Vi kommer tillbaks till Västerås

År 2008 lämnade vi vår kära småstadsidyll i Surahammar och flyttar
tillbaks till Västerås efter många diskussioner. Niko var trött att pendla
och yngsta sonen skulle börja gymnasier studier i Västerås och jag insåg
till sist att det var bäst att flytta då jag visste att sonen inte skulle klara av
att pendla dit då han hade jättesvårt att komma upp på morgonen. Det
skulle aldrig ha gått att han tog sig ner till tågstationen och ta sig till
staden och Niko var mycket trött. Så vi la vårt hus till försäljning och
börja leta efter ett nytt. Men jag hade vissa krav till vilket hus vi skulle
köpa. Det skulle inte vara ett trähus för det var så mycket jobb med
sådana hus, duschrum skulle vara renoverade, det skulle vara ett
enplanshus och liten trädgård. Vi var och titta på några under sommaren
och till slut så hittade vi ett och det enda jag fick ge vika för var att det
var ett tvåplanshus men det kunde jag leva med. Så i samma veva som
vi hittade huset fick vi köpare på vårt och inflyttning skulle ske i augusti
till det nya.

Flyttlasset gick, jag kommer ihåg vilket jobb det var och samtidigt som
man kände sig vemodig över att lämna Sura med den fina småstads
mentaliteten. Men visst var det också lite spännande tyckte jag i början.
Men när vi bott där ett tag insåg jag att vi hade fått oss en
återflyttningskulturkrock som vi ännu inte riktigt helt har återhämtat oss
från i allafall inte jag. Men det tänker jag skita i, för det har också betytt
att jag är annorlunda än tidigare på ett bra sätt. Det som jag saknar mest
är närheten till andra människor, att ha relation med grannar, att kunna
heja på en förbigående utan att betraktas som en galning. De olika
evenemangen i en småort blir också så mycket gladare då man kan
samspråka med vem som helst.
Men det är inte bara negativt med att bo i en mellanstor stad, vill man så
finns det säkert en hel del att göra här, sen finns det många fina platser
runt i kring Västerås. Men vi gjorde det bästa av situationen och kom
över det med tiden med den första kulturkrocken med att människor
håller sig för sig själv för det mesta. Våra söner får många vänner här
och håller även kontakten med sina många vänner i Sura. Så efter några
år så har vi faktiskt bott in oss och vi börjar lite små trivas här.
Vi får även bra kontakt med sönernas nya vänner, vi till och med firat
några gånger nyår med dem. Då har vi haft huset fullt med ungdomar.
När vi flyttade hit så var vi även tvungen att sälja vår husbil till vår stora
sorg, men vi fick ett dyrare boende och sen hade vi inte plats med den.
Så Niko och jag vi börja flyga igen och Kreta blev en av vår favoritplats
att semestra på. Vi har varit flera gånger dit och vi brukar hyra bil för att
ta oss runt på ön. Men Niko har sagt att vi kanske köper en husbil lite
längre fram i tiden….vi saknar husbilslivet väldigt mycket.

Våra resor utan barn
Resor har alltid varit en viktig ingrediens för oss, att få komma bort från
vardagen en stund. När barnen sluta komma med på våra resor, så börja
Niko och jag resa och se oss omkring i världen. Något som både jag och
han ville göra innan vi träffa varandra, men ödet ville något annat med
oss och jag inser att jag fick det som jag absolut inte skulle ha när jag var
ung..barn, äktenskap, hus, hund och husbil. Det där så kallade Svensson
livet och jag antar att vi tar igen det nu det som vi inte gjorde då. Men så
mycket roligare när man är två. Och skulle man fråga mig idag om jag
har ångrat att jag inte gjorde det i unga år så skulle jag säga att det finns
ingenting i världen som skulle göra att ville få Svensson livet ogjort för
jag tänker att livet är inte slut ännu och tid att upptäcka världen står
fortfarande kvar med en god start då vi alla somrar alltid åkt någonstans.
Sen att Svensson livet faktiskt passa mig väldigt bra är ju nästan en
överraskning för alla i min familj som syskon och mor och far men även
för mig när jag blickar tillbaka.
Niko och jag när vi var på vägarna i Europa har vi många gånger pratat
om att när vi blir pensionerade “tänk om vi skulle sälja allt vad vi äger
och bosätta oss i husbilen och ta oss till platser som vi vill se och uppleva” åsså har vi fantiserat tillsammans om det och skrattat och tänkt
att det kanske inte skulle vara så illa, men till saken så skulle vi säkert
sakna våra nära och kära, men man vet aldrig.
De första åren som vi var utan barn på våra semestrar så blev det
ganska mycket Tyskland och hälsa på en barndomsvän till Niko och med
några avstickare till grannliggande länder. Och vi var duktiga på att
koppla av och njuta av våra resor. Vi kunde stanna precis var som helst
på landsbygden eller i stad för att se oss omkring eller bara stanna för att
äta, fika eller bara vara på tu man hand. Men alltid när vi var på väg hem
så stannade vi några dagar på Öland där både Niko och jag stormtrivs
och älskar den ön. Det var som om både Niko och jag vi fick ro i våra
själar och kunde riktigt varva ner. Denna ö med så betagande vackra
platser att se, från det öppna och torra landskap med en alldeles unik
flora och fauna, det är nästan jag kan känna en glimt av paradiset!
Ön har gett oss så mycket och inte bara fina minnen men att få se och
uppleva en sådan vacker natur och havet som både han jag har en
längtan till. Tänk bara när solen började skymma på kvällarna och man
satt på stranden vid havet… tystnaden som fanns där. Det enda man
kunde höra var kluckande från vågorna och ingenting som vänta på oss
utan vi kunde bara vara och njuta av allt det stilla och lugna omkring oss.
Under våra resor så har vi även haft djupa samtal sinsemellan, samtal
som man inte riktigt hinner i vardagen när arbete tar så mycket plats i
våra liv.
Vi har alltid tyckt om livet på vägarna med husbil och det var inte alltid
som vi tog in på en camping för att övernatta utan det kunde bli nånstans
på vägen, vid en sjö, hav eller i stad, men det gav oss frihet att välja var vi ville stanna. Frankrikes Normandie kust var också en sådan där
upplevelse utan dess like, att köra längst med kusten och in i de små
byarna som fanns där, det är minnen som man aldrig glömmer och de är
gemensamma för oss, gör att vi kan minnas tillsammans. Dessa gånger
som vi var ute med husbilen är så fina minnen som är så gott att plocka
fram ibland när vardagen sätter in, men också att kanske planera för
nästkommande resa.
Det är många som har frågat mig med lite fördomar i bakgrunden eller
trott att jag är hårt och strängt hållen”hur är det att leva med en man från
Iran att det måste finnas så mycket olikheter mellan er och att det måste
vara jättesvårt. Med bagaget i fickan och när jag funderat på det så finns
det mera likheter än olikheter och just det att vi tycker om samma saker
gör att det fortfarande finns hopp för oss….Och resor är ju en sak som vi
båda uppskattar väldigt mycket. När barnen blev vuxna och fick sina
egna liv så kom vi in en fas då det var viktigt för oss att hitta sånt som vi
båda tycker om att göra tillsammans. Och hårt hållen är jag absolut inte
då vi ser oss som egna individer med två personligheter som passar
varandra väldigt bra.
Men vi har även varit på resor på eget håll, Niko har t.ex varit till Iran ett
antal gånger de senaste 12 åren och även till Tyskland och Spanien för
att titta på F1. Jag köpte till hans 40 års dag F1 biljett som han blev
överlycklig för. Och jag har varit både till Finland, London och besökt
släkt i Wales, min farmor var därifrån. Så även vi gör saker på egen hand
som många som inte känner oss blir fundersamma över.