Kategori: Betal inlägg

Publicerat

Andligt medium som kan sin sak

Vad är ett klärvoajant medium?

Ett klärvoajant medium är en individ som har förmågan att ansluta till andevärlden för att ge meddelanden från nära och kära som har gått över till andra sidan. Andliga kurser. Tarot och tarotkort.

Mandy Smith –
Andligt medium andliga kurser andlig magasin.

Mandy Smith har varit ett fungerande klarsynt medium i över 30 år. Coach föreläsare. Mode och shopping. Hälsa och essentiella oljor. Föreläsare och entreprenör. 

Under denna tid har Mandy tränat på olika platser, inklusive den världsberömda Arthur Findlay College. Mandy har också fått sitt CSNU-pris de senaste åren. Konst och kaffe. Psykisk hälsa. Tjäna pengar online.
Förutom hennes mediumskap är Mandy också en Reiki Master. Mandy hade jag förmånen att träffa under en sittning med flera andra. Hon var väldigt träffsäker och kunde ge budskap så att man förstog att hon har kontakt med andevärlden. Hon kanske kommer flera gånger till Sverige då är hon värd ett besök på hennes seanser demonstration.

Vad är Reiki?

Reiki är en gammal östlig holistisk terapi som går tillbaka till tusentals år.

Reiki återintroducerades av Dr Mikao Usui och fördes tillbaka till västvärlden av fru Hawayo Takata 1937.

Ordet Reiki kommer från två japanska ord;

REI- Vilket kan bäst definieras som högre visdom eller universell energi.

CHI / QI- Detta är en term som beskriver vår livskraftenergi.

Är du rädd för spöken? Vågar du göra en spökvandring läs mer om det på denna blogg här https://bloog.se

Den andliga läkning som tillhandahålls av Reiki främjar hälsa och välbefinnande i alla våra delar; fysiskt, mentalt, emotionellt och andligt.

Info från Mandys sida översatt till svenska

Publicerat

Kapitel 13 När två världar kolliderar

Vi kommer tillbaks till Västerås

År 2008 lämnade vi vår kära småstadsidyll i Surahammar och flyttar
tillbaks till Västerås efter många diskussioner. Niko var trött att pendla
och yngsta sonen skulle börja gymnasier studier i Västerås och jag insåg
till sist att det var bäst att flytta då jag visste att sonen inte skulle klara av
att pendla dit då han hade jättesvårt att komma upp på morgonen. Det
skulle aldrig ha gått att han tog sig ner till tågstationen och ta sig till
staden och Niko var mycket trött. Så vi la vårt hus till försäljning och
börja leta efter ett nytt. Men jag hade vissa krav till vilket hus vi skulle
köpa. Det skulle inte vara ett trähus för det var så mycket jobb med
sådana hus, duschrum skulle vara renoverade, det skulle vara ett
enplanshus och liten trädgård. Vi var och titta på några under sommaren
och till slut så hittade vi ett och det enda jag fick ge vika för var att det
var ett tvåplanshus men det kunde jag leva med. Så i samma veva som
vi hittade huset fick vi köpare på vårt och inflyttning skulle ske i augusti
till det nya.

Flyttlasset gick, jag kommer ihåg vilket jobb det var och samtidigt som
man kände sig vemodig över att lämna Sura med den fina småstads
mentaliteten. Men visst var det också lite spännande tyckte jag i början.
Men när vi bott där ett tag insåg jag att vi hade fått oss en
återflyttningskulturkrock som vi ännu inte riktigt helt har återhämtat oss
från i allafall inte jag. Men det tänker jag skita i, för det har också betytt
att jag är annorlunda än tidigare på ett bra sätt. Det som jag saknar mest
är närheten till andra människor, att ha relation med grannar, att kunna
heja på en förbigående utan att betraktas som en galning. De olika
evenemangen i en småort blir också så mycket gladare då man kan
samspråka med vem som helst.
Men det är inte bara negativt med att bo i en mellanstor stad, vill man så
finns det säkert en hel del att göra här, sen finns det många fina platser
runt i kring Västerås. Men vi gjorde det bästa av situationen och kom
över det med tiden med den första kulturkrocken med att människor
håller sig för sig själv för det mesta. Våra söner får många vänner här
och håller även kontakten med sina många vänner i Sura. Så efter några
år så har vi faktiskt bott in oss och vi börjar lite små trivas här.
Vi får även bra kontakt med sönernas nya vänner, vi till och med firat
några gånger nyår med dem. Då har vi haft huset fullt med ungdomar.
När vi flyttade hit så var vi även tvungen att sälja vår husbil till vår stora
sorg, men vi fick ett dyrare boende och sen hade vi inte plats med den.
Så Niko och jag vi börja flyga igen och Kreta blev en av vår favoritplats
att semestra på. Vi har varit flera gånger dit och vi brukar hyra bil för att
ta oss runt på ön. Men Niko har sagt att vi kanske köper en husbil lite
längre fram i tiden….vi saknar husbilslivet väldigt mycket.

Publicerat

Kapitel 12 När två världar kolliderar

Våra resor utan barn
Resor har alltid varit en viktig ingrediens för oss, att få komma bort från
vardagen en stund. När barnen sluta komma med på våra resor, så börja
Niko och jag resa och se oss omkring i världen. Något som både jag och
han ville göra innan vi träffa varandra, men ödet ville något annat med
oss och jag inser att jag fick det som jag absolut inte skulle ha när jag var
ung..barn, äktenskap, hus, hund och husbil. Det där så kallade Svensson
livet och jag antar att vi tar igen det nu det som vi inte gjorde då. Men så
mycket roligare när man är två. Och skulle man fråga mig idag om jag
har ångrat att jag inte gjorde det i unga år så skulle jag säga att det finns
ingenting i världen som skulle göra att ville få Svensson livet ogjort för
jag tänker att livet är inte slut ännu och tid att upptäcka världen står
fortfarande kvar med en god start då vi alla somrar alltid åkt någonstans.
Sen att Svensson livet faktiskt passa mig väldigt bra är ju nästan en
överraskning för alla i min familj som syskon och mor och far men även
för mig när jag blickar tillbaka.
Niko och jag när vi var på vägarna i Europa har vi många gånger pratat
om att när vi blir pensionerade “tänk om vi skulle sälja allt vad vi äger
och bosätta oss i husbilen och ta oss till platser som vi vill se och uppleva” åsså har vi fantiserat tillsammans om det och skrattat och tänkt
att det kanske inte skulle vara så illa, men till saken så skulle vi säkert
sakna våra nära och kära, men man vet aldrig.
De första åren som vi var utan barn på våra semestrar så blev det
ganska mycket Tyskland och hälsa på en barndomsvän till Niko och med
några avstickare till grann liggande länder. Och vi var duktiga på att
koppla av och njuta av våra resor. Vi kunde stanna precis var som helst
på landsbygden eller i stad för att se oss omkring eller bara stanna för att
äta, fika eller bara vara på tu man hand. Men alltid när vi var på väg hem
så stannade vi några dagar på Öland där både Niko och jag stormtrivs
och älskar den ön. Det var som om både Niko och jag vi fick ro i våra
själar och kunde riktigt varva ner. Denna ö med så betagande vackra
platser att se, från det öppna och torra landskap med en alldeles unik
flora och fauna, det är nästan jag kan känna en glimt av paradiset!
Ön har gett oss så mycket och inte bara fina minnen men att få se och
uppleva en sådan vacker natur och havet som både han jag har en
längtan till. Tänk bara när solen började skymma på kvällarna och man
satt på stranden vid havet… tystnaden som fanns där. Det enda man
kunde höra var kluckande från vågorna och ingenting som vänta på oss
utan vi kunde bara vara och njuta av allt det stilla och lugna omkring oss.
Under våra resor så har vi även haft djupa samtal sinsemellan, samtal
som man inte riktigt hinner i vardagen när arbete tar så mycket plats i
våra liv.
Vi har alltid tyckt om livet på vägarna med husbil och det var inte alltid
som vi tog in på en camping för att övernatta utan det kunde bli nånstans
på vägen, vid en sjö, hav eller i stad, men det gav oss frihet att välja var vi ville stanna. Frankrikes Normandie kust var också en sådan där
upplevelse utan dess like, att köra längst med kusten och in i de små
byarna som fanns där, det är minnen som man aldrig glömmer och de är
gemensamma för oss, gör att vi kan minnas tillsammans. Dessa gånger
som vi var ute med husbilen är så fina minnen som är så gott att plocka
fram ibland när vardagen sätter in, men också att kanske planera för
nästkommande resa.
Det är många som har frågat mig med lite fördomar i bakgrunden eller
trott att jag är hårt och strängt hållen”hur är det att leva med en man från
Iran att det måste finnas så mycket olikheter mellan er och att det måste
vara jättesvårt. Med bagaget i fickan och när jag funderat på det så finns
det mera likheter än olikheter och just det att vi tycker om samma saker
gör att det fortfarande finns hopp för oss….Och resor är ju en sak som vi
båda uppskattar väldigt mycket. När barnen blev vuxna och fick sina
egna liv så kom vi in en fas då det var viktigt för oss att hitta sånt som vi
båda tycker om att göra tillsammans. Och hårt hållen är jag absolut inte
då vi ser oss som egna individer med två personligheter som passar
varandra väldigt bra.
Men vi har även varit på resor på eget håll, Niko har t.ex varit till Iran ett
antal gånger de senaste 12 åren och även till Tyskland och Spanien för
att titta på F1. Jag köpte till hans 40 års dag F1 biljett som han blev
överlycklig för. Och jag har varit både till Finland, London och besökt
släkt i Wales, min farmor var därifrån. Så även vi gör saker på egen hand
som många som inte känner oss blir fundersamma över.

Publicerat

Kapitel 11 Fucking Åmål När två världar kolliderar

Fucking Åmål
Någon vecka efter bröllopet så åker vi på en mini semester med lilla
syster och hennes tre barn. Syrran hade bokat en liten stuga på
campingen i Åmål och vi hade vår husbil. Men i och med att vi var så
många så var vi även tvungna att ta med oss vår lilla bil då syrran inte
har körkort. Glad och förväntansfulla vi packar vårt pick och pack och
beger oss iväg…Nu ska vi äntligen få lite avkoppling med gott sällskap
och några dagar efter bröllopet var precis lagom då Niko och jag skulle
åka till Kreta nästkommande vår. Åmål är en ganska fin plats och Örnäs
campingen låg vackert vid sjön Väner och där fanns det även grillplatser
och fin badstrand. De första dagarna bara njöt vi och hade det så skojigt
och härligt…ända till en kväll när vi beslöt att vi skulle grilla korv vid en av
eldstäderna. Vi valde en vid en hög bergslänt och ni må tro att jag
många gånger har ångrat att vi valde just den. Det hade små duggat
under eftermiddagen som också bidrog till olyckshändelsen. Niko skulle absolut gå uppför den branta slänten för att plocka små pinnar att sätta i
elden, men vi hade pinnar så det räckte att grilla korven. Som vanligt så
tycker vi det är ganska mysigt med att få lite fyr på den och sitta och
mysa vid den så även denna gång. Kommer ihåg att det dröjer ganska
länge som Niko är där uppe på bergslänten och det hade börjat skymma
så jag såg inte var han var, jag ropar på honom och får inget svar men
istället hör jag hur det dunsar och brakade till och minns att jag tänkte att
nu har han rasat ner. Så jag ropar till honom flera gånger innan jag får ett
svar och Niko ropar tillbaka att det är okej. Men det dröjer så länge innan
han kommer ner så jag tänker att det måste ha hänt någonting. Efter en
stund kommer han haltande ner där vi sitter och jag ser direkt att han
gjort illa benet och att han hade ont. Niko ville inte förstöra kvällen utan
han ber mig att hämta en Treo tablett och att han vill avvakta och se om
det blir bättre till morgondagen. Han hade halkat där det var ganska halt
på den där slänten när han skulle komma ner.
Morgonen kommer och nu är jag upprörd och säger till Niko att vi måste
in till sjukhus för det var inte alls bra med hans ben och han hade
jättesvårt att gå. Jag får med honom och jag är tvungen att stödja han för
det verkade vara väldigt illa och jag trodde inte på en stukning. Vi
kommer till sjukhuset och en läkare tittar närmare på det och riktigt som
jag trodde så var han ganska säker på att han brutit benet. Jag har aldrig
förstått hur han kunde vänta hela kvällen och ända till morgonen för han
måste haft jätteont innan vi sökte hjälp. Men på sjukhuset som vi var på
kunde de inte gipsa benet för de hade ingen ortoped där. Vi blev
skickade till Karlstad sjukhuset. Så det var bara att börja köra mot
Karlstad och de hade blivit informerade att vi var på väg. Hela dagen tog
det med att få hans ben gipsat och han blev sjukskriven i några månader. Vi återvänder till Åmål där syrran väntar och hon hade också
förstått att han måste ha brutit benet.
Men nu började vi fundera hur vi skulle ta oss hem när den dagen kom.
Vi hade både husbilen och bilen och en chaufför kort för Niko kunde ju
inte köra bil med gipsat ben. Jag tror det var på helgen som det var dags
att åka hem och då började jag köra för att hämta min systers sambo, för
han var tvungen att köra vår lilla bil hem. Det blev mycket körande på
vägarna för min del den dagen, men det fanns ingen annan utväg. Och
jag var ganska så trött när vi äntligen hade kommit hem med allt pick och
pack och bilar. Men till saken så börjades det skojas friskt i våran familj
att jag hade försökt ta livet av honom och att det var därför jag hade gift
mig med honom och det undrades om vi hade tagit en livförsäkring på
honom…Vi kan i våran familj skoja ganska så friskt! Och Niko och jag vi
brukar än idag skratta åt det och säga “Jävla Fucking Åmål”
Under hans sjukskrivning så sa jag ofta till honom att han skulle vila upp
sig och bara ta det lugnt medan jag var på arbete. Visst han hade
världens otur men jag brukar säga till honom att han fick lite extra
semester.
Åmål är som sagt en ganska fin lite stad men jag tror inte att vi kommer
någonsin åka tillbaks dit, nej då föredrar vi södra Sverige och Öland som
jag tycker mycket om så även Niko. Och det är väl ändå gott att vi kan
skratta tillsammans åt det så här i efterhand och bara säga Fucking
Åmål. Året efter på våren åker vi till Kreta på en underbar bröllopsresa under
en hel vecka. Vi hyr en bil som vi tar oss runt på hela ön och upptäcker
fina platser där. Det var en resa som var väldigt behövligt för oss båda.
Och vi träffar en man som jobbade på hotellet som vi bodde på och som
vi blev väldigt god vän med. Det var en man som jobbade som
underhållare på hotellet och han hade sett och upplevt mycket av
världen som var hans hela arbetsplats. Så varje morgon så åt vi frukost
tillsamman och på kvällen så brukade vi umgås med varandra över ett
glas. Det var intressant att byta våra livserfarenheter. Han hade varit på
Kreta i cirka ett år och kunde berätta om platser som inte turister hade
upptäckt och några av de platserna besökte vi. Niko och jag har aldrig
gillat att åka till stora turistmål där det myllrade av turister, utan vi tycker
om att åka och titta på platser där lokalbefolkningen bodde och ut på
landsbygden och de små byarna.
På slutet på sommaren så börjar vi planera in Nikos andra resa till Iran,
det hade ju gått bra några år innan som han var där första gången efter
sin flykt därifrån och det kändes okej både för honom och för mig. Vi
beställde resan till september och han skulle stanna hela 3 veckor där för
att besöka familjen. Han reser och landar på flygplatsen i Teheran och
ska gå igenom tullen. Vid en av kontrollerna så säger en tjänsteman till
Niko du det finns risk att du inte kan lämna landet när du ska åka tillbaks
till Sverige. Niko blir bestört och helt förtvivlad för hur kunde detta hända
då det visa sig att en liten fjuttig visumstämpel som befriar han från
militärtjänstgöring i passet hade löpt ut och på Iranska ambassaden i
Stockholm hade de inte fixat detta. Niko beslutar ändå att gå igenom
tullen men mycket bekymrad. Hans brorsbarn Rasoul stod och vänta på
Niko i ankomsthallen och så fort som Niko fick syn på honom, utan att pussa eller krama honom så säger han -jag har problem jag kommer få
svårt att åka tillbaka och berättar om orsaken, men Rasoul säger -vi fixar
det vi går dit som de har skickat dig. Vi åkte till utlänningskontoret där de
skulle kunna fixa en ny stämpel i passet men där blev vi skickade till
nästa ställe. Så höll det på i flera dagar, vi blev bara hit och dit skickade
och jag började verkligen bli jätteorolig och börja tänka i de banorna att
ska jag behöva fly från detta land en andra gång. Jag hade inte ringt till
Nitta för jag visste att hon skulle bli så orolig och i första läge ville jag inte
utsätta henne för det. Vi kommer åter till ett ställe och pratar med en
kvinnlig tjänsteman, nu hade jag gett upp hoppet att kunna få visum
stämpel i passet, vi hade varit överallt dit vi hade blivit skickade men
alltid fått nej det går inte ni kan gå dit. Men den här kvinnan frågar -vill ni
ha stämpel nu eller om en vecka? naturligtvis utbrister jag -nu! till
kvinnan och ett hopp om att få stämpel i passet öppnades i den mörka
sitsen jag befann mig i. Hon säger till mig att jag ska åka tillbaka till
flygplatsen för där kan du få passet stämplat. Vi åker tillbaks till
flygplatsen och jag känner igen mig direkt det var ju här som jag fick veta
problemet med passet, samtidigt var jag väldigt upprörd för varför kunde
inte den där tulltjänstemannen på flygplatsen sagt från början att jag
kunde få stämpeln där. Jag kommer in i ett rum där en man sitter och
åter igen berättar jag om problemet med passet och han säger det är lätt
fixat och så stämpla han passet och jag kände en otrolig lättnad och
beslutar att ringa till Nitta för jag visste att hon vänta på att jag skulle
ringa för att säga att resan hade gått bra. Jag kommer ihåg när han
ringer och börjar berätta hur mitt hjärta stanna och jag blev kallsvettig,
Under de minuterna som jag prata med Niko så for det massor med
tankar genom mitt huvud och jag förstod vilken risk han hade tagit
genom att gå igenom tullen och tänk om han hade fått fel stämpel i
passet. Under hela tiden som Niko var där så var jag väldigt orolig och fick svårt att sova och äta så jag förlora en massa kilon under dessa
veckor. Nikos bror och Marouk ringde mig några dagar efter att jag fått
veta hela problemet. De ringde för att lugna ner mig och Marouk säger –
Do not worry, he’ll be back. Kommer ihåg hur jag tyckte att dagarna gick
sakta men till sist så kommer dagen då han skulle komma hem och jag
åker till Arlanda för att ta emot honom. Flyget var lite försenat och det
dröjde innan han kom igenom tullen då planet hade landat och jag hann
bli väldigt orolig och tänkte flera gånger han är inte med planet. Men till
sist ser jag honom och han var nog en av de sista passagerare som kom
igenom i ankomsthallen, När jag såg honom så kände jag hur all oro föll
från mitt hjärta. Niko har berättat när han såg mig hur förtvivlad han
kände sig och ångra över huvud taget varför han berätta om problemet
när det ändå löste sig till slut när han såg hur vit och blek jag såg ut.
Jag antar att det alltid finns en risk när man åker tillbaks till ett land som
man en gång har flytt ifrån. Och ett land som Iran där allt kan svänga i ett
ögonblick fick denna händelse att öppna mina ögon mera då jag inser att
Niko har förskonat mig från att berättat om faror och hemskheter som
finns där. Efter denna resa har han varit tillbaka två gånger till men då
har jag varit mera förberedd och verkligen har kollat noga med att allt
varit okej med passet, men oron har alltid funnits där båda gångerna
som han åkt tillbaka att han blir fast där. Av nyfikenhet så har jag frågat
Niko om han vill att jag ska följa med honom någon gång dit, men då har
han svarat mig -Iran är inget land för dig. Och även fast hans släkt har
många gånger frågat och undrat varför jag inte följer med så har Niko
med bestämdhet sagt till dem att jag behövs hemma hos våra barn om
någonting skulle hända.
Publicerat

Kapitel 10 Bröllopet När två världar kolliderar

Vi kommer till 2005 och vi stormtrivs i vårt hus och med vår familj. Och vi
är nykära igen. Kommer inte riktigt ihåg hur vi börja prata om att gifta
oss. Jag hade ju sagt till honom redan från början att jag aldrig kommer
att gifta mig.
Men i vilket fall som helst så när det kommer på tal så inser
jag att det som jag hade bestämt i tonåren inte var livsviktigt för mig
längre och jag älskade ju Niko så varför inte.
Varför skulle jag inte få uppleva och få minnen från en sådan ceremoni med att gifta oss och
jag inser att vi kommer kunna ha en dag varje år för att fira vårt
förhållande och kärlek till varandra, det kändes väldigt bra och rätt. Vi
hade ett starkt och tryggt förhållande.
Samtidigt visade vi våra barn somvar i tonåren att man kunde gifta sig och ha en vigselceremoni som är
lite annorlunda än i kyrkan och utan religiösa inslag. Vi börjar planera
vårt stundande bröllop. Vi pratar länge och väl och vi leta på nätet för
information hur man skulle gå tillväga. Ingen av oss visste nånting men
det enda vi visste var att det skulle bli en minnesvärd ceremoni. Att bara
gå och gifta sig borgligt i en tråkig lokal lät inte så bra. Vi hade valt bort
kyrkan och persisk giftermål, så det enda som återstod var en borglig
vigsel men hur skulle den kunna bli minnesvärd.
Jag kan lova att vi fundera och sökte länge på nätet hur man skulle kunna göra. Men till sist
hade vi läst att man kunde utforma en borglig vigsel efter tycke och smak
man kunde till och med ha en vit bröllopsklänning som jag gärna ville ha.
Vi fixade med alla papper som vi behövde och vi bestämde datum till 25
juli samma år, så vi hade inte så många månader på oss. Vi ville inte ha
ett jättestort bröllop. Vi kontaktade en vigselförrättare som skulle viga oss
och vi bestämde platsen, efter mycket letande. Jag börja banta med
viktväktarna, gick ner hela 15 kilo till det var dags att köpa brudklänning
jag hade gett mig fan på att jag skulle vara smal när vi gifte oss…min
finska sisu satte in, hade nog aldrig klarat det annars.
Jag följde stenhårt programmet till punkt och pricka. Vi talade om för våra närmaste att vi
skulle gifta oss, inbjudningskort skickades ut till alla även till min moster
Krisse i Hangö. Vi hade inte så stor budget så det gällde att vi var noga
med allting. Vi tryckte upp servetter med ett brudpar och våra namn, kort
med vigselceremonin och verserna som vigselförrättaren skulle läsa och
musiken som vi valde, Det här var den lätta biten. I och med att vi skicka
ut inbjudan så var allt i rullningen. Vi hade bestämt att vi skulle gifta oss ute och valde vid Stenhuset i Surahammar som ligger vid ån. Finare plats hade vi inte kunnat välja och sen var vi lite förbigående om det skulle regna den dagen så kunde vi ha vigseln inne i Stenhuset.
Nuskulle vi börja med att leta var vi skulle ha mottagningsfesten och vilken
mat vi skulle ha. Jag var och titta på flera ställen för att få information och
titta på deras specialmenyer för bröllop. Samtidigt fick det inte vara för
långt bort från Stenhuset. Men en dag så googla jag på nätet och kom till
Westerkvarn i Strömsholm och jag ringer direkt och bokar en tid. Tror det
var under helgen som jag och Niko åkte dit för att titta.
Vi blev stormförtjusta för deras festlokal var perfekt som låg i anslutning
till deras matlokal och den hade en egen stor terrass balkong och
inredning var rustik och breda gamla trägolv.
Vi tittade på matsedel som jag tyckte var mindre bra, men då sa ägaren att de kunde fixa en buffé
med tre olika rätter med kött, fisk och sill, och det tyckte vi lät väldigt bra
så det bestämde vi oss för, så alla kunde välja sin förrätt, huvudrätt och
efterrätt. Vi diskuterade med personalen att vi skulle komma dagen innan
på kvällen med bröllopstårtan som jag beställde på ett bageri i
Hallstahammar och då skulle hela lokalen ställas i ordning med hjälp av
personalen där. Nu började allting sätta sig på plats och den svåra biten
var över, så nu kunde vi sakta ner tills det var dags att köpa brudklänning
och kostym till Niko, Äldsta sonen hade en snygg kostym som han kunde
ha och yngsta sonen fick ha mera lediga kläder. Bröllopsresa hade vi
bestämt att vi skulle åka på våren till Kreta men att vi kunde ta en liten
avstickare med hela familjen efter bröllopet tillsammans med min syster
och hennes barn.
Nu när vi hade varvat ner och vi kände att det mesta var ordnat så kom
då dagen när det skulle väljas en brudklänning. En hel dag tog det med
min lilla syster. Vi hade åkt på morgonen och det fanns några butiker
inne i Västerås att gå igenom. Jag var så glad att jag hade min syster
som hjälpte och var smakråd för mig, utan henne hade jag nog aldrig
hittat en klänningen som jag föll pladask för. Kommer ihåg att jag prova
så många klänningar men ingen kändes rätt för mig och dagen börja
ticka iväg. Det var alltid något fel med klänningarna som jag provade
antingen tycke jag att de inte satt snyggt på mig eller så tyckte jag de var
för flickaktiga, Till sist så går vi till den sista butiken som hette Ruth och
som är Västerås äldsta butik för bröllops och festklänningar. Kommer
ihåg att jag sa till min syster att vi kommer nog inte hitta en klänning idag
och jag hade börjat bli lite nedstämd.
Men vi kommer till butiken och jag provar några stycken och som jag befarade så var det ingen som jag
tyckte om, men helt plötsligt hade expediten tagit fram en klänning till
och jag tittar på den och ser direkt att den föll mig riktigt i smaken. Så jag
in i provhytten igen. Sätter på mig klänningen och tittar i spegeln och jag
bara känner där framför spegeln “WOW” vilken snygg klänning. Kommer
ut från provhytten och syrran ropar, “JÄVLAR VAD SNYGG DEN SKA
DU HA” expediten börjar kolla var den behöver sys in och hur mycket
den ska fållas upp och jag är superglad. Klänningen var en rak enkel
halterneck med djup V-ringning med pärlor. När jag kommer hem så
berättar jag för Niko att jag hittat en jättefin klänning och han gladdes
mycket åt det. Niko och jag åkte två veckor före bröllopet in till staden för
att leta kostym till honom. Vi hade inte bestämt om den skulle vara mörk
eller ljus och även han provade många mörka men så såg vi en ljus
kostym som han provade och som satt som gjuten på honom och då
tänkte vi till må ni tro. Det var ett sommarbröllop och då passar en ljus
kostym. Jag bokar en tid hos min hårfrisörska som ska lägga håret på mig på den stora dagen och jag beställer en brudbukett i den enda
blomsterbutik som finns i Surahammar och som går i blått och vitt och
som passade väldigt bra med den tunna blåa skira sjalen som jag skulle
ha runt halsen. Nu var det bara att vänta in den stora dagen allt var
klappat och klart. Och Nikos arbetskamrat skulle fotografera och filma
vår dag.
På kvällen före den stora dagen så är det då dags för min syster och jag
att åka till Westerkvarn med bröllopstårtan som jag hämtat ut under
dagen. Nu skulle även lokalen ställas i ordning. Kommer ihåg vilket
virrvarr det var med att få det som jag ville ha det. Borden flyttas om ett
flertal gånger innan jag bestämde att dom skulle stå i U-form. Dukningen
och dekorationen gjordes också om flera gånger. Jag hade med mig
jättemånga vita rosor och vindruvor. Så det bästa blev att vi la rosorna
på mitten på borden och klasar av vindruvor över ros stjälkarna, och då
blev det enkelt för alla att smaka på de goda vindruvorna. Och vi tyckte
det blev jättesnyggt i all enkelhet. Även fast jag var ganska så trött där
på kvällen så skratta min syster och jag ett flertal gånger och personalen
som kom på idén med denna dukning är jag evigt tacksam för.
Vi vaknar tidigt på bröllopsdagen med både pirr och spänning inför
dagen. Nikos bestman kommer med sin tonårsdotter Sanna. Hon hjälper
mig under dagen med både det ena och andra. Det var bra att det var
någon som hade koll på mig för jag hade det då inte. Jag var
supernervös. Niko tog det mera lugnt. Tidigt på förmiddagen åker jag ner
till min hårfrisörska som ska lägga håret och hon trixar och dona med det
och jag blev nöjd med slut resultatet. Går in till blomsteraffären för att
hämta min brudbukett med blåklint och vita rosor. Åker hem och
fortfarande pirr i magen. Väl hemma så ska makeup fixas som jag klarade att lägga själv. Blev i bruna och rosa toner. Nu är jag nästan
färdig och Niko håller på med sitt bestyr. Jag och Sanna är på
övervåningen och jag ska sätta på klänningen för sen var jag färdig,
färdig för att gifta mig. Kommer ner till nedre våningen där Niko får syn
på mig. Han hade aldrig sett klänningen så när han ser mig så ser jag
hur han skiner upp och kommer springande till mig och vill omfamna och
kyssa mig och jag skriker -du kan inte kyssa mig, jag vill inte se ut som
en ny kysst katta! Men jag hade vattenfast makeup, en stor kram fick
han. Nu hade lite av pirret börjat lägga sig men jag tror det var vinglaset
som jag häva i mig på övervåningen som gjorde att det släppte. Det var
dags att ta sig ner till Stenhuset som vigsel skulle äga rum, våra gäster
hade redan anlänt och stod och vänta att vi skulle komma. Jag kommer
ihåg när vi gick nerför grässlänten till tonerna av brudmarschen av
Viktoria Krantz “Som en saga” hur förväntansfulla jag och även Niko var,
men han såg väldigt cool lugn ut och jag var väldigt glad att jag hade han
vid min sida.
“Som en saga”
En dag som denna
När livet börjar om
Vad jag har längtat
Vår väntan varit lång
Jag står intill dig
Och värmen gör mig svag
Och allting som vi nånsin känt
Det växer dag för dag
Från den dröm som försvann
Är nu känslan så sann
Som en saga jag hörde för längesen
Allt vi förlorat
Det får vi tusenfalt
Nu vaknar livet
Och det betyder allt
Nu sista kortet
i ödets spel har lagts
och dina ögon säger mer
än allt som nånsin sagts
Från en dröm som försvann
Är nu känslan så sann
Som en saga jag hörde för längesen
Och den längtan jag har
Att få hålla dig kvar
Den hettar som solen om sommaren
Kommer så väl ihåg hur svårt det var att titta på gästerna under
ceremonin, men jag fick syn på min moster Krisse och ser hur hon
snörvlar på så jag i min tur börjar också snörvla lite grann vet att jag
försökte fästa blicken så jag inte såg alla gäster men lite glädjetårar kom
det. Min moster krisse sa efteråt att det var så vacker ceremonin med
musiken och verserna som vi valt. Vår vigselförrättare var så duktig med
läsa och sen hade hon ett eget tal utifrån hennes intryck hon fått av oss
under de gångerna som vi träffades under bröllopsplaneringen. Under
ceremonin så talar vår vigselförrättare om giftermålets innebörd hon
läser den första versen skriven av Bertil Pettersson
“Två”
Mänskligheten är ett annat ord för grupp ensamhet. En människa gör
ingen sommar. Men två gör vintern mindre kall
Innan vi byter ringar så läser Kia en dikt av Maria Wine
“Till de älskande”
Närmare
än nästan nära
kommer du aldrig din älskade
Fjärmare
än ett avskeds “på återseende”
kommer du aldrig från din älskade
Ifrågasätt inte
vem av er som gav mest
eller vem som tog mest
Vågen är fiende till kärleken –
anlitar du dess balanskonst
är det inte längre fråga om kärlek
Låt det givna
och det mottagna
malas tillsammans i vardagens
kvarn –
det är genom denna fina
sammansmältning
ni ska fortsätta ge mera liv
åt er Kärlek
mera kärlek åt ert Liv.
Sista låten spelas av Sonja Alden “Kärleken förde oss samman”
Den första som gratulerade oss var vår vigselförrättare Kia följt av familj
och vänner. Det minglades vid Stenhuset, fotograferades och filmades
och det är vi väldigt glada över att vi har allting på film. Sen bär det av till
Westerqvarn för middag och fest och alla vara så glada och jag kände att
vår dag blev större än allt som vi hade förväntat oss.

Vill du läsa en blogg om köpa kamera online kan du läsa om det här. 
Publicerat

Kapitel 9 När två världar kolliderar

Kapitel 9 När två världar kolliderar
Vi lämnar Västerås och aha upplevelse
Åren har jag alltid tyckt i efterhand gick fort när barnen var små och
likadant när de blev vuxna. Vi har kommit till året 1997 och livet går
vidare för oss med vardagen och resor till Hangö på somrarna, Några år
tidigare hade jag slutat på Posten och gått en fotvårdsutbildning så nu
går jag på A-kassan och letar nytt jobb. Men här börjar vi få
husdrömmar. Vi börja leta hela våren och fram på mitten på sommaren. I
början av vårt letande så titta vi i närområdet i Västerås, men vi fastnade
aldrig för något hus. Antingen så for budgivningen iväg och det blev
för dyrt eller så fick vi ingen aha upplevelse när vi var på visningar. Så vi
börja diskutera om att titta på en annan ort som inte var för långt bort
från Västerås. Så en dag dök ett rött hus upp i Surahammar bara 2,5 mil
från Västerås som verkade intressant och som låg på 5 rum och kök och
lagom stor trädgård och inte alls dyrt snarare dubbelt så billigare än de
hus som vi hade tittat på. Så kommande helg åker vi och tittar på huset
och vi stiger in i det och börjar gå runt, det var bara vi som var på
visningen. Så vi går runt och runt och tittar flera gånger. Niko och jag
möts i hallen och tittar på varandra och småler. Både han och jag hade
fått en aha upplevelse. Vi åker till mina föräldrar och berättar om huset
och då bestämmer vi att vi lägger ett lägre bud på det, så sagt och gjort så ringer jag till mäklaren och lägger ett bud på 375000. Men under
kommande vecka får vi ett motbud från ägarna och då kom vi överens
om 400000 som vi hade räknat med. Vi skriver kontrakt i slutet på juli
och i början på augusti flyttar vi in och vi är stormförtjusta i huset.
Kommer ihåg hur spännande det var med flytten och vi plantera massor
med blommor redan första månaden. Vi hade till och med bestämt att vi
skulle byta färg på huset och då fick vi hjälp av stadsarkitekten att välja
rätt färg. De flesta husen på området var röda, det fanns ett gult och ett
grått. Jag ville ha ett som gick i blått och det tyckte arkitekten också
skulle passa. På den vägen gick det och vi började arbeta med
målningen strax efter vi flytta in och fortsatte med det året efter då det
bara blev halvfärdigt. Kommer ihåg när vi höll på och måla på sommaren
efteråt så kom det ett par promenerade förbi vårt hus och utropade “Ååå
vilken fin färg det blir jättefint”, men till saken så var det flera Sura bo
som började måla sina hus till blåa nyanser året efter. Det blev
färdigmålat det året.
Men samma år så åker vi till en hundkennel utanför köping som sålde
pudlar, vi hade pratat om att skaffa hund men inte riktigt bestämt oss.
Men vi åker och tittar på valparna som ägaren hade där. Vi får syn på en
brun pudel som var på väg mot oss. Han hoppar och skuttar runt oss och
vill bli klappad och Niko och jag tittar återigen på varandra som vi hade
gjort när vi titta på vårt hus. Här fick vi också aha upplevelse så vi skriver
kontrakt på Tictac som han hette. Vi blev hundägare till en ettårig pudel
och inte till en valp. Barnen älskade hunden de var stormförtjusta.
Samma år på sommaren så kommer Nikos bror Manucher och Marouk
från Kanada med sin dotter och stannar i två veckor. Vi har mycket
trevligt och skoj dessa veckor. De hade flyttat från Italien några år innan och det började gå väldigt bra för dom i Kanada. De hade startat ett eget
Café som gick väldigt bra. De hade byggt upp och kämpat för ett bra liv
där. Ibland har jag önskat att Niko borde haft någon i släkten som också
bodde i Sverige men när han flydde från Iran kom han själv. Han brukar
säga ibland när han saknar familjen att han bara har mig och barnen och
vi är hans allt. Sommaren 1999 åker hela familjen och bilar runt i
Tyskland och på vägen tillbaks så åker vi till kenneln där Tictac var
dessa veckor, kommer ihåg när vi kom för att hämta honom hur glad han
var att se oss. Vi stod och prata med kennel ägaren och vi frågade
henne om hon hade valpar till försäljning inte för att vi skulle köpa någon.
Det hade vi inte ens pratat om, men vi ville bara titta på de små valparna.
Vi får syn på Dino vi tittar på varandra och i nästa sekund så är vi ägare
till en liten vit pudel. Niko och jag har alltid fått samma känslor när det
kommer till förändringar i vårt liv. Likadant var det när vi kommer hem
från vår semester året efter och åker och tittar på husbilar på en firma
och får se en husbil som skulle vara perfekt för vår familj, då hade vi två
bilar och vi bytte in den ena mot husbilen så nu var vi husbilsägare.
Husbil passa oss väldigt bra då jag inte tyckte om att flyga. Vi har haft så
många fina underbara semestrar under alla år som vi hade husbil. Vi kan
nog säga att vi fått se mycket av Europa och Sverige. Men när barnen
kom upp i övre tonåren då ville de inte följa med utan de ville vara med
sina kompisar som de fick många av i Surahammar under åren vi bodde
där. Kommer ihåg första gången som Niko och jag skulle semestra
själva, det var nästan att vi blev lite villrådiga och blyga igen för
varandra. Vi åkte till Tyskland och hälsa på en barndomsvän till Niko,
kommer ihåg hur roligt det var och tillbaks hem tog vi en avstickare till
Öland några dagar och även här så fick Niko och jag härliga känslor för
varandra vi stortrivdes på Öland och vi blev som nykära. Öland blev vår
favoritplats och vi har återvänt dit många gånger. Beslutet att flytta till Surahammar är nog ett av de bästa besluten som vi
har gjort. både Niko och jag känner att vi gav våra söner en bra och trygg
uppväxt där och våra söner har blivit ansvarsfulla och kärleksfulla
individer. Min lilla syster och hennes ex som hon har tre barn med
flyttade också dit cirka ett halvår efter oss. De bodde bara 5 minuters
promenadväg från oss. Vi firade alla storhelger tillsammans och ibland
så träffades vi på våra semestrar. Jag kommer ihåg en gång när vi
bestämde att mötas i Frankrike och hade några trevliga dagar ihop innan
vi skildes åt för att fara vidare….härliga dagar! Då hade Niko och jag bilat
runt i Europa med barnen och vi njöt till fullo. Niko och jag har ofta blivit
som nykära och glada i varandra i olika perioder under vårt liv
tillsammans.
Publicerat

Kapitel 8 När två världar kolliderar

Vi omstvin och kärleks lada är är på väg
Jag var hemma ända tills vår son var ca 2,5 år år då tog jag ett städjobb
på timmar de timmar om om dagen och han fick id på dagis. Niko hade blit och
jobb kort efter vår förstja på ABB ATOM. Vår lägenhet bli för liten som var på 2 rom och kökj den låg på 63 kvm. Vi att vara i 200-år
oss en en- insats insats. Vi hade letat länge och väl tills vi hitta en lägenhet
på Västerås bostadshus som hette Krumeluren och den var på 3
rom och kök precis lagom för vår lilla familj. Som familj och föräldrar blev
vi mera mera sammansvetsade under dessa år och vi språkvets bh och tog
hand om varandra. Försvinns det inte finns tid för sexet så har vi alltid
pussat rört vidt vid På lediga på våran så var vi
för det mesta hos mina föräldrar som då bodde i Haraker ett sittning på
landet utanför Skultuna. De hade omtrednings dit de år tidigare och mor och
långt fick sin dröm i uppst.nde. De älskade att skapa trädgårdsrum i den
stora trädgården som de hade. Trädgården var så fin med alla blommor
och och växter som de planterade, män det finns bland stora ytor för barnen
att leka och spela fotboll på. Där vår kan son leka fritt med sina
och Kusiner.
Vi omstådd till den nya nya och vår började son i sova i eget rom
och vi fick vårt. Kort efter att vi hade omtredning dit så fick jag ett 7-ar
jobbstäd på Posten och vi fick bättre ekonomi. Så 1991 kundet vi prata
om att skaffa ett ett till vår son. Åter igen togs spiralen ut och vi
började jobba på det. Vi stenstenhårt med att jag jag bli gravid. Vi
brukar skratta åt det när vi minns tillbaka hur vi gjorde. Jag ligga skulle
blixtstilla efter Nikos orgasm så att det inte rann din mig. Jag-jag
skrattande säga att han bara röra mig går så det vi vi
planerat. Även denna gång så får Nikos föräldrar visum för att att gå till att
oss och jag inser att jag bör gå en kurs i”, avsas för att jag skulle kunna
prata med dem lite bättre än första gången som de på att ha på sig. Niko
fick alltid överr.. Visst hade jag började fåna lite av sina
hela pratade med vår son. Jaggenergen mig på en kurs på ABF som jag jag förlustföra och Niko sarga mig. Nikos föräldrar kommer
tidigt i juli och reser till Iran i slutet på augusti. Den här gång
på tiden på Tiden vi dem på Arlanda. För första gången får de träffa sitt
Nikos långt företejd vara ute mitt på dagarna och leka med
honom på gården. Han har många har år gånger på äldre dagar att
han kommer att bli hur hur roligt de hade hade där ute på gården… Vår son var hans
hjärta! Även denna gång spådde Nikos mor mig och hon sa att jag skulle
återodeigen en son och en vara så sant sant det blev.
De första harförderna var det frid och fröjd med Nikos mor. Män efter ett tag
börjar jag nut att hon ska vara med mig. Det var som om hon inte
ville att man i mig i taget och hon slåss om mig hela tiden när jag prata
med Niko och på råga på allt så ville hon inte äta maten som jag tillaga.
Det här pågick i flera dagar och och kanske var det för att jag var gravid och
vetenst om jag ingen som det inte stod rätt till. Män droppen gick för mig
när hon en dag när satt vi satt på på golvet och veliga med vår son. Hon skriker
till och säger att vår son trampa henne på benet. Han var inte ens i
i Hela den här nad av hennes ben. Mina antenner-gånsna ut i skyan hög, och jag
ligskve och fräste på henne och Niko fick synd del också så han vet inte
vilket ben han vara stå på. Han hade också känt mig på
oss. Män jag var så arg på henne, trodde hon att hon kunde förargen sig
hur som helst i mitt fåll. Hon går in på sitt rum och tjur vetar hon i flera
timmar så även Nikos långt skäller ut henne. Efter det blir hon sig själv
och jag kramar om henne och mot sinmakt är över och allt blir som som vanligt.
Då visste jag att hon alltid har varit medelpunkten i deras familj och att
hon kände en rival jag mig. Män jag gjorde allt för att vara vi vi en bh
Förhållande. Män efter denna konflikt så tog hon väl hand om mig och jag om
henne och man kan säga att vi till sist fick en bh relation till varandra. Om efter tror jag det var så åker de och hälsar på Nikos bror
Manucher och hans familj. Och det visar sig att hon gör samma sak där
och Marouk och hon hamnar i konflikt.
Under denna tid så byter vi också ut vår gamla bil till en ny Opel kadett vi
har tapetserat om lägenheten innan Nikos föräldrar kom. De tyckte vi
hade det jättefint och hade bekvämt liv. Det var sista gången de kom på
besök hos oss.
Graviditet fortsätter och jag mår jättebra och likaså Niko. 27 januari går
vattnet sent på kvällen och jag sa till Niko -det dags. Den här gången var
jag inte orolig fast det var två veckor för tidigt jag tog det med ro. Vi
ringde till BB och de sa att vi skulle komma upp men jag kommer ihåg att
jag sa -vi kommer när första värken kommer. Den kom först tidigt på
morgon och då åkte vi upp. Och jag säger till Niko -jag vill inte ligga i en
säng och vänta in innan det är dags att krysta, och det sa jag även till
barnmorskan. Jag fick en gåstol som jag kunde ta stöd när värkarna
kom, jag promenerade i korridoren upp och ner och barnmorskorna
kollade mig med jämna mellanrum hur mycket jag hade öppnat mig.
Sista gången de kollade mig var jag nästan helt öppen och jag fick lägga
mig i stolen där jag skulle föda. Vi hade kommit in vid 6-tiden på
morgonen och han kom vid 10-tiden så det gick hastigt och lustigt men
jag är säker på att det var för att jag var igång. Den här gången fick vi vår
son direkt i famnen när han kom. Han var så fin och han var så
efterlängtad. Fick komma hem med honom efter två dagar. Nu hade vår
familj växt och vi kände glädje och stolthet för vad vi åstadkommit och vi
hade en framtidstro.
Publicerat

Kapitel 7 När två världar kolliderar

Kapitel 7 när två världar kolliderar
Vi är gravida
Efter några dagar när vi hade kommit hem tog jag ett graviditetstest som
visade positivt….JAG VAR GRAVID! Jag var överväldigad av känslor och
mycket glad, hade aldrig tänkt att det skulle gå så fort att bli med barn.
Nu skulle jag berätta det för Niko och jag ville välja ett lämpligt tillfälle.
Jag hade inte sagt till honom att mensen var sen. Samtidigt blev jag lite
orolig hur han skulle ta det. För tänk om han hade ångrat sig. Det gick
några dagar innan jag berätta, hittade aldrig ett lämpligt tillfälle så jag
bara sa det en dag när han kom hem från skolan.
Vi stod i sovrummet
och jag kläckte ur mig -vi väntar barn, han stannade upp och tittade
förvånat på mig och utbrister -Näää är det sant, är du säker? sen så
smålog han, på hans lilla vis, han kramade om mig en lång stund. Niko
brukar alltid få ett småleende på läpparna när han känner nöjdhet. Visst
det var mycket som snurrade i mitt huvud de första dagarna. Hur skulle
vi klara att bli föräldrar och ta hand om ett litet barn, till och med så
tänkte jag vad har vi gett oss in på.
Niko gick fortfarande på AMU-center
och jag jobbade på ålderdomshemmet, skulle vi klara det ekonomisk jag det var en hel del som dök upp i mitt huvud men lyckan att vara gravid
tog överhand för nu skulle jag ge han första kärleksbarnet. Även Niko
hade känt efteråt ungefär samma tankar som jag och att var vi verkligen
mogna för det här. Jag är evigt tacksam för min mor som gav lite pengar
då och då den första tiden så att vi kunde klara oss, hon till och med
köpte barnvagn till oss. Det var beräknat till 7 januari 1988.
Det händer mycket detta år. Förutom Rom resan som var en härlig
upplevelse. När vi kommer hem från Rom så fick vi besked att hans
föräldrar hade fått visum att komma och besöka oss. Men dessförinnan
så åkte vi till Hangö, jag hade pratat mycket om min hemstad. Vi
stannade en hel vecka hos min moster Krisse som vi alltid haft en nära
relation till. Hon är mera min vän än moster det skiljer bara 10 år mellan
oss. Och vi har haft mycket roligt tillsammans genom åren. Niko älskade
Hangö. Jag visade alla fina platser som finns där, och jag tog han till
mina ostörda ställen där vi kunde älska under bar himmel på de vackra
klipporna.
Vi började åka dit varje sommar. Ibland så åkte vi i samma
period som min yngsta syster, hon träffade en Hangö kille i ung ålder
som hon har tre barn med. De separerade för några år tillbaka. Hangö är Finlands sydligaste stad och belägen längst ut på Hangö udd med hav
på tre sidor av staden och med många fina sandstränder. En riktig
idyllisk sommarstad med sina stränder, klippor och träkåkar.
Jag var i början av graviditeten när vi var där. Det syntes inte så mycket då att jag var gravid. När jag väntade min förstfödda så var graviditeten lätt jag
mådde bra hela tiden och hade inte heller illamående i början som jag
hade med vårt andra barn. Niko har båda gångerna varit väldigt tillgiven
och omtänksam båda graviditeterna och jag kunde se och känna hans
stolthet och kärlek. Tänk så vacker jag kände mig under hela graviditeten, har nog aldrig känt mig så vacker och det gjorde jag också med vårt andra barn.
Med andra barnet var vi mera trygga i våra roller.
Vi är åter hemma från Hangö och hans föräldrar ringer en kväll till oss
och berättar att de har bokat resan till oss, döm om vår förvåning så har
de bokat till Kastrup i Köpenhamn, har aldrig kommit underfund varför
det blev så. Men Niko och jag inser ganska så fort att vi kommer behöva
hämta dem i Köpenhamn och vi hade ingen bil. Vår Saab som vi hade
den skulle skrotas. Niko hade mekat med den ett otal gånger men det
gick inte fixa så att den blev körduglig. Kommer ihåg när vi gav upp om
den, det var en dag som han höll på och meka utan resultat och det
hade gått flera timmar. Minns att jag titta ut från fönstret flera gånger mot
parkeringen där han höll på med bilen. När jag tittar en sista gång så ser
jag att han inte är där så då visste jag att han var på väg upp. Men tiden
går och ingen Niko dyker upp och jag tittar åter igen flera gånger ut
genom fönstret men han finns inte där. Jag börjar bli orolig. Till sist så
hör jag hur det bankar på ytterdörren så jag går och öppnar dörren och
får syn på Niko som blöder så förskräckligt. Han var alldeles vit i ansikte och svetten rann han var panikslagen, kommer ihåg att han säger -Nitta hjälp hjälp mig jag har skadat mig jag dör, -vi måste åka till akuten. Jag
fick in han och jag tog bort byxorna och titta på såret på benet där han i
misstag hade fått en vass kniv in då han försökte få av en slang. Det såg
inte så jättefarligt ut men beslöt att ta han till akuten. Han hade krälat sig
uppför alla trappor. Vi bodde på tredje våningen och det fanns ingen
hiss. Här förstod jag att han inte tål att se sitt eget blod iallafall inte i de
mängder som hade runnit från såret. Han blev sydd med några stygn.
Vi börjar leta efter en billig bil, vi hade inte råd med någon dyr bil utan vi
började leta efter en Volvo amazon. Som vi till slut hitta för en liten peng
och vi hade den några år men den var en riktig rosthög. Kommer ihåg en
gång när Niko skulle köra mig till jobbet en morgon och regnet slog i
backen. Han hade städat bilen på kvällen men inte lagt tillbaks mattorna i
den och vi hade bråttom på morgonen så då fanns det ingen tid. När vi
kommer på påfarten till motorvägen så finns det en stor vattenpöl som
han kör igenom, så där satt jag på passagerarsidan med ett stort hål i
golvet och naturligtvis så fick jag ju allt regnvatten på mig. Det bara
spruta in vatten och jag var genomblöt. Niko tittar på mig med lite
skrämda ögon rädd att jag skulle bli skitförbannad han hade ju inte lagt
mattorna på golvet och jag var som sagt ganska sen och var lite
stressad. Men när jag tittade på honom och såg hur skrämd han blev så
kunde jag inte hålla mig för gapskratt och han föll in i det. Så där satt jag
våt som en dränkt katt och vi gapskrattade för fulla livet. Jag torkade av mig när vi kom till mitt jobb och bytte till arbetskläder men jag skrattade
flera gånger åt det under dagen.
Dagarna började närma sig för Nikos föräldrars besök och jag var lite
orolig hur de skulle bemöta mig vi var ju inte gifta och jag var gravid. Jag
pratade flera gånger med Niko men han lugnade ner mig han hade en
plan. Det visade sig att han hade gett dem en liten vit lögn och sagt att vi
var gifta att det fanns två sätt att gifta sig i Sverige och att på pappret så
räknades vi som gifta fast vi var sambos.
Så en dag i september åker vi
dagen innan till Köpenhamn med vår Amazon, övernattar på ett hotell
och dagen efter tar vi emot dem på Kastrup och jag kan lova att jag blev
glatt överraskad. De kramade och pussade mig om vartannat och de var
så glada att få träffa sin son igen och jag kommer även ihåg hur hans mamma grät av lycka. De stannar en hel månad hos oss.
Nikos mor och far var så glada att de skulle få ett barnbarn men samtidigt var de ledsna att de inte kommer att kunna följa barnbarnet på nära håll. De kommer att möta sitt barnbarn några år senare. Hans mor tog verkligen hand om
mig hela tiden och för det mesta så lagade hon mat som jag tyckte
väldigt mycket om. Men en dag skulle hon göra en persisk festmåltid en
speciell gryta. Så vi skaffade allt som hon behövde men granatäpple gick
inte att få tag på. När hon stod vid spisen så sa hon till Niko att hon behöver någonting som ger färg åt maten såsom granatäpple gör och de stod och diskuterade en stund, och helt plötsligt så tar Niko fram en järnbit som hans mamma lägger i grytan. Jag tittar med vidöppna ögon och förvåning på Niko och frågar -vad gör hon? hon kan väl inte lägga den i maten. Men Niko skrattar och säger -låt henne hållas. Det kan man nog kalla koka soppa på en spik!
Det dukades fram och vi skulle äta
festmåltiden och jag som var långt gången nu var ju väldigt känslig när
det kom till mat och jag tänkte hur ska det gå att äta maten när hon lagt
järnbiten i maten. Jag bestämde att jag skulle ta väldigt lite men hade
väldigt svårt att äta den, kommer ihåg hur jag försökte blanda grytan
med massor med ris för att det inte skulle börja växa i munnen på mig
eller att jag skulle bli illamående. Jag har aldrig mer ätit den maten. En
annan gång så ville hon att jag skulle sätta mig på köksstolen och hon
skulle spå mig.
Nikos mor hade lärt sig en gammal spådom från det hon
var väldigt ung flicka som hon utövade på mig. Niko och hans far stod
framför och hon bakom, de sa åt mig blunda och lägg händerna i
famnen. Ingen sa någonting ytterligare och där satt jag precis så som de
hade sagt… och hans mor börjar rabbla en ramsa. Plötsligt känner jag att
det kommer nånting i mitt hår och att nånting regnar över mig, så jag i
min förskräckelse öppnar ögonen far med händerna i blixtfart upp till
håret för att känna efter vad det var. Det visa sig att hon hällt salt över mig. Hon sa direkt till mig -du kommer att föda en son till min son.
Och jag tänkte min gud hon vill att jag ska föda en son, tänk om hon har fel
och det blir en flicka. Fast jag var ganska säker själv att det skulle bli en
pojke den känslan hade jag fått ganska tidigt i graviditeten och vi hade
mest funderat på pojknamn.Tror att många havande har ofta på känn
vad det blir, jag var säker andra gången också att det skulle bli en pojke.
Dagen kom för deras åter resan till Iran, Nikos mor säger att hon är evigt
tacksam att jag tar hand om hennes älskade son.
Under den här tiden som de var hos oss kom jag att tycka väldigt mycket Nikos föräldrar och samtidigt känt sorg genom åren att de inte har kunnat följa våra barn på nära håll och att våra barn aldrig hade en farfar och farmor att ty sig till.
Vi hade fått ett brev tidigare på året från Mimer bostadsbolaget som vi
hyrde vår lägenhet. Det planerades att göra stambyten och renoveringar
på lägenheterna. Så efter Nikos föräldrars besök fick vi en
evakueringslägenhet en bit bort. I den bodde vi ett par månader innan
det var dags att flytta tillbaks, det här är på senhösten. Vi flyttade när jag
var höggravid och det kommer jag ihåg var ganska så stressigt, och det
var ju ingen ide att packa upp allt i den nya lägenheten. Så vi bodde kan
man säga i en kartong och vi skulle få flytta tillbaks i januari. Men
återflytten skulle ske i samma veva som det var beräknat till, Trodde vi!
6 december vaknar jag som vanligt, jag är hemma med
havandeskapspenning. Niko går som vanligt till skolan efter att han fått
frukost i sig och dagen flyter på som vanligt. Jag känner inga
konstigheter med graviditeten utan allt verkar okej. Han kommer hem vi
äter middag och tittar på TV. När vi går och lägger oss så känner jag att
jag blir genomvåt mellan benen, först trodde jag att jag hade kissat på mig så jag sa det till Niko och går till toaletten. Men ganska snabbt inser
jag att det är vattnet som gått. Jag går tillbaks till sovrummet och säger
till Niko -vattnet har gått det är för tidigt vi måste ringa BB. Jag ser att
Niko blir väldigt bestört och det blev jag också. Vi ringde till BB och de sa
vi måste komma med en gång. Både Niko och jag blev så oroliga för det
var fem veckor för tidigt. Vi rafsa ihop det nödvändigaste för vi hade inte
förberett en BB väska att ta med när det var dags. Niko kör fortare än
vad han brukar upp till BB. Vi blir väl omhändertagna när vi kommer dit
och vi talar om vår oro och de berättar för oss att 5 veckor brukar det gå
bra. Vi får komma in till ett rum och det görs iordning för en födelse.
Värkarna hade redan kommit igång, de var inte så starka i början och det
var långt emellan dem. Men det blev bara värre och värre och Niko
försökte hjälpa så gott det gick. Sammanlagt tog det 15 timmar innan det
var dags att föda. Under den här tiden hade jag gråtit och skrikit, jag
hade rivit sönder barnmorskans arbetsrock då jag fick tag på hennes
ficka på den, men jag var så arg när barnmorskan hela tiden var med
lustgasen i mitt ansikte. Jag ville sköta den själv men fick inte. Och Niko
kände sig hjälplös. Det var dags jag hade öppnat mig så nu var det dags
för krystningar, då hade jag legat hela natten och fram på dagen efter.
Bebisen kom och barnmorskan tog han direkt till skötbordet utan att visa
oss om det var flicka eller en pojke inte ens Niko hann se. Och jag
kommer ihåg att Niko och jag titta på varandra med oroliga blickar för vi
hörde inget ljud men precis när jag ropar till barnmorskan varför det inte
kommer nått ljud från honom så kom första skriket, det tog en evighet
kändes det som. Barnmorskan behövde inte säga att det var en pojke
rent instinktvis visste jag redan. Han blev undersökt och vägd och allt
såg bra ut, han vägde exakt 3 kilo så vi brukar skoja och säga att han
hade varit jättestor om jag hade gått tiden ut. Vi fick ligga några veckor
kvar på BB lagom till julen blev vi utskrivna. Han fick ligga i kuvös den första tiden sen hade han inga sugreflexer så han hade svårt att ta
bröstet så det blev flaska samtidigt som det tränades på bröstet.
Kommer ihåg när vi blev utskrivna så fick jag med mig från BB en
elektrisk bröstpump som jag kunde pumpa ut mjölk med. När han var en
och halv månad kunde han ta bröstet. Nu är Nikos förstfödda son född
precis som hans mor hade spått genom spåritualen. Vi var så
överlyckliga och vi hade mognat med tiden när vi väntade. Niko var
överväldigad av lyckokänslor och stolthet så även jag när han kom.
Flytten tillbaka till vår nyrenoverade lägenhet skedde i januari och det var
så härligt att komma tillbaka till en fräsch nyrenoverad lägenhet. Och vi
började känna en samhörighet som är svårt att sätta ord på men bara
den underbara känslan att vi var en familj går inte att beskriva i ord hur
härligt och tryggt det kändes. Jag stortrivdes med att vara hemma och
sköta hushållet och vår lilla bebis medan Niko var på skolan om dagarna.
Publicerat

Kapitel 6 När två världar kolliderar

Kapitel 6 När två världar kolliderar
Rom resan
Niko sa många gånger till mig när han får permanent uppehållstillstånd
då ska han resa till Rom och besöka brodern Manucher som bodde där
med familj. Han sa aldrig att jag skulle följa med utan jag var helt säker
på att han tänkte åka själv och jag frågade aldrig honom om jag fick följa
med. En dag på våren så damp det ner ett brev från migrationsverket i
brevlådan, jag kommer ihåg hur nervösa vi blev. Vi öppnar brevet och
Niko ber mig läsa innehållet, jag hade hjärtat i halsgropen när jag började
läsa och jag läste det två gånger innan jag sa till honom att det var ett
positivt beslut från migrationsverket. Vi jublade av glädje…Han fick
stanna i Sverige. Efter några år blev han svensk medborgare. Allt
verkade gå i vår favör och vi var glada och lyckliga. Men direkt efter när
vi förstod innehållet i brevet så sa han till mig -nu ska vi åka till Rom jag
vill att du träffar min bror. Och jag blev superglad och jag började hoppa
och skutta omkring och likaså han. Jag var ju så säker att han tänkte åka
själv, det kom verkligen som en överraskning för mig. Det här är på
senvintern 1987. Den här tiden började vi också prata om barn och vi
bestämde att jag skulle ta ut spiralen som jag hade. Nu skulle vi bli en
familj, så spiralen togs ut, det var en mycket spännande tid för oss.
Samtidigt så sökte hans föräldrar visum för att besöka oss och vi fick fylla i en ansökan för deras räkning. Vi började planera för Rom resan.
Han ansökte om ett resedokument pass och fick det. Vi bokade resan till
mitten av maj.
Dagarna går och vi längtar till vår resa, jag tyckte det var både roligt men
samtidigt spännande att för första gången få träffa någon i hans familj.
Min familj hade han träffat året innan och redan från första början så
tyckte mina föräldrar om honom. Han hade också börjat få inblick i våra
traditioner och kultur och han berättar om deras, vi utbytte varandras
traditioner och kulturer, men han har aldrig varit traditionsbunden med
sina traditioner utan han tog lätt tills sig våra. Speciellt påsken, julen och
midsommarafton tycker han om. På julen brukar han varje år vara tidigt
ute med att fråga -när ska du börja laga maten? Vi har det finska
julbordet med alla lådor och han älskar den maten.
Dagen börjar närma sig för vår resa. Dagarna före är vi väldigt uppspelta
och Niko hade pratat flera gånger med sin bror på telefon. Vi hade köpt
presenter och allt var klart och färdigt. Dagen kom och vi checkar in på
Arlanda, vi är glada och uppspelta och vi är på väg på vår första
gemensamma utlandsresa.
Planet var försenat cirka 30 minuter men till sist så fick vi stiga på planet
och vi hitta våra sittplatser och spände fast oss. Nu var vi verkligen på
väg. När vi kom upp i luften så välkomna, tror det var flygkapten
flygresenärerna och berättade att förseningen berodde på ett motorfel i
en av motorerna. Och ni må tror att jag blev jätterädd, det var ju också
första gången som jag flög. Jag blev alldeles blöt det bara rann över hela
mig och en flygvärdinna fråga hur jag mådde, men Niko han lugna ner mig. På vägen hem var det nästan att jag inte steg på planet. Men vi
skulle ju hem så det var bara att bita ihop och stiga på planet. Nu har jag
flugit flera gånger och jag har kommit över den värsta rädslan med att
flyga, men jag tycker fortfarande att det inte är nöjsamt.
Nikos bror mötte oss på flygplatsen och jag kände direkt att han var
trevlig och skojfrisk, sprallig person, han hade väldigt lätt för skratt. Jag
kände mig välkommen, visst märkte jag att han studerade mig lite väl
mycket de första timmarna men det gjorde jag också. Han liknade väldigt
mycket Niko och man kan kunde se att de var bröder. Niko och
Manucher hade inte träffat varandra på väldigt många år så det blev en
mycket kär återförening. Vi hade en underbar vecka med shopping, titta
på sevärdheter, sena kvällar och vi älskade varje natt. Jag kom väldigt
bra överens med Manuchers fru och jag tyckte väldigt mycket om henne
från första stund. Marouk som hon heter var väldigt lättsam person, glad
och skämtsam och hade framåtanda och det var lätt att prata med
henne. Hon var kortväxt och rund och hon var glad att vi var på besök.
Det som förvånade mig var att hon inte var kuvad och att de var på
samma våglängd, jag hade nästan förväntat mig en kvinna som passade
upp sin make och skötte hela hushållet själv och tog hand om deras lilla
flicka som jag minns var bara fyra år…Tänk så fel jag hade.
Jag hade packat ner bindor innan vi reste iväg, jag var några dagar för
sen men jag trodde att mensen skulle komma under veckan som vi var
där. Men det gjorde den inte. Jag hade mina aningar men sa ingenting till
Niko jag ville först ta ett graviditetstest. Men jag lämnade bindorna till
Marouk när vi skulle åka hem och hon förstod med en gång och jag var
väl också ganska säker. Vi stod inne i badrummet och tissla och tassla
och till sist sa jag -maybe maybe. Hon brukade skoja ibland och säga att hon var den som visste först till och med innan vi visste. Under veckan
som vi var där så hann Marouk och jag bli väldigt förtroliga och det
kändes okej att införliva henne i mina aningar.Kapitel 6 när två världar kolliderar
Publicerat

Kapitel 5 När två världar kolliderar

Första kyssen och sexet
Fredagen kom då vi skulle träffas igen och ha en utekväll på Elvis. Mina
systrar och jag tog en taxi till Nikos vän efter att vi hade fixat oss fina.
Jag kommer ihåg att jag fick klädproblem och visste inte vad jag skulle ta
på mig, tror jag gick igenom hela min garderob men till sist fick jag på
mig ett par jeans byxor och en blus. Vi skratta och prata hela kvällen och
det var en jättetrevlig förkväll hemma hos Nikos vän. Jag kände den där
starka attraktionen, kände att den fanns mellan oss och våra ögon
möttes hela tiden. När det var dags att ta sig ner till Elvis så ringde vi och
beställde två taxibilar. När den första taxin kom så åkte Nikos vän och
mina två systrar i den och Niko och jag blev och vänta på den andra. Vi
satt vid fönstret för att ha koll på när taxin kom. Jag kände att vi blev lite
blyga för varandra men tillslut så kysste han mig lite försiktigt och jag
kommer ihåg att han titta på mig för att se hur jag reagerade på kyssen,
men jag tror jag log och kysste han tillbaks. Jag kände att det kunde
hända ikväll nästan till min förskräckelse vi kände ju knappt varandra.
Men på något vis visste jag att jag hade träffat en kille som var en på
miljonen.
När kvällen började lida mot sitt slut åkte vi alla hem till hans kompis till
bostadsområdet Skallberget i ett hyreshus där han bodde. Niko och jag
var inte länge där innan vi började bege oss hem till han, Niko bodde i
huset bredvid. Han hade inte många möbler i lägenheten men en sak
som jag la märke till ganska direkt var att han hade många biltidningar.
Niko har alltid älskat bilar och speciellt italienska som Ferrari och Alfa
Romeo bilar. Vi satte oss i soffan efter att han satte på musik, han bjöd
mig på te. Niko drack ofta te innan han började tycka om kaffe. Vi
kramades och kysste varandra och det ena ledde till det andra så helt
plötsligt älskade vi för fullt i soffan. Efter första akten ledde han in mig till  hans stora dubbelsäng som var den enda nya möbeln. Där vi fortsatte att
älska, han älskade på ett sätt som jag inte riktigt var van vid, med mycket
ömhet, han tänkte inte bara på sig själv och jag darrade av vällust.
Kände att han var över allt med hans varma heta händer över min kropp,
hans kyssar och smek gjorde mig hel vild, hade aldrig känt tidigare att
sex kunde vara så och det var härligt och underbart. Hela natten älska
och sov vi om vartannat. Vi vaknade till av att vi ville ha mer och mer det
var som vi inte fick nog av varandra. På morgon eller det var nog snarare
på förmiddagen då jag vaknade, upptäckte jag att jag låg ensam i
sängen men efter en stund hörde jag att han var i badrummet och det lät
som han tappa upp vatten i badkaret. Kommer ihåg att jag tänkte ska
han bada och ska han iväg någonstans, men jag vågade inte stiga upp
ur sängen utan jag tänkte att han kommer väl snart. Så efter en stund
kommer han och han pussar och kysser mig sen lyfter han upp mig och
bär mig till badkaret, där badar vi tillsammans. Skall tilläggas att jag var
trådsmal då. Vi stiger upp ur badkaret och käkar frukost, tillbaks till
sängen och älskar igen, upp igen fixa med mat. Hela dagen var vi till för
varandra.
På söndagen ringer han till mig och vi bestämmer att han skulle komma
och hämta mig hemma hos mig. Han kom på sin cykel och vi gick ut, om
vartannat så promenerade vi eller så skjutsade han mig på cykeln och vi
pratade och skrattade. Kommer ihåg att vi var runt i kring mitt område på
Bäckby där jag bodde med mor, far och lillasyster, vi hade flyttat dit
några år tidigare och han bodde på andra sidan av staden. När det var
dags att ta farväl så plockade en vildros till mig och jag trodde han tänkte
kyssa mig men fick en puss på kinden till min förvåning och undrade i
mina tankar vad är det här för något, vi som hade haft sex. Nog för att jag hade insett att han var en ganska blyg kille men en puss på kinden
gjorde mig osäker. Det var nästan att jag började tycka att han var
konstig eller var det något fel på mig, jo det var många tankar som dök
upp i mitt huvud men en sak var jag säker på han var inte som andra
killar.
Men vi börjar träffas dagligen och vi blir oskiljaktiga vi tillbringar varje tid
av dygnets lediga minut tillsammans. Ofta blev jag hämtad av honom
hemma hos mig eller så väntade han på mig efter mitt arbetspass på
ålderdomshemmet. Men när han hämta mig hos mig kom han aldrig upp
och ringde på dörren utan han var alltid på gården och vänta att jag
skulle komma ner. Han hade respekt för mina föräldrar och han hade
andra värderingar från sitt hemland där det var förbjudet att visa sin
kärlek öppet. Tiden går och jag var kär, kär som jag aldrig hade varit
tidigare och jag kände att han också var det. Vi börjar tillbringa det mesta
tiden hemma hos honom och det dröjer inte länge innan jag får en nyckel
till hans hem. Kommer ihåg att jag en kväll säger till honom att jag vill
sova hemma inatt, men den natten sov jag inte så bra för jag hade inte
han vid min sida. I princip så bodde jag hos honom, mina kläder och allt
som jag behövde fanns i hans lägenhet. Men det dröjde ett tag innan jag
skrev över min adress men när jag gjorde det så blev det officiellt vi var
sambos. Jag var kär, Niko har berättat att han kände att han var riktigt
underbart kär.
Några år efter så berättade han för mig att jag släppte ifrån mig i sömnen
och inte en gång utan flera gånger första natten vi hade sex. Han
berättade då att han tänkte att det här är min Ferrari som har lite problem
med förgasaren. Han har alltid tyckt att jag är lika vacker som en Ferrari bil. Niko är en man som alltid har visat sin kärlek till mig genom handling
än med ord men när han säger ömhetsbetygelser i ord kan det komma
vad som helst. När jag släpper ifrån mig ibland så brukar han skoja friskt
och frågar -är du en dam? och jag säger -det vet du väl från första natten
att jag inte är. Filmen Adam och Eva som hade premiär 1997 älskar han
och han har sett den flera gånger för när han ser den kvinnliga
skådespelaren Josefin Nilsson så ser han mig det är sådana saker som
han säger till mig. Det är hans sätt att visa kärlek och jag vet att det är
nått speciellt vi har tillsammans.
Hela första året njöt och utforska vi varandra vi var nyförälskade. Vi hade
livliga diskussioner om allt möjligt mellan himmel och jord, det var som vi
matade varandra med sådant som vi tyckte om att prata om. Ibland hade
vi olika åsikter och ibland tyckte vi lika, men det viktiga var att vi kunde
prata. Sexet var lika viktigt om inte viktigare, små svackor har vi haft
genom åren men inget alarmerande. Jag har alltid sagt till Niko när jag
älskar mindre du ska älska mera och tvärt om, men den får aldrig ta slut
samtidigt och jag brukar skämtsamt säga “vi ska väl inte spä på
statistiken” och han svarar “jag ska bära dig igen när vi fyller 80” och sen
brukar vi skratta hjärtligt. Vi har alltid haft lätt till skratt mellan oss. Jag
har nån gång hört eller om jag läst det nånstans kommer inte riktigt ihåg
-när man är tillsammans med en utländsk man, klarar man 5-års gränsen
då har man kommit i land.Kapitel 3 när två världar kolliderar
Drivs med WordPress