Kapitel 3 när två världar kolliderar
Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

Kapitel 11 Fucking Åmål När två världar kolliderar

Fucking Åmål
Någon vecka efter bröllopet så åker vi på en mini semester med lilla
syster och hennes tre barn. Syrran hade bokat en liten stuga på
campingen i Åmål och vi hade vår husbil. Men i och med att vi var så
många så var vi även tvungna att ta med oss vår lilla bil då syrran inte
har körkort. Glad och förväntansfulla vi packar vårt pick och pack och
beger oss iväg…Nu ska vi äntligen få lite avkoppling med gott sällskap
och några dagar efter bröllopet var precis lagom då Niko och jag skulle
åka till Kreta nästkommande vår. Åmål är en ganska fin plats och Örnäs
campingen låg vackert vid sjön Väner och där fanns det även grillplatser
och fin badstrand. De första dagarna bara njöt vi och hade det så skojigt
och härligt…ända till en kväll när vi beslöt att vi skulle grilla korv vid en av
eldstäderna. Vi valde en vid en hög bergslänt och ni må tro att jag
många gånger har ångrat att vi valde just den. Det hade små duggat
under eftermiddagen som också bidrog till olyckshändelsen. Niko skulle absolut gå uppför den branta slänten för att plocka små pinnar att sätta i
elden, men vi hade pinnar så det räckte att grilla korven. Som vanligt så
tycker vi det är ganska mysigt med att få lite fyr på den och sitta och
mysa vid den så även denna gång. Kommer ihåg att det dröjer ganska
länge som Niko är där uppe på bergslänten och det hade börjat skymma
så jag såg inte var han var, jag ropar på honom och får inget svar men
istället hör jag hur det dunsar och brakade till och minns att jag tänkte att
nu har han rasat ner. Så jag ropar till honom flera gånger innan jag får ett
svar och Niko ropar tillbaka att det är okej. Men det dröjer så länge innan
han kommer ner så jag tänker att det måste ha hänt någonting. Efter en
stund kommer han haltande ner där vi sitter och jag ser direkt att han
gjort illa benet och att han hade ont. Niko ville inte förstöra kvällen utan
han ber mig att hämta en Treo tablett och att han vill avvakta och se om
det blir bättre till morgondagen. Han hade halkat där det var ganska halt
på den där slänten när han skulle komma ner.
Morgonen kommer och nu är jag upprörd och säger till Niko att vi måste
in till sjukhus för det var inte alls bra med hans ben och han hade
jättesvårt att gå. Jag får med honom och jag är tvungen att stödja han för
det verkade vara väldigt illa och jag trodde inte på en stukning. Vi
kommer till sjukhuset och en läkare tittar närmare på det och riktigt som
jag trodde så var han ganska säker på att han brutit benet. Jag har aldrig
förstått hur han kunde vänta hela kvällen och ända till morgonen för han
måste haft jätteont innan vi sökte hjälp. Men på sjukhuset som vi var på
kunde de inte gipsa benet för de hade ingen ortoped där. Vi blev
skickade till Karlstad sjukhuset. Så det var bara att börja köra mot
Karlstad och de hade blivit informerade att vi var på väg. Hela dagen tog
det med att få hans ben gipsat och han blev sjukskriven i några månader. Vi återvänder till Åmål där syrran väntar och hon hade också
förstått att han måste ha brutit benet.
Men nu började vi fundera hur vi skulle ta oss hem när den dagen kom.
Vi hade både husbilen och bilen och en chaufför kort för Niko kunde ju
inte köra bil med gipsat ben. Jag tror det var på helgen som det var dags
att åka hem och då började jag köra för att hämta min systers sambo, för
han var tvungen att köra vår lilla bil hem. Det blev mycket körande på
vägarna för min del den dagen, men det fanns ingen annan utväg. Och
jag var ganska så trött när vi äntligen hade kommit hem med allt pick och
pack och bilar. Men till saken så börjades det skojas friskt i våran familj
att jag hade försökt ta livet av honom och att det var därför jag hade gift
mig med honom och det undrades om vi hade tagit en livförsäkring på
honom…Vi kan i våran familj skoja ganska så friskt! Och Niko och jag vi
brukar än idag skratta åt det och säga “Jävla Fucking Åmål”
Under hans sjukskrivning så sa jag ofta till honom att han skulle vila upp
sig och bara ta det lugnt medan jag var på arbete. Visst han hade
världens otur men jag brukar säga till honom att han fick lite extra
semester.
Åmål är som sagt en ganska fin lite stad men jag tror inte att vi kommer
någonsin åka tillbaks dit, nej då föredrar vi södra Sverige och Öland som
jag tycker mycket om så även Niko. Och det är väl ändå gott att vi kan
skratta tillsammans åt det så här i efterhand och bara säga Fucking
Åmål. Året efter på våren åker vi till Kreta på en underbar bröllopsresa under
en hel vecka. Vi hyr en bil som vi tar oss runt på hela ön och upptäcker
fina platser där. Det var en resa som var väldigt behövligt för oss båda.
Och vi träffar en man som jobbade på hotellet som vi bodde på och som
vi blev väldigt god vän med. Det var en man som jobbade som
underhållare på hotellet och han hade sett och upplevt mycket av
världen som var hans hela arbetsplats. Så varje morgon så åt vi frukost
tillsamman och på kvällen så brukade vi umgås med varandra över ett
glas. Det var intressant att byta våra livserfarenheter. Han hade varit på
Kreta i cirka ett år och kunde berätta om platser som inte turister hade
upptäckt och några av de platserna besökte vi. Niko och jag har aldrig
gillat att åka till stora turistmål där det myllrade av turister, utan vi tycker
om att åka och titta på platser där lokalbefolkningen bodde och ut på
landsbygden och de små byarna.
På slutet på sommaren så börjar vi planera in Nikos andra resa till Iran,
det hade ju gått bra några år innan som han var där första gången efter
sin flykt därifrån och det kändes okej både för honom och för mig. Vi
beställde resan till september och han skulle stanna hela 3 veckor där för
att besöka familjen. Han reser och landar på flygplatsen i Teheran och
ska gå igenom tullen. Vid en av kontrollerna så säger en tjänsteman till
Niko du det finns risk att du inte kan lämna landet när du ska åka tillbaks
till Sverige. Niko blir bestört och helt förtvivlad för hur kunde detta hända
då det visa sig att en liten fjuttig visumstämpel som befriar han från
militärtjänstgöring i passet hade löpt ut och på Iranska ambassaden i
Stockholm hade de inte fixat detta. Niko beslutar ändå att gå igenom
tullen men mycket bekymrad. Hans brorsbarn Rasoul stod och vänta på
Niko i ankomsthallen och så fort som Niko fick syn på honom, utan att pussa eller krama honom så säger han -jag har problem jag kommer få
svårt att åka tillbaka och berättar om orsaken, men Rasoul säger -vi fixar
det vi går dit som de har skickat dig. Vi åkte till utlänningskontoret där de
skulle kunna fixa en ny stämpel i passet men där blev vi skickade till
nästa ställe. Så höll det på i flera dagar, vi blev bara hit och dit skickade
och jag började verkligen bli jätteorolig och börja tänka i de banorna att
ska jag behöva fly från detta land en andra gång. Jag hade inte ringt till
Nitta för jag visste att hon skulle bli så orolig och i första läge ville jag inte
utsätta henne för det. Vi kommer åter till ett ställe och pratar med en
kvinnlig tjänsteman, nu hade jag gett upp hoppet att kunna få visum
stämpel i passet, vi hade varit överallt dit vi hade blivit skickade men
alltid fått nej det går inte ni kan gå dit. Men den här kvinnan frågar -vill ni
ha stämpel nu eller om en vecka? naturligtvis utbrister jag -nu! till
kvinnan och ett hopp om att få stämpel i passet öppnades i den mörka
sitsen jag befann mig i. Hon säger till mig att jag ska åka tillbaka till
flygplatsen för där kan du få passet stämplat. Vi åker tillbaks till
flygplatsen och jag känner igen mig direkt det var ju här som jag fick veta
problemet med passet, samtidigt var jag väldigt upprörd för varför kunde
inte den där tulltjänstemannen på flygplatsen sagt från början att jag
kunde få stämpeln där. Jag kommer in i ett rum där en man sitter och
åter igen berättar jag om problemet med passet och han säger det är lätt
fixat och så stämpla han passet och jag kände en otrolig lättnad och
beslutar att ringa till Nitta för jag visste att hon vänta på att jag skulle
ringa för att säga att resan hade gått bra. Jag kommer ihåg när han
ringer och börjar berätta hur mitt hjärta stanna och jag blev kallsvettig,
Under de minuterna som jag prata med Niko så for det massor med
tankar genom mitt huvud och jag förstod vilken risk han hade tagit
genom att gå igenom tullen och tänk om han hade fått fel stämpel i
passet. Under hela tiden som Niko var där så var jag väldigt orolig och fick svårt att sova och äta så jag förlora en massa kilon under dessa
veckor. Nikos bror och Marouk ringde mig några dagar efter att jag fått
veta hela problemet. De ringde för att lugna ner mig och Marouk säger –
Do not worry, he’ll be back. Kommer ihåg hur jag tyckte att dagarna gick
sakta men till sist så kommer dagen då han skulle komma hem och jag
åker till Arlanda för att ta emot honom. Flyget var lite försenat och det
dröjde innan han kom igenom tullen då planet hade landat och jag hann
bli väldigt orolig och tänkte flera gånger han är inte med planet. Men till
sist ser jag honom och han var nog en av de sista passagerare som kom
igenom i ankomsthallen, När jag såg honom så kände jag hur all oro föll
från mitt hjärta. Niko har berättat när han såg mig hur förtvivlad han
kände sig och ångra över huvud taget varför han berätta om problemet
när det ändå löste sig till slut när han såg hur vit och blek jag såg ut.
Jag antar att det alltid finns en risk när man åker tillbaks till ett land som
man en gång har flytt ifrån. Och ett land som Iran där allt kan svänga i ett
ögonblick fick denna händelse att öppna mina ögon mera då jag inser att
Niko har förskonat mig från att berättat om faror och hemskheter som
finns där. Efter denna resa har han varit tillbaka två gånger till men då
har jag varit mera förberedd och verkligen har kollat noga med att allt
varit okej med passet, men oron har alltid funnits där båda gångerna
som han åkt tillbaka att han blir fast där. Av nyfikenhet så har jag frågat
Niko om han vill att jag ska följa med honom någon gång dit, men då har
han svarat mig -Iran är inget land för dig. Och även fast hans släkt har
många gånger frågat och undrat varför jag inte följer med så har Niko
med bestämdhet sagt till dem att jag behövs hemma hos våra barn om
någonting skulle hända.

Vad roligt att just du titta in hos mig, hoppas du hitta något som passa dig. Innan du lämnar mig sätt en kommentar så hittar jag tillbaka till dig. Tjingeling och ha det så fint!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *