jag titta ut från fönstret flera gånger mot
parkeringen där han höll på med bilen. När jag tittar en sista gång så ser
jag att han inte är där så då visste jag att han var på väg upp. Men tiden
går och ingen Niko dyker upp och jag tittar åter igen flera gånger ut
genom fönstret men han finns inte där. Jag börjar bli orolig. Till sist så
hör jag hur det bankar på ytterdörren så jag går och öppnar dörren och
får syn på Niko som blöder så förskräckligt. Han var alldeles vit i ansikte och svetten rann han var panikslagen, kommer ihåg att han säger -Nitta hjälp hjälp mig jag har skadat mig jag dör, -vi måste åka till akuten. Jag
fick in han och jag tog bort byxorna och titta på såret på benet där han i
misstag hade fått en vass kniv in då han försökte få av en slang. Det såg
inte så jättefarligt ut men beslöt att ta han till akuten. Han hade krälat sig
uppför alla trappor. Vi bodde på tredje våningen och det fanns ingen
hiss. Här förstod jag att han inte tål att se sitt eget blod iallafall inte i de
mängder som hade runnit från såret. Han blev sydd med några stygn.
Vi börjar leta efter en billig bil, vi hade inte råd med någon dyr bil utan vi
började leta efter en Volvo amazon. Som vi till slut hitta för en liten peng
och vi hade den några år men den var en riktig rosthög. Kommer ihåg en
gång när Niko skulle köra mig till jobbet en morgon och regnet slog i
backen. Han hade städat bilen på kvällen men inte lagt tillbaks mattorna i
den och vi hade bråttom på morgonen så då fanns det ingen tid. När vi
kommer på påfarten till motorvägen så finns det en stor vattenpöl som
han kör igenom, så där satt jag på passagerarsidan med ett stort hål i
golvet och naturligtvis så fick jag ju allt regnvatten på mig. Det bara
spruta in vatten och jag var genomblöt. Niko tittar på mig med lite
skrämda ögon rädd att jag skulle bli skitförbannad han hade ju inte lagt
mattorna på golvet och jag var som sagt ganska sen och var lite
stressad. Men när jag tittade på honom och såg hur skrämd han blev så
kunde jag inte hålla mig för gapskratt och han föll in i det. Så där satt jag
våt som en dränkt katt och vi gapskrattade för fulla livet. Jag torkade av mig när vi kom till mitt jobb och bytte till arbetskläder men jag skrattade
flera gånger åt det under dagen.
Dagarna började närma sig för Nikos föräldrars besök och jag var lite
orolig hur de skulle bemöta mig vi var ju inte gifta och jag var gravid. Jag
pratade flera gånger med Niko men han lugnade ner mig han hade en
plan. Det visade sig att han hade gett dem en liten vit lögn och sagt att vi
var gifta att det fanns två sätt att gifta sig i Sverige och att på pappret så
räknades vi som gifta fast vi var sambos.
Så en dag i september åker vi
dagen innan till Köpenhamn med vår Amazon, övernattar på ett hotell
och dagen efter tar vi emot dem på Kastrup och jag kan lova att jag blev
glatt överraskad. De kramade och pussade mig om vartannat och de var
så glada att få träffa sin son igen och jag kommer även ihåg hur hans mamma grät av lycka. De stannar en hel månad hos oss.
Nikos mor och far var så glada att de skulle få ett barnbarn men samtidigt var de ledsna att de inte kommer att kunna följa barnbarnet på nära håll. De kommer att möta sitt barnbarn några år senare. Hans mor tog verkligen hand om
mig hela tiden och för det mesta så lagade hon mat som jag tyckte
väldigt mycket om. Men en dag skulle hon göra en persisk festmåltid en
speciell gryta. Så vi skaffade allt som hon behövde men granatäpple gick
inte att få tag på. När hon stod vid spisen så sa hon till Niko att hon behöver någonting som ger färg åt maten såsom granatäpple gör och de stod och diskuterade en stund, och helt plötsligt så tar Niko fram en järnbit som hans mamma lägger i grytan. Jag tittar med vidöppna ögon och förvåning på Niko och frågar -vad gör hon? hon kan väl inte lägga den i maten. Men Niko skrattar och säger -låt henne hållas. Det kan man nog kalla koka soppa på en spik!
Det dukades fram och vi skulle äta
festmåltiden och jag som var långt gången nu var ju väldigt känslig när
det kom till mat och jag tänkte hur ska det gå att äta maten när hon lagt
järnbiten i maten. Jag bestämde att jag skulle ta väldigt lite men hade
väldigt svårt att äta den, kommer ihåg hur jag försökte blanda grytan
med massor med ris för att det inte skulle börja växa i munnen på mig
eller att jag skulle bli illamående. Jag har aldrig mer ätit den maten. En
annan gång så ville hon att jag skulle sätta mig på köksstolen och hon
skulle spå mig.
Nikos mor hade lärt sig en gammal spådom från det hon
var väldigt ung flicka som hon utövade på mig. Niko och hans far stod
framför och hon bakom, de sa åt mig blunda och lägg händerna i
famnen. Ingen sa någonting ytterligare och där satt jag precis så som de
hade sagt… och hans mor börjar rabbla en ramsa. Plötsligt känner jag att
det kommer nånting i mitt hår och att nånting regnar över mig, så jag i
min förskräckelse öppnar ögonen far med händerna i blixtfart upp till
håret för att känna efter vad det var. Det visa sig att hon hällt salt över mig. Hon sa direkt till mig -du kommer att föda en son till min son.
Och jag tänkte min gud hon vill att jag ska föda en son, tänk om hon har fel
och det blir en flicka. Fast jag var ganska säker själv att det skulle bli en
pojke den känslan hade jag fått ganska tidigt i graviditeten och vi hade
mest funderat på pojknamn.Tror att många havande har ofta på känn
vad det blir, jag var säker andra gången också att det skulle bli en pojke.
Dagen kom för deras åter resan till Iran, Nikos mor säger att hon är evigt
tacksam att jag tar hand om hennes älskade son.
Under den här tiden som de var hos oss kom jag att tycka väldigt mycket Nikos föräldrar och samtidigt känt sorg genom åren att de inte har kunnat följa våra barn på nära håll och att våra barn aldrig hade en farfar och farmor att ty sig till.
Vi hade fått ett brev tidigare på året från Mimer bostadsbolaget som vi
hyrde vår lägenhet. Det planerades att göra stambyten och renoveringar
på lägenheterna. Så efter Nikos föräldrars besök fick vi en
evakueringslägenhet en bit bort. I den bodde vi ett par månader innan
det var dags att flytta tillbaks, det här är på senhösten. Vi flyttade när jag
var höggravid och det kommer jag ihåg var ganska så stressigt, och det
var ju ingen ide att packa upp allt i den nya lägenheten. Så vi bodde kan
man säga i en kartong och vi skulle få flytta tillbaks i januari. Men
återflytten skulle ske i samma veva som det var beräknat till, Trodde vi!
6 december vaknar jag som vanligt, jag är hemma med
havandeskapspenning. Niko går som vanligt till skolan efter att han fått
frukost i sig och dagen flyter på som vanligt. Jag känner inga
konstigheter med graviditeten utan allt verkar okej. Han kommer hem vi
äter middag och tittar på TV. När vi går och lägger oss så känner jag att
jag blir genomvåt mellan benen, först trodde jag att jag hade kissat på mig så jag sa det till Niko och går till toaletten. Men ganska snabbt inser
jag att det är vattnet som gått. Jag går tillbaks till sovrummet och säger
till Niko -vattnet har gått det är för tidigt vi måste ringa BB. Jag ser att
Niko blir väldigt bestört och det blev jag också. Vi ringde till BB och de sa
vi måste komma med en gång. Både Niko och jag blev så oroliga för det
var fem veckor för tidigt. Vi rafsa ihop det nödvändigaste för vi hade inte
förberett en BB väska att ta med när det var dags. Niko kör fortare än
vad han brukar upp till BB. Vi blir väl omhändertagna när vi kommer dit
och vi talar om vår oro och de berättar för oss att 5 veckor brukar det gå
bra. Vi får komma in till ett rum och det görs iordning för en födelse.
Värkarna hade redan kommit igång, de var inte så starka i början och det
var långt emellan dem. Men det blev bara värre och värre och Niko
försökte hjälpa så gott det gick. Sammanlagt tog det 15 timmar innan det
var dags att föda. Under den här tiden hade jag gråtit och skrikit, jag
hade rivit sönder barnmorskans arbetsrock då jag fick tag på hennes
ficka på den, men jag var så arg när barnmorskan hela tiden var med
lustgasen i mitt ansikte. Jag ville sköta den själv men fick inte. Och Niko
kände sig hjälplös. Det var dags jag hade öppnat mig så nu var det dags
för krystningar, då hade jag legat hela natten och fram på dagen efter.
Bebisen kom och barnmorskan tog han direkt till skötbordet utan att visa
oss om det var flicka eller en pojke inte ens Niko hann se. Och jag
kommer ihåg att Niko och jag titta på varandra med oroliga blickar för vi
hörde inget ljud men precis när jag ropar till barnmorskan varför det inte
kommer nått ljud från honom så kom första skriket, det tog en evighet
kändes det som. Barnmorskan behövde inte säga att det var en pojke
rent instinktvis visste jag redan. Han blev undersökt och vägd och allt
såg bra ut, han vägde exakt 3 kilo så vi brukar skoja och säga att han
hade varit jättestor om jag hade gått tiden ut. Vi fick ligga några veckor
kvar på BB lagom till julen blev vi utskrivna. Han fick ligga i kuvös den första tiden sen hade han inga sugreflexer så han hade svårt att ta
bröstet så det blev flaska samtidigt som det tränades på bröstet.
Kommer ihåg när vi blev utskrivna så fick jag med mig från BB en
elektrisk bröstpump som jag kunde pumpa ut mjölk med. När han var en
och halv månad kunde han ta bröstet. Nu är Nikos förstfödda son född
precis som hans mor hade spått genom spåritualen. Vi var så
överlyckliga och vi hade mognat med tiden när vi väntade. Niko var
överväldigad av lyckokänslor och stolthet så även jag när han kom.
Flytten tillbaka till vår nyrenoverade lägenhet skedde i januari och det var
så härligt att komma tillbaka till en fräsch nyrenoverad lägenhet. Och vi
började känna en samhörighet som är svårt att sätta ord på men bara
den underbara känslan att vi var en familj går inte att beskriva i ord hur
härligt och tryggt det kändes. Jag stortrivdes med att vara hemma och
sköta hushållet och vår lilla bebis medan Niko var på skolan om dagarna.

Vad roligt att just du titta in hos mig, hoppas du hitta något som passa dig. Innan du lämnar mig sätt en kommentar så hittar jag tillbaka till dig. Tjingeling och ha det så fint!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *