Rom resan
Niko sa många gånger till mig när han får permanent uppehållstillstånd
då ska han resa till Rom och besöka brodern Manucher som bodde där
med familj. Han sa aldrig att jag skulle följa med utan jag var helt säker
på att han tänkte åka själv och jag frågade aldrig honom om jag fick följa
med. En dag på våren så damp det ner ett brev från migrationsverket i
brevlådan, jag kommer ihåg hur nervösa vi blev. Vi öppnar brevet och
Niko ber mig läsa innehållet, jag hade hjärtat i halsgropen när jag började
läsa och jag läste det två gånger innan jag sa till honom att det var ett
positivt beslut från migrationsverket. Vi jublade av glädje…Han fick
stanna i Sverige. Efter några år blev han svensk medborgare. Allt
verkade gå i vår favör och vi var glada och lyckliga. Men direkt efter när
vi förstod innehållet i brevet så sa han till mig -nu ska vi åka till Rom jag
vill att du träffar min bror. Och jag blev superglad och jag började hoppa
och skutta omkring och likaså han. Jag var ju så säker att han tänkte åka
själv, det kom verkligen som en överraskning för mig. Det här är på
senvintern 1987. Den här tiden började vi också prata om barn och vi
bestämde att jag skulle ta ut spiralen som jag hade. Nu skulle vi bli en
familj, så spiralen togs ut, det var en mycket spännande tid för oss.
Samtidigt så sökte hans föräldrar visum för att besöka oss och vi fick fylla i en ansökan för deras räkning. Vi började planera för Rom resan.
Han ansökte om ett resedokument pass och fick det. Vi bokade resan till
mitten av maj.
Dagarna går och vi längtar till vår resa, jag tyckte det var både roligt men
samtidigt spännande att för första gången få träffa någon i hans familj.
Min familj hade han träffat året innan och redan från första början så
tyckte mina föräldrar om honom. Han hade också börjat få inblick i våra
traditioner och kultur och han berättar om deras, vi utbytte varandras
traditioner och kulturer, men han har aldrig varit traditionsbunden med
sina traditioner utan han tog lätt tills sig våra. Speciellt påsken, julen och
midsommarafton tycker han om. På julen brukar han varje år vara tidigt
ute med att fråga -när ska du börja laga maten? Vi har det finska
julbordet med alla lådor och han älskar den maten.
Dagen börjar närma sig för vår resa. Dagarna före är vi väldigt uppspelta
och Niko hade pratat flera gånger med sin bror på telefon. Vi hade köpt
presenter och allt var klart och färdigt. Dagen kom och vi checkar in på
Arlanda, vi är glada och uppspelta och vi är på väg på vår första
gemensamma utlandsresa.
Planet var försenat cirka 30 minuter men till sist så fick vi stiga på planet
och vi hitta våra sittplatser och spände fast oss. Nu var vi verkligen på
väg. När vi kom upp i luften så välkomna, tror det var flygkapten
flygresenärerna och berättade att förseningen berodde på ett motorfel i
en av motorerna. Och ni må tror att jag blev jätterädd, det var ju också
första gången som jag flög. Jag blev alldeles blöt det bara rann över hela
mig och en flygvärdinna fråga hur jag mådde, men Niko han lugna ner mig. På vägen hem var det nästan att jag inte steg på planet. Men vi
skulle ju hem så det var bara att bita ihop och stiga på planet. Nu har jag
flugit flera gånger och jag har kommit över den värsta rädslan med att
flyga, men jag tycker fortfarande att det inte är nöjsamt.
Nikos bror mötte oss på flygplatsen och jag kände direkt att han var
trevlig och skojfrisk, sprallig person, han hade väldigt lätt för skratt. Jag
kände mig välkommen, visst märkte jag att han studerade mig lite väl
mycket de första timmarna men det gjorde jag också. Han liknade väldigt
mycket Niko och man kan kunde se att de var bröder. Niko och
Manucher hade inte träffat varandra på väldigt många år så det blev en
mycket kär återförening. Vi hade en underbar vecka med shopping, titta
på sevärdheter, sena kvällar och vi älskade varje natt. Jag kom väldigt
bra överens med Manuchers fru och jag tyckte väldigt mycket om henne
från första stund. Marouk som hon heter var väldigt lättsam person, glad
och skämtsam och hade framåtanda och det var lätt att prata med
henne. Hon var kortväxt och rund och hon var glad att vi var på besök.
Det som förvånade mig var att hon inte var kuvad och att de var på
samma våglängd, jag hade nästan förväntat mig en kvinna som passade
upp sin make och skötte hela hushållet själv och tog hand om deras lilla
flicka som jag minns var bara fyra år…Tänk så fel jag hade.
Jag hade packat ner bindor innan vi reste iväg, jag var några dagar för
sen men jag trodde att mensen skulle komma under veckan som vi var
där. Men det gjorde den inte. Jag hade mina aningar men sa ingenting till
Niko jag ville först ta ett graviditetstest. Men jag lämnade bindorna till
Marouk när vi skulle åka hem och hon förstod med en gång och jag var
väl också ganska säker. Vi stod inne i badrummet och tissla och tassla
och till sist sa jag -maybe maybe. Hon brukade skoja ibland och säga att hon var den som visste först till och med innan vi visste. Under veckan
som vi var där så hann Marouk och jag bli väldigt förtroliga och det
kändes okej att införliva henne i mina aningar.
