• Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 3 När två världar kolliderar

    Kapitel 3 när två världar kolliderar
    Första mötet och Nittas och Nikos upplevelse
    Det är en vårdag och en helt vanlig fredag som alla andra fredagar – året
    är 1986. Jag hade arbetat på dagen på ålderdomshemmet och kom
    hem på eftermiddagen, käkade mat och tog det bara lugnt. Kom överens
    med min ett år äldre syster och två år yngre syster att vi skulle gå ut på
    kvällen till Elvis och dansa. Kommer ihåg att jag inte var så där
    jättesugen på en helkväll ute. Men bestämde iallafall att jag skulle följa med. För jag brukade få roligt även om jag inte riktigt kände för det just
    då och jag hade inget annat planerat. Mina systrar var också mina bästa
    vänner, men med åren som har gått så är det min lillasyster och jag som
    håller ihop medans mina två äldsta håller ihop mera.
    Elvis var min favoritkrog på mitten av 80-talet. Krogen var stor och
    dansgolvet likaså. Och det var alltid mycket folk och trevlig stämning där
    och det brukade vara långa köer så det gällde att komma i tid för att
    slippa stå i kö. Så vi systrar började piffa till oss för att göra oss färdig för
    en utekväll. Ibland så drack vi före annars blev det att vi drack på krogen
    några öl. Men den här kvällen blev det först på krogen och medan
    kvällen fortskred så började jag bli varm i kläderna och hade dansat flera
    danser. Jag älskade ju att dansa så jag brukade lätt komma i rätt
    stämning så även denna fredag kväll. Framåt midnatt så var jag ett bra
    tag på dansgolvet, men när jag skulle gå tillbaks till bordet som vi satt vid
    såg jag att mina systrar och två utländska killar som sitter där. Klart jag
    blev lite nyfiken på vilka de var och jag märkte direkt att de var trevliga
    killar i och med att de presentera sig på ett hövligt sätt, som inte var så
    vanligt bland ungdomar. Det som jag kommer ihåg mest från den kvällen
    var Nikos himmelsblå ögon, för mig såg han väldigt annorlunda ut med
    sitt tjocka svarta hår och hans blåa ögon som blicka mot mig hela tiden.
    Han var en mycket snygg kille i mina ögon. Kommer också ihåg att jag
    tyckte att han pratade väldigt bra svenska och han berättade att han bott
    ett år i Sverige och jag trodde nästan att han ljög.
    Men den där pirriga känslan som jag hade när vi satt vi bordet när han
    hela tiden satt och log mot mig hela tiden. Jag kände att han studerade
    mig, minns att jag tänkte vad tror han egentligen så lättfångad är jag inte. Jag brukade inte bli mållös inför killar, har alltid haft lätt att prata med
    killar då jag under åren har haft flera män som arbetskamrater och
    killkompisar och på högstadiet var det mest killar i klassen så vanan att
    prata med killar låg mig naturligt. Men han fick mig mållös och jag kände
    mig väldigt attraherad av honom. Och jag blev blyg. Mina systrar tyckte
    att vi skulle följa med honom och hans kompis hem till dem efter dansen,
    jag var lite tveksam till det men följde med. Och jag tror att den natten så
    blev jag väldigt osäker jag som aldrig brukade vara det, så i min
    osäkerhet försökte jag göra allt för att skrämma iväg han. Men så
    lättskrämd var han inte. Kommer ihåg att jag drog världens värsta vitsar,
    höll låda så det var knappt att han och hans vän eller min systrar fick en
    syl i vädret på hela natten. Men han bara skratta och smålog hela tiden
    det var som han visste och förstod att jag inte var mig själv.
    Nikos minne från första kvällen
    Jag gick till baren för att köpa öl och då kom en tjej som behövde hjälp
    att bära ölglas till ett bord som hon satt vid så jag hjälpte henne med det.
    Och på så sett fick jag och min vän kontakt med dessa systrar. Hon
    var lillasyster till Nitta.
    Jag fick syn på Nitta när hon kom gående från dansgolvet och att hon
    styrde stegen mot vårt bord. Redan då såg jag att hon var mycket
    attraktiv, hon såg annorlunda ut, ett ansikte som jag alltid har sökt. Hon
    sa -Hej när hon kom fram och jag och min vän presenterade oss. När vi
    hade pratat en stund märkte jag direkt att hon inte var lik sina två systrar
    till sättet och hon var väldigt söt. Jag tyckte hon verkade smart som
    vågade prata medan hennes systrar satt mera tysta, hon hade även ett
    härligt skratt. Hon verkade vara en så naturlig tjej. Och jag blev nyfiken
    på henne. Vi sitter på soffan bredvid varandra och jag lägger min arm på
    ryggstödet bakom där som hon sitter för att signalera att jag var intresserad av henne. Jag blev glad att de följde med oss hem till min
    vän den natten. Jag hade väldigt trevligt när jag satt och titta på henne
    där hon satt och pratade och pratade. Jag sökte hennes blickar hela
    tiden och ibland titta hon bort precis som om hon blev lite blyg för mig.
    Men jag kände att det här en tjej som är väldigt framåt. Jag visste att jag
    ville träffa Nitta fler gånger men ville inte verka framfusig så när de skulle
    åka hem så sa jag bara att dom måste komma och besöka oss flera
    gånger.
    Kapitel 3 när två världar kolliderar
  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 2 När två världar kolliderar

    Kapitel 2 När två världar kolliderar

    Niko

    5 januari 1985 på min födelsedag satte jag för första gången min fot i Sverige, Trelleborg var staden som jag kom till efter min flykt från mitt hemland Iran. Det rådde krig mellan Irak och Iran. Beslutet att jag var tvungen att fly var flera incidenter och kriget, jag var inte säker där. Blev placerad på Flens flyktingförläggning ett par månader innan jag fick komma till Stockholm och bo hos en vän tills jag åkte tillbaks till Flen för att få besked om var jag ska vara bosatt. Det blev till Västerås som jag
    då fick en lägenhet att bo i. Ovissheten under hela den första tiden var både stressande och framför allt osäker att hela tiden gå och vänta på ett beslut om permanent uppehållstillstånd. Men jag var fast besluten att skapa mig ett bra liv här. Jag kommer från norra Iran från staden Rasht.
    Vi har också de fyra årstiderna, det enda som skiljer Iran och Sverige var
    att det brukar vara lite mera minusgrader här än där annars hade vi
    också snö på vintern. Kommer från en stor familj med tre bröder och en syster. Min äldsta bror Manucher lämnade också Iran och bodde många år i Rom och nu bor han med sin familj i Kanada sen många år tillbaka.
    På dagarna brukade jag hjälpa min far i matbutiken som han ägde och har gjort så länge jag kan minnas. Och på kvällarna umgås med
    kompisar. Har många fina minnen från min uppväxt där men också oroliga tider från en monarki till en islamisk stat under min tonårstid och ända fram till min flykt därifrån. Det som jag saknar mest är nog naturen och maten, min mor lagade väldigt god mat. Hon var hemmafru och tog hand om barnen och hushållet.
    Började läsa på Amu-center till CNC-operatör och läste svenska, umgicks med nya vänner som också kom fån Iran. Ibland så blev det utekväll på krogen men för det mesta var vi hemma hos varandra, vi hade inte råd att gå på krogen så ofta. Så mitt första år såg ut så,
    plugga, träffa vänner ända tills jag mötte Nitta.
    Den sista händelsen som gjorde att det var fara på färden i mitt hemland.
    Jag hade pratat med mina föräldrar långt innan denna händelse om att jag har ingen framtid här och troligen kommer jag att bli skickad ut i kriget som pågick med Irak. Men mina föräldrar hade inte riktigt tagit det på allvar ända tills denna dag då vi skulle åka till en stad som heter Mashhad som mina föräldrar gärna ville besöka. Irans heligaste stad och näst största stad i Iran. En stad som många troende iranier besöker. Inte
    för att mina föräldrar var troende, min mamma bar duk på huvudet men
    det var mera för en vana och tradition i hennes släkt, som delvis var troende. När Iran blev en islamisk stat var alla kvinnor tvungna att ha duk på huvudet. Varken jag eller mina syskon är troende och det är på grund av att den muslimska tron inte utövades i vårt hem. Vi hade det nog ganska så bra ställt än många andra familjer i Iran och kan nog säga att vi var ganska så upplysta om vad som hände i Iran och omvärlden. Och både jag och mina syskon fick gå i skola och utbilda oss.
    Dagen kom då vi åkte till staden Mashhad och jag kände mig glad för jag
    hade en vän med mig. Vi var klasskompisar från gymnasietiden. Och jag kände att vi var väldigt goda vänner och kunde lita på varandra. Vi hade
    varit några dagar i staden då min vän och jag skulle gå till telefonbolaget.
    Han skulle ringa ett samtal till flickvännen. Vi kände inte på något vis att vi var förföljda eller iakttagna utan vi hade det trevligt och kände oss
    bekymmerslösa. Efter samtalet så beslöt vi att vi skulle gå och besöka hans farbror som bodde i staden, han hade en hantverksbutik vid basaren. Vi kommer fram till hans farbror och sonen som var i samma ålder som vi. Det hälsas hjärtligt såsom man gör i Iran när man är släkt
    “pussar på båda kinderna”. Vi sitter ner i butiken och min vän går för att
    hämta te vid tehuset. Efter en liten stund så kommer två gardister in i butiken och tilltalar mig och min väns kusin skarpt -Ni ska följa med oss och sen greppade de oss i armarna. Jag sa till min väns kusin säg ingenting sätt dig bara i bilen.
    När vi satt i bilen satte de på oss ögonbindlar och sen började de köra.
    Under färden som tog kanske en halvtimme så blev jag mycket, mycket
    rädd och tiden kändes som en evighet. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg. Och man hade hört ofta om människor som försvinner spårlöst bort. Men vi kom fram till sist med ögonbindlar fortfarande för ögonen. Vi fick stå ute en stund i regnet och det kändes som vi stod i en inhägnad gård då man hörde att de låste grindar. Det var kallt och vått,
    jag var rädd, frös och darra. Efter en stund kommer de tillbaks och förde
    in oss i ett rum där de börja förhöra oss. Förhöret gick ut på att de ville veta vart vi ringde, vad vi prata om och vilka regimkritiker gupp vi tillhörde. Det var samma frågor hela tiden och de höll på i flera timmar.
    Jag försökte förklara att vi var vanliga människor som var på några
    dagars semester i staden, men jag fick ett hårt slag i ansikte. Det var
    knappt att jag kunde sitta kvar på stolen så hård var smällen. Och så höll det på ända tills vi blev inlåsta i en cell och då tog de av oss ögon bindlarna. Då hade de förhört oss hela dagen. Vi hade varit i cellen en stund då dörren öppnas och en man säger att vi får gå. Min väns farbror
    hade tagit kontakt med mina föräldrar, vet inte hur de fick ut oss därifrån.
    Men jag tror att det var på grund av farbrorn som var väl känd i staden
    med religiös bakgrund och att han kunde tala för sig. Jag fick skriva på ett papper med mitt namn och sen skulle jag anmäla mig i min hemstad hos gardisternas station när jag återvände. Det fick jag göra i flera månader varje dag. Men innan jag kom ut därifrån så säger en av gardisterna till mig -om du
    vill kan du slå mig tillbaks så som jag slog dig. Han säger också att koranen säger att du får göra det. Jag kände på en gång att det var någon form av test från deras sida så det ända jag säger -ni tog fel vi är bara på semesterdagar här i staden. Efter den här händelsen så tog mina föräldrar allt som jag sagt och
    berättat på allvar och vi började planera för en flykt från Iran. Vi kunde
    inte lita på någon, så de enda som visste om planerna var en av mina bröder och min vän. Vi kom i kontakt med några personer som hjälpte till med att planera flykten. Efter att vi hade gått igenom alla flyktvägar så beslöt vi att det skulle vara säkrast på mindre vägar genom bergen till Turkiet.
    Flykt dagen kom och jag tog farväl av mina föräldrar och min bror. Sitter
    gömd på lastflaket under en presenning i en lastbil som kör i fler timmar. Det var obekvämt och kallt att sitta där på flaket, men det ändå jag kunde tänka på var att jag skulle komma ut från Iran. Och att jag var ensam och måste till varje pris klara mig själv.
    Flykten genom gränsen till Turkiet gick bra, men väl där så blir jag fast av
    polisen i en mindre stad och blir förhörd där. Men där fick jag röra mig fritt och jag kom i kontakt med en hjälporganisation som hjälpte mig
    vidare till Sverige. Sammanlagt tog det en månad för mig att komma till
    Sverige från det jag lämna Iran på lastflaket på en lastbil tills jag kom till
    Trelleborg. Jag var nu politisk flykting. Jag har alltid varit väldigt tacksam
    för mina föräldrar som hjälpte mig hela vägen fram till dagen för flykten
    med pengar och synpunkter fast de inte hade jättestora besparingar.
    Precis som alla andra människor i medelklassen i Iran så fick nog många
    vända på slanten för att det skulle gå ihop.
    Att vara på flykt från sitt hemland är inte något som man väljer utan för
    att man är tvungen och alla känslor som medför att vara på flykt kan vara
    mycket skrämmande och förskräckligt stressande. Vad ska hända, vart
    kommer jag, kommer jag klara mig, kommer jag kunna skapa ett nytt liv i
    ett annat land, kommer jag bli tillbakaskickad, kommer jag se min familj igen någon gång i framtiden, men framför allt rädslan att inte klara sig
    själv. Ja det finns många känslor som är väldigt svårt att beskriva med
    några få ord och som är väldigt svårt för en annan person att förstå som
    aldrig varit på flykt.
    Under mina år här i Sverige så har jag varit tillbaka till Iran ett par
    gånger under de senaste 12 åren, men varje gång så känner jag
    obehagskänsla som biter sig fast och är jättesvårt att skaka av sig. Det enda som fått mig att åka dit är för att träffa min familj som finns kvar där och varje gång så har jag sagt aldrig mera. Samtidigt är jag väldigt glad att jag fick träffa min mamma igen innan hon gick bort för ett par år tillbaka. Pappa och tre av mina syskon finns kvar där, men med dagens teknologi så finns Skype och andra sociala sidor på internet som det går jättebra att hålla kontakt genom.
  • Anita Birgitta författare och Livsnjutare
    Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 1 i boken När två världar kolliderar

    När två världar kolliderar
    NÄR TVÅ VÄRLDAR KOLLIDERAR
    2017
    BIRGITTA LINDHOLM
    Med höjdpunkter och händelser från vårat liv tillsammans.
    När två världar kolliderar
     
    Nitta
     
    Året är 1969 och jag är en 6 årig liten flicka som kommer till Sverige med
    mina föräldrar och 3 systrar från Hangö. En stad i Finland som jag idag
    tycker är den vackraste platsen på jorden. Vi kom till en liten ort i Skåne.
    Mor och far sökte en bättre framtid för oss alla och jobben fanns här och
    inte på den lilla ort vi lämnade. Har inte så många minnen därifrån
    förutom att jag minns att det var svårt att förstå skånskan, men de hade
    nog lika svårt att förstå min finlandssvenska.
    Efter cirka ett år fick far och
    mor jobb i staden Västerås, på ASEA som fabriken hette på den tiden.
    Ja det känns som det är evigheter sen. Där jobbade de ända till sin
    pension. Kommer så väl ihåg den spännande känslan att åka tåg och hur
    stor stationen i Stockholm var. Där bytte vi tåg till vårt nya hem som
    Västerås skulle bli. Minns de nybyggda höghusen hade aldrig sett så
    höga hus som var på 6 våningar och vi skulle bo högst upp.
     
    Min skolgång gick utan större problem, jag kan inte säga så mycket om
    den tiden bara att jag pluggade kanske lite mera än vad mina
    klasskompisar gjorde. Jag gick ut nian med skapliga betyg 1979. Och det
    var nu som livet började med friheten och festandet och det kändes som
    hela världen låg för mina fötter samtidigt som jag inners inne visste att jag var sökande efter något som jag inte visste vad.
     
    Festade på i många
    år och hade några korta förhållande men som aldrig riktig kändes rätt
    och som ofta bara rann ut i sanden. Under den här tiden så kom jag
    också underfund med att jag aldrig skulle gifta mig det stod klart för mig i
    min unga ålder. Jag var inte som mina systrar i mångt och mycket.
    Mina tre systrar sökte sina blivande. De utbildade sig allihop inom
    sjukvården. Jag gick min egen väg med att välja en helt annan inriktning
    kontor och distribution hette linjen. Jobbade sent på kvällarna och skolan
    på dagen och festar på helgerna. Jag sökte inte ett långlivat förhållande
    utan jag tror jag bara hade kommit till insikt att det inte kommer att hända
    mig, lite naivt kan jag idag tycka. Man kan nog säga lite att jag var den
    där lilla tjejen som visste vad hon ville ha samtidigt som hon var sökande
    efter något som hon inte kunde sätta fingret på. Men en sak var jag
    säker på, ingen skulle få äga mig med en ring på fingret….Jag var fri och
    oberoende ville göra allt som jag kunde. Tog körkort direkt vid fyllda 18
    år och då öppnades mer av min frihet. Det var en härlig känsla minns jag
    och det dröjde inte länge innan jag kunde köpa mig en bil som bara var
    två år gammal med pengar som jag jobbat ihop efter allt kvällsarbeten.
    Under min unga ålder hade jag min sexuella frihet som jag ansåg att jag
    som tjej hade rätt till lika mycket som killarna hade, Jämlikhet blev väldigt
    viktigt för mig och det är det fortfarande. Det killarna kunde göra kunde
    jag också göra så inget skulle hindra mig för att jag var tjej. Jag har nog
    aldrig riktigt förlitat mig på att andra könet ska komma och rädda mig på
    sin gyllene häst, utan jag var nog ganska realistisk av mig och hade inte
    sådana romantiska drömmar… vad jag ville ha, jag fixade.
     
    Skaffa barn! klockan ringde ganska sent för mig. Mina vänner skaffa
    barn redan innan 20 års ålder så jag med mina 24 år ansåg man då var
    ganska sent, iallafall i min vänkrets som jag hade då, idag är det en helt
    annan femma. Ett vanligt samtal i min vänkrets var just om drömprinsen
    och barn som inte var av intresse för mig utan jag prata nog mera och
    världsliga ting och djupa ämnen. Jag ville upptäcka världen och komma
    ut på äventyr. Så det har jag upptäckt i vuxen ålder att kvinnor har svårt
    att vara vän med mig utan det blir mera ytligt och det har nog att göra lite
    med mig själv också då jag har väldigt lätt att prata om djupa saker och
    inte har haft eller träffat en vän som passat mitt djupa jag.
     
    Alla somrar
    som barn åkte vi tillbaks till Hangö för att stanna där hela mors och fars
    ledighet. Mina föräldrar gav mig insikten var mina rötter kom ifrån och
    när jag köpte min egen bil kunde jag själv ta mig dit på egen hand.
    Många underbara somrar med bus och bad i havet har jag fått uppleva
    där och det är mycket tacksam över. Åren går på i vanlig ordning det
    händer inte så mycket förutom ut och festa med vänner och ibland med
    mina systrar ända till en kväll en tidig vårdag för 30 år sen som har
    ändrat mitt liv fullständigt. Det är året som jag fyller 23 och alla mina nära
    vänner har börjat stadga sig och lever familjeliv.
     
    Livet som partypingla passade mig bra i unga år då jag älskade att
    dansa, visst var det en hel del alkohol också med i bilden men aldrig att
    jag tog några droger. När min mor fyllde 50 år följde jag med henne och
    far till Spanien på deras första resa utomlands. Då hade jag kommit över
    partylivet och var sambo med Niko och vi hade två små grabbar. En kväll
    gick vi ut på en krog för att dansa inte för att mina föräldrar dansa, det
    har de inte gjort så mycket i sitt liv tillsammans. Men dansa det gjorde
    jag. Männen stod på rad för att bjuda upp mig till dans. Och mina
    föräldrar satt där undrande och fråga mig till slut -var har du lärt dig
    dansa? och jag svarade glatt -jag är självlärd och har haft förmånen med att dansa med många duktiga danspartner. Pappa skratta och sa “du har
    nog fått takterna från mig” Mina föräldrar de skojade ofta om vems bästa
    egenskaper jag fått. Men realistisk som jag är så är jag helt övertygad
    om att jag har fått lite av båda två. Ett minne som min mor aldrig
    glömmer var när jag var i ung ålder då vi åker till Hangö för att besöka
    min moster Krisse. På ditresan på finlandsbåten så går vi som vanligt till
    dansen för att lyssna på musik och denna gång var det en man som bjöd
    upp mig till bugg dans. Jag kan lova att vi verkligen bugga och folk stod
    och tittade på och klappade händerna. Han svingade upp mig flera
    gånger i luften och mor hon njöt.
    Niko och jag vi tar varje tillfälle i akt till dans och då behövs ingen krog
    bara skön härlig musik. När ABBA slog igenom med sin Waterloo
    började mina flick kompisar och jag dansa hemma hos varandra och
    lärde oss dansa till deras musik. Det är fina minnen som man aldrig
    glömmer. Små flickor som vi var så blev vi ju kära i Björn och Benny och
    Björn blev min första pojkvän i fantasin.
    På slutet av mitt liv som partypingla så började det kännas som det gav
    ingenting mera och det var inte lika roligt att gå ut på krogen. Här kom
    mina tankar om livet och vad jag ville ha ut av det. Jag kom till ett
    vägskäl som jag inte visste vilken väg jag skulle ta och det var i samma
    veva som jag mötte Niko med blandade känslor. Jag jobbade då på ett
    ålderdomshem för att få ihop pengar som jag ville spara till ett eget
    boende. Bodde fortfarande hemma, men det var bekvämt och det var lätt
    att spara.
  • Anita Birgitta författare och Livsnjutare
    Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Självbiografi så här skriver du din

    Alla människor har en historia att berätta. Vill du skriva en självbiografi men vet inte hur? Det du ska göra är att förvandla din biografi till en berättelse som engagerar läsaren då ger du dig själv möjligheten att skilja dig själv ut från mängden och verkligen få kontakt med läsaren.

    Dom 8 stegen att skriva en självbiografi och till en färdig bok. 

    1. Börja med att tänka på vilka dina läsare ska bli…
    Vem skriver du för, är det för familj och vänner eller vänder du dig till större läsarkrets.
    2. Bestäm din nyckelhistoria…
    Bra självbiografier är koncentrerade kring en idé som definierar ett helt liv genom boken. Vilken är nyckelhistorien i ditt liv? En bra guide som hjälper dig att hitta teman är Boken om mig.
    3. Samla dina minnen och läs…
    Genom att tänka igenom alla perioder av ditt liv minne efter minne så kommer du bättre ihåg saker som du kanske glömt bort och som format dig. När ett minne dyker upp så brukar man komma ihåg flera. Försök också komma ihåg hur du kände dig, lukter och tal (vad sa du), känsla. Prata med din familj och vänner. Du kanske minns människor som var viktiga förut och som knyter ihop din historia. Att titta på foton brukar också få igång minnet och tankarna. Ett annat tips är att läsa många biografier för att hitta ditt eget sätt att skriva.
    4. Organisera din historia…
    Bestäm när allt börjar. Det är du som berättar.
    5. Börja skriva…
    När du skriver ska du tänka som en journalist. De besvarar alltid frågorna: Vem? Vad? När? Var? Varför? De här frågorna hjälper dig igång med självbiografi. När du övat upp ditt minnesförmåga från olika episoder i ditt liv, kommer du förmodligen vara ivrig att fånga allt som du kommer ihåg. Sitt i en bekväm plats, koppla av och ta en sida i taget. Var dig själv: nu ska du bara skriva och åter skriva på ett snabbare och mer naturligt sätt. Spendera inte för mycket tid att tänka på stil och grammatik, bara skriva. Du kan redigera senare.
    6. Disciplin…
    Disciplin är ett tråkigt ord men det de flesta självbiografier faller på är att de aldrig blir klara eftersom den som skriver ger upp. Genom att skriva lite varje dag får du en rutin som snart ger resultat i en färdig självbiografi.
    7. Jobba för att göra biografin intressant…
    När du har skrivit ett speciellt parti av boken så är det bra att låta texten vila ett par dagar och sedan gå tillbaka till den igen och leta efter upprepningar och att skapa ett flyt och sammanhang i texten. Läs den flera gånger och ändra där det behövs.
    8. Granska ditt arbete åter och åter igen…
    Att redigera en bok kan vara knivigt och svårt, även för ett proffs och därför kan det vara smart att låta någon annan läsa t.ex en lektör eller testläsare som kommer med förslag till förbättringar och förtydliganden. Dessutom kan en utomståendes blick lättare upptäcka slarvfel. Läs den flera gånger själv och det räcker inte med ett par gånger utan du måste läsa så många gånger att det verkligen känns att du gått igenom den till 100%.
    Lycka till med ditt skrivande!

  • Mitt skrivande

    Det visste jag inte

    Hade ingen aning att jag stod listad hos författare.se med min bok. En sida som jag inte visste fanns. Så nu har jag skickat en profilbild på mig och skrev några rader i biografin. Det är roligt när jag hittar min bok både här och där, nu är ju boken inte nån storsäljare precis men det är ändå roligt att den har blivit läst av så många ändå. Och jag har ju inte marknadsfört i nån större utsträckning. Får nog bli bättre på det när jag skrivit färdigt min andra bok som jag håller på med. 

    På författare.se kan man söka på olika författare läsa deras biografi och se vilka böcker de har skrivit. Ganska fiffig sida.

  • Mitt skrivande,  Okategoriserade,  Utlottning

    Utlottning

    Utlottning

    Har ett ex kvar av min debutbok När två världar kolliderar som jag nu lottar ut. Alltså det är bara en som kan vinna. Boken är en kärleks biografi,  man får följa Nitta och Niko under flera decennier. Den är lättläst med stor text, finns ett flertal bloggar som har bloggat positivt om den.

    ___________________________________________

    Utlottningen pågår tom 6 oktober kl 18.00 och jag drar en vinnare senare på kvällen. Det bör vara minst 10 som deltar för att det ska bli en utlottning. Ni behöver inte lägga in detta inlägg i era bloggar eller dela på Facebook men ni får gärna göra det om ni vill och desto större chans att det blir minst 10 som deltar. Det ända jag vill att ni ska göra är att skriva en kommentar om varför just du vill vinna boken.

    Lycka till alla deltagre! 

  • Mitt skrivande

    Manus

    Håller på med redigering av ett kapitel som inte är riktigt färdigt ännu, men här är ett litet urdrag. Idag kände jag för att ta tag i det. Läser man min första bok så är det lättare att följa med i detta manus som förhoppningsvis ska bli fortsättningen. Ibland känner jag hopplöshet… Så många gånger jag går in stryker, tar bort och lägger till
    __________________________________________
    Hangö
    Hangö Hangö i vårt hjärta! Snart är vi hos dig du kära. Vi kommer att sluka dig med hull hår, vi kommer gå på dina gator och stigar, vi kommer att vandra till din udde, vi kommer att känna din sand mellan tårna, känna havsbrisen, känna dina dofter, vi kommer att älska på dina släta varma klippor och om du stormar en dag vi kommer att krypa under täcket och gosa tills du åter igen skiner som aldrig förr och vi kommer få ett leende på läpparna precis som ett sött Hangö kex du älskade Hangö.
    ___________________________________________
    Dagen kom då vi åker till Hangö och Niko tycker det ska bli jätteskoj. Jag hade inbokat möte på fredag med tidningen Västra Nyland. Vi lämnar Sverige tisdag morgon och kör upp på båten Viking Line. Vi hade hytt på båten så att vi kunde sova bort några timmar. Elina en vän och kund till mig sa till mig innan vi åkte “nu ska du visa framfötterna och var inte så lagom svensk” Elina är en finsk kvinna i samma ålder som min mor, hon har en härlig framåt personlighet så det är väldigt skoj att snarvla med henne. Hon har bott större delen av sitt liv i Sverige.
    På något underligt vis när vi kör av båten i Åbo, så infinner sig i mig en behaglig känsla av inre lugn och vet att inom två timmar så är jag i min hemstad Hangö. En stad som har förändrats en del med ny bebyggelse sen sist jag var där. Ett stort spa har blivit till, det har byggts flera höghus och Hotell Regatta har delvis renoverats och en del rev man och byggde nytt och allt ligger centralt och med havsutsikt. Hangö stad satsar på turism och visst lever staden upp på sommaren då det finns många turister, turister som kommer landvägen och dem som kommer med sina fina båtar till gästhamnen. Hangö är Finlands Rivieran. Och jag har mina favorit platser där. Niko älskar Hangö och har gjort det sen första gången som vi åkte dit tillsammans för över 30 år sen. Jag själv har jag alltid drömt om att ha ett litet sommarhus, kunna tillbringa hela sommaren där, delta i dom olika sommar evenemangen som erbjuds under sommarperioden, ligga på stranden vid Fyra vindarnas hus, äta glass vid frihetsmonumentet…gud så härligt det skulle vara… Hörru du trollbord nu börjar tvivla på dig! Det sägs att Hangö ska upplevas på cykel om man kommer som turist, och visst kan nog det stämma då man kan ta sig till platser där det är enklast att ta sig fram på cykel.
    Lägenheten som vi hyrde av ägarinnan Heidi var stor och fin och jag sov som en stock första natten. Tyckte det var så bra att vi kom i kontakt med henne genom  en vän som jag har på Facebook. Vi kommer att hyra hennes lägenhet flera gånger, vi var så nöjda.
    Onsdag morgon springer Niko och jag ner till butiken som bara ligger ett stenkast från lägenheten för att handla frukost, skrattar fortfarande när jag tänker på expediten som fick sig ett gott skratt när jag frågade efter mjukost och hon inte förstod riktigt vad jag sökte, vet ju så väl  att det inte heter mjukost utan att man säger smältost. Med frukosten i kassen går vi tillbaks till lägenheten och gör iordning den. Och vi njuter av denna stund när vi intar våran frukost, då vi vet att vi kommer att vara några dagar här. Efter frukosten så blir det en biltur runt Hangö för sen skulle vi till min moster Krisse som inte visste vilken dag vi skulle komma. Vi åker runt hela Hangö och till sist åker vi till Kapellhamnen, där jag bodde som barn. Huset finns inte kvar som låg vid den stora äppelträdgården utan där har man styckat av marken för egnahemshus för många år tillbaka. Huset som vi bodde i hette Friska vindarnas hus, då det var dåligt isolerat och var kallt på vintern. Min bortgångna farmors hus finns kvar och är idag kulturmärkt. Ett av dom äldsta husen som finns kvar i Kapellhamnen och Hangö, en liten röd stuga med vita knutar. Där på backan har jag många glada minnen från min barndom och somrarna när vi besökte farmor. Tänk att man kan komma ihåg så små saker som att man rev upp farmors söta morötter från grönsakslandet som man knapra på jämt och ständigt eller när man yxa veden för då fick man Jaffa limsa (dricka) och det ville man ju ha. Eller när farmor alltid fråga ska du int kom tillbaka till Hangö? på hennes finlandsvenska med engelsk brytning
    Nu får det bli en kaffepaus
  • Mitt skrivande

    Första blogginlägg här

    Här på denna blogg kommer jag skriva om allt möjligt, här får ni säkert höra hur det går med mitt manus till min andra bok. Min första bok gav jag ut 2017 med titeln När två världar kolliderar, den går att köpa på nätbokhandlarna.

    Jag skulle sätta mig på köksstolen och hon skulle spå mig. Niko och hans far stod framför och hon bakom, de sa åt mig blunda och lägg händerna i famnen. Ingen sa någonting ytterligare och där satt jag precis så som de hade sagt och hans mor börjar rabbla en ramsa. Plötsligt känner jag att det kommer nånting i mitt hår och att nånting regnar över mig, så jag i min förskräckelse öppnar ögonen…Iraniern och finlandssvenskan, möt Nitta och Niko. Nitta kom till Sverige som 6-åring och Niko som ung man. Två livsöden som mötte varandra. En resa genom deras livsvandring tillsammans. Hur har de överlevt flera decennier tillsammans?En biografisk kärlekshistoria av BIRGITTA LINDHOLM
    Jag bor på landet strax utanför den lilla staden Västerås… Ja den är nog liten om man jämför med Stockholm, Göteborg och Malmö. Här finns även min make och yngsta sonen. Så kommer nog att skriva en hel del härifrån och en och annan bild på våran hund Kaisu.
    Ha det gott alla fina därute… Till nästa inlägg