Andligt medium som kan sin sak
Vad är ett klärvoajant medium?
Ett klärvoajant medium är en individ som har förmågan att ansluta till andevärlden för att ge meddelanden från nära och kära som har gått över till andra sidan. Andliga kurser. Tarot och tarotkort.
Mandy Smith –
Andligt medium andliga kurser andlig magasin.Mandy Smith har varit ett fungerande klarsynt medium i över 30 år. Coach föreläsare. Mode och shopping. Hälsa och essentiella oljor. Föreläsare och entreprenör.
Under denna tid har Mandy tränat på olika platser, inklusive den världsberömda Arthur Findlay College. Mandy har också fått sitt CSNU-pris de senaste åren. Konst och kaffe. Psykisk hälsa. Tjäna pengar online.
Förutom hennes mediumskap är Mandy också en Reiki Master. Mandy hade jag förmånen att träffa under en sittning med flera andra. Hon var väldigt träffsäker och kunde ge budskap så att man förstog att hon har kontakt med andevärlden. Hon kanske kommer flera gånger till Sverige då är hon värd ett besök på hennes seanser demonstration.Vad är Reiki?
Reiki är en gammal östlig holistisk terapi som går tillbaka till tusentals år.
Reiki återintroducerades av Dr Mikao Usui och fördes tillbaka till västvärlden av fru Hawayo Takata 1937.
Ordet Reiki kommer från två japanska ord;
REI- Vilket kan bäst definieras som högre visdom eller universell energi.
CHI / QI- Detta är en term som beskriver vår livskraftenergi.
Är du rädd för spöken? Vågar du göra en spökvandring läs mer om det på denna blogg här https://bloog.se
Den andliga läkning som tillhandahålls av Reiki främjar hälsa och välbefinnande i alla våra delar; fysiskt, mentalt, emotionellt och andligt.
Info från Mandys sida översatt till svenska
Kapitel 13 När två världar kolliderar
Vi kommer tillbaks till Västerås
År 2008 lämnade vi vår kära småstadsidyll i Surahammar och flyttar
tillbaks till Västerås efter många diskussioner. Niko var trött att pendla
och yngsta sonen skulle börja gymnasier studier i Västerås och jag insåg
till sist att det var bäst att flytta då jag visste att sonen inte skulle klara av
att pendla dit då han hade jättesvårt att komma upp på morgonen. Det
skulle aldrig ha gått att han tog sig ner till tågstationen och ta sig till
staden och Niko var mycket trött. Så vi la vårt hus till försäljning och
börja leta efter ett nytt. Men jag hade vissa krav till vilket hus vi skulle
köpa. Det skulle inte vara ett trähus för det var så mycket jobb med
sådana hus, duschrum skulle vara renoverade, det skulle vara ett
enplanshus och liten trädgård. Vi var och titta på några under sommaren
och till slut så hittade vi ett och det enda jag fick ge vika för var att det
var ett tvåplanshus men det kunde jag leva med. Så i samma veva som
vi hittade huset fick vi köpare på vårt och inflyttning skulle ske i augusti
till det nya.Flyttlasset gick, jag kommer ihåg vilket jobb det var och samtidigt som
man kände sig vemodig över att lämna Sura med den fina småstads
mentaliteten. Men visst var det också lite spännande tyckte jag i början.
Men när vi bott där ett tag insåg jag att vi hade fått oss en
återflyttningskulturkrock som vi ännu inte riktigt helt har återhämtat oss
från i allafall inte jag. Men det tänker jag skita i, för det har också betytt
att jag är annorlunda än tidigare på ett bra sätt. Det som jag saknar mest
är närheten till andra människor, att ha relation med grannar, att kunna
heja på en förbigående utan att betraktas som en galning. De olika
evenemangen i en småort blir också så mycket gladare då man kan
samspråka med vem som helst.
Men det är inte bara negativt med att bo i en mellanstor stad, vill man så
finns det säkert en hel del att göra här, sen finns det många fina platser
runt i kring Västerås. Men vi gjorde det bästa av situationen och kom
över det med tiden med den första kulturkrocken med att människor
håller sig för sig själv för det mesta. Våra söner får många vänner här
och håller även kontakten med sina många vänner i Sura. Så efter några
år så har vi faktiskt bott in oss och vi börjar lite små trivas här.
Vi får även bra kontakt med sönernas nya vänner, vi till och med firat
några gånger nyår med dem. Då har vi haft huset fullt med ungdomar.
När vi flyttade hit så var vi även tvungen att sälja vår husbil till vår stora
sorg, men vi fick ett dyrare boende och sen hade vi inte plats med den.
Så Niko och jag vi börja flyga igen och Kreta blev en av vår favoritplats
att semestra på. Vi har varit flera gånger dit och vi brukar hyra bil för att
ta oss runt på ön. Men Niko har sagt att vi kanske köper en husbil lite
längre fram i tiden….vi saknar husbilslivet väldigt mycket.Kapitel 12 När två världar kolliderar
Våra resor utan barn
Resor har alltid varit en viktig ingrediens för oss, att få komma bort från
vardagen en stund. När barnen sluta komma med på våra resor, så börja
Niko och jag resa och se oss omkring i världen. Något som både jag och
han ville göra innan vi träffa varandra, men ödet ville något annat med
oss och jag inser att jag fick det som jag absolut inte skulle ha när jag var
ung..barn, äktenskap, hus, hund och husbil. Det där så kallade Svensson
livet och jag antar att vi tar igen det nu det som vi inte gjorde då. Men så
mycket roligare när man är två. Och skulle man fråga mig idag om jag
har ångrat att jag inte gjorde det i unga år så skulle jag säga att det finns
ingenting i världen som skulle göra att ville få Svensson livet ogjort för
jag tänker att livet är inte slut ännu och tid att upptäcka världen står
fortfarande kvar med en god start då vi alla somrar alltid åkt någonstans.
Sen att Svensson livet faktiskt passa mig väldigt bra är ju nästan en
överraskning för alla i min familj som syskon och mor och far men även
för mig när jag blickar tillbaka.
Niko och jag när vi var på vägarna i Europa har vi många gånger pratat
om att när vi blir pensionerade “tänk om vi skulle sälja allt vad vi äger
och bosätta oss i husbilen och ta oss till platser som vi vill se och uppleva” åsså har vi fantiserat tillsammans om det och skrattat och tänkt
att det kanske inte skulle vara så illa, men till saken så skulle vi säkert
sakna våra nära och kära, men man vet aldrig.
De första åren som vi var utan barn på våra semestrar så blev det
ganska mycket Tyskland och hälsa på en barndomsvän till Niko och med
några avstickare till grann liggande länder. Och vi var duktiga på att
koppla av och njuta av våra resor. Vi kunde stanna precis var som helst
på landsbygden eller i stad för att se oss omkring eller bara stanna för att
äta, fika eller bara vara på tu man hand. Men alltid när vi var på väg hem
så stannade vi några dagar på Öland där både Niko och jag stormtrivs
och älskar den ön. Det var som om både Niko och jag vi fick ro i våra
själar och kunde riktigt varva ner. Denna ö med så betagande vackra
platser att se, från det öppna och torra landskap med en alldeles unik
flora och fauna, det är nästan jag kan känna en glimt av paradiset!
Ön har gett oss så mycket och inte bara fina minnen men att få se och
uppleva en sådan vacker natur och havet som både han jag har en
längtan till. Tänk bara när solen började skymma på kvällarna och man
satt på stranden vid havet… tystnaden som fanns där. Det enda man
kunde höra var kluckande från vågorna och ingenting som vänta på oss
utan vi kunde bara vara och njuta av allt det stilla och lugna omkring oss.
Under våra resor så har vi även haft djupa samtal sinsemellan, samtal
som man inte riktigt hinner i vardagen när arbete tar så mycket plats i
våra liv.
Vi har alltid tyckt om livet på vägarna med husbil och det var inte alltid
som vi tog in på en camping för att övernatta utan det kunde bli nånstans
på vägen, vid en sjö, hav eller i stad, men det gav oss frihet att välja var vi ville stanna. Frankrikes Normandie kust var också en sådan där
upplevelse utan dess like, att köra längst med kusten och in i de små
byarna som fanns där, det är minnen som man aldrig glömmer och de är
gemensamma för oss, gör att vi kan minnas tillsammans. Dessa gånger
som vi var ute med husbilen är så fina minnen som är så gott att plocka
fram ibland när vardagen sätter in, men också att kanske planera för
nästkommande resa.
Det är många som har frågat mig med lite fördomar i bakgrunden eller
trott att jag är hårt och strängt hållen”hur är det att leva med en man från
Iran att det måste finnas så mycket olikheter mellan er och att det måste
vara jättesvårt. Med bagaget i fickan och när jag funderat på det så finns
det mera likheter än olikheter och just det att vi tycker om samma saker
gör att det fortfarande finns hopp för oss….Och resor är ju en sak som vi
båda uppskattar väldigt mycket. När barnen blev vuxna och fick sina
egna liv så kom vi in en fas då det var viktigt för oss att hitta sånt som vi
båda tycker om att göra tillsammans. Och hårt hållen är jag absolut inte
då vi ser oss som egna individer med två personligheter som passar
varandra väldigt bra.
Men vi har även varit på resor på eget håll, Niko har t.ex varit till Iran ett
antal gånger de senaste 12 åren och även till Tyskland och Spanien för
att titta på F1. Jag köpte till hans 40 års dag F1 biljett som han blev
överlycklig för. Och jag har varit både till Finland, London och besökt
släkt i Wales, min farmor var därifrån. Så även vi gör saker på egen hand
som många som inte känner oss blir fundersamma över.Kapitel 11 Fucking Åmål När två världar kolliderar
Fucking ÅmålNågon vecka efter bröllopet så åker vi på en mini semester med lillasyster och hennes tre barn. Syrran hade bokat en liten stuga påcampingen i Åmål och vi hade vår husbil. Men i och med att vi var såmånga så var vi även tvungna att ta med oss vår lilla bil då syrran intehar körkort. Glad och förväntansfulla vi packar vårt pick och pack ochbeger oss iväg…Nu ska vi äntligen få lite avkoppling med gott sällskapoch några dagar efter bröllopet var precis lagom då Niko och jag skulleåka till Kreta nästkommande vår. Åmål är en ganska fin plats och Örnäscampingen låg vackert vid sjön Väner och där fanns det även grillplatseroch fin badstrand. De första dagarna bara njöt vi och hade det så skojigtoch härligt…ända till en kväll när vi beslöt att vi skulle grilla korv vid en aveldstäderna. Vi valde en vid en hög bergslänt och ni må tro att jagmånga gånger har ångrat att vi valde just den. Det hade små duggatunder eftermiddagen som också bidrog till olyckshändelsen. Niko skulle absolut gå uppför den branta slänten för att plocka små pinnar att sätta ielden, men vi hade pinnar så det räckte att grilla korven. Som vanligt såtycker vi det är ganska mysigt med att få lite fyr på den och sitta ochmysa vid den så även denna gång. Kommer ihåg att det dröjer ganskalänge som Niko är där uppe på bergslänten och det hade börjat skymmaså jag såg inte var han var, jag ropar på honom och får inget svar menistället hör jag hur det dunsar och brakade till och minns att jag tänkte attnu har han rasat ner. Så jag ropar till honom flera gånger innan jag får ettsvar och Niko ropar tillbaka att det är okej. Men det dröjer så länge innanhan kommer ner så jag tänker att det måste ha hänt någonting. Efter enstund kommer han haltande ner där vi sitter och jag ser direkt att hangjort illa benet och att han hade ont. Niko ville inte förstöra kvällen utanhan ber mig att hämta en Treo tablett och att han vill avvakta och se omdet blir bättre till morgondagen. Han hade halkat där det var ganska haltpå den där slänten när han skulle komma ner.Morgonen kommer och nu är jag upprörd och säger till Niko att vi måstein till sjukhus för det var inte alls bra med hans ben och han hadejättesvårt att gå. Jag får med honom och jag är tvungen att stödja han fördet verkade vara väldigt illa och jag trodde inte på en stukning. Vikommer till sjukhuset och en läkare tittar närmare på det och riktigt somjag trodde så var han ganska säker på att han brutit benet. Jag har aldrigförstått hur han kunde vänta hela kvällen och ända till morgonen för hanmåste haft jätteont innan vi sökte hjälp. Men på sjukhuset som vi var påkunde de inte gipsa benet för de hade ingen ortoped där. Vi blevskickade till Karlstad sjukhuset. Så det var bara att börja köra motKarlstad och de hade blivit informerade att vi var på väg. Hela dagen togdet med att få hans ben gipsat och han blev sjukskriven i några månader. Vi återvänder till Åmål där syrran väntar och hon hade ocksåförstått att han måste ha brutit benet.Men nu började vi fundera hur vi skulle ta oss hem när den dagen kom.Vi hade både husbilen och bilen och en chaufför kort för Niko kunde juinte köra bil med gipsat ben. Jag tror det var på helgen som det var dagsatt åka hem och då började jag köra för att hämta min systers sambo, förhan var tvungen att köra vår lilla bil hem. Det blev mycket körande påvägarna för min del den dagen, men det fanns ingen annan utväg. Ochjag var ganska så trött när vi äntligen hade kommit hem med allt pick ochpack och bilar. Men till saken så börjades det skojas friskt i våran familjatt jag hade försökt ta livet av honom och att det var därför jag hade giftmig med honom och det undrades om vi hade tagit en livförsäkring påhonom…Vi kan i våran familj skoja ganska så friskt! Och Niko och jag vibrukar än idag skratta åt det och säga “Jävla Fucking Åmål”Under hans sjukskrivning så sa jag ofta till honom att han skulle vila uppsig och bara ta det lugnt medan jag var på arbete. Visst han hadevärldens otur men jag brukar säga till honom att han fick lite extrasemester.Åmål är som sagt en ganska fin lite stad men jag tror inte att vi kommernågonsin åka tillbaks dit, nej då föredrar vi södra Sverige och Öland somjag tycker mycket om så även Niko. Och det är väl ändå gott att vi kanskratta tillsammans åt det så här i efterhand och bara säga FuckingÅmål. Året efter på våren åker vi till Kreta på en underbar bröllopsresa underen hel vecka. Vi hyr en bil som vi tar oss runt på hela ön och upptäckerfina platser där. Det var en resa som var väldigt behövligt för oss båda.Och vi träffar en man som jobbade på hotellet som vi bodde på och somvi blev väldigt god vän med. Det var en man som jobbade somunderhållare på hotellet och han hade sett och upplevt mycket avvärlden som var hans hela arbetsplats. Så varje morgon så åt vi frukosttillsamman och på kvällen så brukade vi umgås med varandra över ettglas. Det var intressant att byta våra livserfarenheter. Han hade varit påKreta i cirka ett år och kunde berätta om platser som inte turister hadeupptäckt och några av de platserna besökte vi. Niko och jag har aldriggillat att åka till stora turistmål där det myllrade av turister, utan vi tyckerom att åka och titta på platser där lokalbefolkningen bodde och ut pålandsbygden och de små byarna.På slutet på sommaren så börjar vi planera in Nikos andra resa till Iran,det hade ju gått bra några år innan som han var där första gången eftersin flykt därifrån och det kändes okej både för honom och för mig. Vibeställde resan till september och han skulle stanna hela 3 veckor där föratt besöka familjen. Han reser och landar på flygplatsen i Teheran ochska gå igenom tullen. Vid en av kontrollerna så säger en tjänsteman tillNiko du det finns risk att du inte kan lämna landet när du ska åka tillbakstill Sverige. Niko blir bestört och helt förtvivlad för hur kunde detta händadå det visa sig att en liten fjuttig visumstämpel som befriar han frånmilitärtjänstgöring i passet hade löpt ut och på Iranska ambassaden iStockholm hade de inte fixat detta. Niko beslutar ändå att gå igenomtullen men mycket bekymrad. Hans brorsbarn Rasoul stod och vänta påNiko i ankomsthallen och så fort som Niko fick syn på honom, utan att pussa eller krama honom så säger han -jag har problem jag kommer fåsvårt att åka tillbaka och berättar om orsaken, men Rasoul säger -vi fixardet vi går dit som de har skickat dig. Vi åkte till utlänningskontoret där deskulle kunna fixa en ny stämpel i passet men där blev vi skickade tillnästa ställe. Så höll det på i flera dagar, vi blev bara hit och dit skickadeoch jag började verkligen bli jätteorolig och börja tänka i de banorna attska jag behöva fly från detta land en andra gång. Jag hade inte ringt tillNitta för jag visste att hon skulle bli så orolig och i första läge ville jag inteutsätta henne för det. Vi kommer åter till ett ställe och pratar med enkvinnlig tjänsteman, nu hade jag gett upp hoppet att kunna få visumstämpel i passet, vi hade varit överallt dit vi hade blivit skickade menalltid fått nej det går inte ni kan gå dit. Men den här kvinnan frågar -vill niha stämpel nu eller om en vecka? naturligtvis utbrister jag -nu! tillkvinnan och ett hopp om att få stämpel i passet öppnades i den mörkasitsen jag befann mig i. Hon säger till mig att jag ska åka tillbaka tillflygplatsen för där kan du få passet stämplat. Vi åker tillbaks tillflygplatsen och jag känner igen mig direkt det var ju här som jag fick vetaproblemet med passet, samtidigt var jag väldigt upprörd för varför kundeinte den där tulltjänstemannen på flygplatsen sagt från början att jagkunde få stämpeln där. Jag kommer in i ett rum där en man sitter ochåter igen berättar jag om problemet med passet och han säger det är lättfixat och så stämpla han passet och jag kände en otrolig lättnad ochbeslutar att ringa till Nitta för jag visste att hon vänta på att jag skulleringa för att säga att resan hade gått bra. Jag kommer ihåg när hanringer och börjar berätta hur mitt hjärta stanna och jag blev kallsvettig,Under de minuterna som jag prata med Niko så for det massor medtankar genom mitt huvud och jag förstod vilken risk han hade tagitgenom att gå igenom tullen och tänk om han hade fått fel stämpel ipasset. Under hela tiden som Niko var där så var jag väldigt orolig och fick svårt att sova och äta så jag förlora en massa kilon under dessaveckor. Nikos bror och Marouk ringde mig några dagar efter att jag fåttveta hela problemet. De ringde för att lugna ner mig och Marouk säger –Do not worry, he’ll be back. Kommer ihåg hur jag tyckte att dagarna gicksakta men till sist så kommer dagen då han skulle komma hem och jagåker till Arlanda för att ta emot honom. Flyget var lite försenat och detdröjde innan han kom igenom tullen då planet hade landat och jag hannbli väldigt orolig och tänkte flera gånger han är inte med planet. Men tillsist ser jag honom och han var nog en av de sista passagerare som komigenom i ankomsthallen, När jag såg honom så kände jag hur all oro föllfrån mitt hjärta. Niko har berättat när han såg mig hur förtvivlad hankände sig och ångra över huvud taget varför han berätta om problemetnär det ändå löste sig till slut när han såg hur vit och blek jag såg ut.Jag antar att det alltid finns en risk när man åker tillbaks till ett land somman en gång har flytt ifrån. Och ett land som Iran där allt kan svänga i ettögonblick fick denna händelse att öppna mina ögon mera då jag inser attNiko har förskonat mig från att berättat om faror och hemskheter somfinns där. Efter denna resa har han varit tillbaka två gånger till men dåhar jag varit mera förberedd och verkligen har kollat noga med att alltvarit okej med passet, men oron har alltid funnits där båda gångernasom han åkt tillbaka att han blir fast där. Av nyfikenhet så har jag frågatNiko om han vill att jag ska följa med honom någon gång dit, men då harhan svarat mig -Iran är inget land för dig. Och även fast hans släkt harmånga gånger frågat och undrat varför jag inte följer med så har Nikomed bestämdhet sagt till dem att jag behövs hemma hos våra barn omnågonting skulle hända.Kapitel 10 Bröllopet När två världar kolliderar
Vi kommer till 2005 och vi stormtrivs i vårt hus och med vår familj. Och viär nykära igen. Kommer inte riktigt ihåg hur vi börja prata om att giftaoss. Jag hade ju sagt till honom redan från början att jag aldrig kommeratt gifta mig.Men i vilket fall som helst så när det kommer på tal så inserjag att det som jag hade bestämt i tonåren inte var livsviktigt för miglängre och jag älskade ju Niko så varför inte.Varför skulle jag inte få uppleva och få minnen från en sådan ceremoni med att gifta oss ochjag inser att vi kommer kunna ha en dag varje år för att fira vårtförhållande och kärlek till varandra, det kändes väldigt bra och rätt. Vihade ett starkt och tryggt förhållande.Samtidigt visade vi våra barn somvar i tonåren att man kunde gifta sig och ha en vigselceremoni som ärlite annorlunda än i kyrkan och utan religiösa inslag. Vi börjar planeravårt stundande bröllop. Vi pratar länge och väl och vi leta på nätet förinformation hur man skulle gå tillväga. Ingen av oss visste nånting mendet enda vi visste var att det skulle bli en minnesvärd ceremoni. Att baragå och gifta sig borgligt i en tråkig lokal lät inte så bra. Vi hade valt bortkyrkan och persisk giftermål, så det enda som återstod var en borgligvigsel men hur skulle den kunna bli minnesvärd.Jag kan lova att vi fundera och sökte länge på nätet hur man skulle kunna göra. Men till sisthade vi läst att man kunde utforma en borglig vigsel efter tycke och smakman kunde till och med ha en vit bröllopsklänning som jag gärna ville ha.Vi fixade med alla papper som vi behövde och vi bestämde datum till 25juli samma år, så vi hade inte så många månader på oss. Vi ville inte haett jättestort bröllop. Vi kontaktade en vigselförrättare som skulle viga ossoch vi bestämde platsen, efter mycket letande. Jag börja banta medviktväktarna, gick ner hela 15 kilo till det var dags att köpa brudklänningjag hade gett mig fan på att jag skulle vara smal när vi gifte oss…minfinska sisu satte in, hade nog aldrig klarat det annars.Jag följde stenhårt programmet till punkt och pricka. Vi talade om för våra närmaste att viskulle gifta oss, inbjudningskort skickades ut till alla även till min mosterKrisse i Hangö. Vi hade inte så stor budget så det gällde att vi var nogamed allting. Vi tryckte upp servetter med ett brudpar och våra namn, kortmed vigselceremonin och verserna som vigselförrättaren skulle läsa ochmusiken som vi valde, Det här var den lätta biten. I och med att vi skickaut inbjudan så var allt i rullningen. Vi hade bestämt att vi skulle gifta oss ute och valde vid Stenhuset i Surahammar som ligger vid ån. Finare plats hade vi inte kunnat välja och sen var vi lite förbigående om det skulle regna den dagen så kunde vi ha vigseln inne i Stenhuset.Nuskulle vi börja med att leta var vi skulle ha mottagningsfesten och vilkenmat vi skulle ha. Jag var och titta på flera ställen för att få information ochtitta på deras specialmenyer för bröllop. Samtidigt fick det inte vara förlångt bort från Stenhuset. Men en dag så googla jag på nätet och kom tillWesterkvarn i Strömsholm och jag ringer direkt och bokar en tid. Tror detvar under helgen som jag och Niko åkte dit för att titta.Vi blev stormförtjusta för deras festlokal var perfekt som låg i anslutningtill deras matlokal och den hade en egen stor terrass balkong ochinredning var rustik och breda gamla trägolv.Vi tittade på matsedel som jag tyckte var mindre bra, men då sa ägaren att de kunde fixa en buffémed tre olika rätter med kött, fisk och sill, och det tyckte vi lät väldigt braså det bestämde vi oss för, så alla kunde välja sin förrätt, huvudrätt ochefterrätt. Vi diskuterade med personalen att vi skulle komma dagen innanpå kvällen med bröllopstårtan som jag beställde på ett bageri iHallstahammar och då skulle hela lokalen ställas i ordning med hjälp avpersonalen där. Nu började allting sätta sig på plats och den svåra bitenvar över, så nu kunde vi sakta ner tills det var dags att köpa brudklänningoch kostym till Niko, Äldsta sonen hade en snygg kostym som han kundeha och yngsta sonen fick ha mera lediga kläder. Bröllopsresa hade vibestämt att vi skulle åka på våren till Kreta men att vi kunde ta en litenavstickare med hela familjen efter bröllopet tillsammans med min systeroch hennes barn.Nu när vi hade varvat ner och vi kände att det mesta var ordnat så komdå dagen när det skulle väljas en brudklänning. En hel dag tog det medmin lilla syster. Vi hade åkt på morgonen och det fanns några butikerinne i Västerås att gå igenom. Jag var så glad att jag hade min systersom hjälpte och var smakråd för mig, utan henne hade jag nog aldrighittat en klänningen som jag föll pladask för. Kommer ihåg att jag provaså många klänningar men ingen kändes rätt för mig och dagen börjaticka iväg. Det var alltid något fel med klänningarna som jag provadeantingen tycke jag att de inte satt snyggt på mig eller så tyckte jag de varför flickaktiga, Till sist så går vi till den sista butiken som hette Ruth ochsom är Västerås äldsta butik för bröllops och festklänningar. Kommerihåg att jag sa till min syster att vi kommer nog inte hitta en klänning idagoch jag hade börjat bli lite nedstämd.Men vi kommer till butiken och jag provar några stycken och som jag befarade så var det ingen som jagtyckte om, men helt plötsligt hade expediten tagit fram en klänning tilloch jag tittar på den och ser direkt att den föll mig riktigt i smaken. Så jagin i provhytten igen. Sätter på mig klänningen och tittar i spegeln och jagbara känner där framför spegeln “WOW” vilken snygg klänning. Kommerut från provhytten och syrran ropar, “JÄVLAR VAD SNYGG DEN SKADU HA” expediten börjar kolla var den behöver sys in och hur mycketden ska fållas upp och jag är superglad. Klänningen var en rak enkelhalterneck med djup V-ringning med pärlor. När jag kommer hem såberättar jag för Niko att jag hittat en jättefin klänning och han gladdesmycket åt det. Niko och jag åkte två veckor före bröllopet in till staden föratt leta kostym till honom. Vi hade inte bestämt om den skulle vara mörkeller ljus och även han provade många mörka men så såg vi en ljuskostym som han provade och som satt som gjuten på honom och dåtänkte vi till må ni tro. Det var ett sommarbröllop och då passar en ljuskostym. Jag bokar en tid hos min hårfrisörska som ska lägga håret på mig på den stora dagen och jag beställer en brudbukett i den endablomsterbutik som finns i Surahammar och som går i blått och vitt ochsom passade väldigt bra med den tunna blåa skira sjalen som jag skulleha runt halsen. Nu var det bara att vänta in den stora dagen allt varklappat och klart. Och Nikos arbetskamrat skulle fotografera och filmavår dag.På kvällen före den stora dagen så är det då dags för min syster och jagatt åka till Westerkvarn med bröllopstårtan som jag hämtat ut underdagen. Nu skulle även lokalen ställas i ordning. Kommer ihåg vilketvirrvarr det var med att få det som jag ville ha det. Borden flyttas om ettflertal gånger innan jag bestämde att dom skulle stå i U-form. Dukningenoch dekorationen gjordes också om flera gånger. Jag hade med migjättemånga vita rosor och vindruvor. Så det bästa blev att vi la rosornapå mitten på borden och klasar av vindruvor över ros stjälkarna, och dåblev det enkelt för alla att smaka på de goda vindruvorna. Och vi tycktedet blev jättesnyggt i all enkelhet. Även fast jag var ganska så trött därpå kvällen så skratta min syster och jag ett flertal gånger och personalensom kom på idén med denna dukning är jag evigt tacksam för.Vi vaknar tidigt på bröllopsdagen med både pirr och spänning infördagen. Nikos bestman kommer med sin tonårsdotter Sanna. Hon hjälpermig under dagen med både det ena och andra. Det var bra att det varnågon som hade koll på mig för jag hade det då inte. Jag varsupernervös. Niko tog det mera lugnt. Tidigt på förmiddagen åker jag nertill min hårfrisörska som ska lägga håret och hon trixar och dona med detoch jag blev nöjd med slut resultatet. Går in till blomsteraffären för atthämta min brudbukett med blåklint och vita rosor. Åker hem ochfortfarande pirr i magen. Väl hemma så ska makeup fixas som jag klarade att lägga själv. Blev i bruna och rosa toner. Nu är jag nästanfärdig och Niko håller på med sitt bestyr. Jag och Sanna är påövervåningen och jag ska sätta på klänningen för sen var jag färdig,färdig för att gifta mig. Kommer ner till nedre våningen där Niko får synpå mig. Han hade aldrig sett klänningen så när han ser mig så ser jaghur han skiner upp och kommer springande till mig och vill omfamna ochkyssa mig och jag skriker -du kan inte kyssa mig, jag vill inte se ut somen ny kysst katta! Men jag hade vattenfast makeup, en stor kram fickhan. Nu hade lite av pirret börjat lägga sig men jag tror det var vinglasetsom jag häva i mig på övervåningen som gjorde att det släppte. Det vardags att ta sig ner till Stenhuset som vigsel skulle äga rum, våra gästerhade redan anlänt och stod och vänta att vi skulle komma. Jag kommerihåg när vi gick nerför grässlänten till tonerna av brudmarschen avViktoria Krantz “Som en saga” hur förväntansfulla jag och även Niko var,men han såg väldigt cool lugn ut och jag var väldigt glad att jag hade hanvid min sida.“Som en saga”En dag som dennaNär livet börjar omVad jag har längtatVår väntan varit långJag står intill digOch värmen gör mig svagOch allting som vi nånsin käntDet växer dag för dagFrån den dröm som försvannÄr nu känslan så sannSom en saga jag hörde för längesenAllt vi förloratDet får vi tusenfaltNu vaknar livetOch det betyder alltNu sista korteti ödets spel har lagtsoch dina ögon säger merän allt som nånsin sagtsFrån en dröm som försvannÄr nu känslan så sannSom en saga jag hörde för längesenOch den längtan jag harAtt få hålla dig kvarDen hettar som solen om sommarenKommer så väl ihåg hur svårt det var att titta på gästerna underceremonin, men jag fick syn på min moster Krisse och ser hur honsnörvlar på så jag i min tur börjar också snörvla lite grann vet att jagförsökte fästa blicken så jag inte såg alla gäster men lite glädjetårar komdet. Min moster krisse sa efteråt att det var så vacker ceremonin medmusiken och verserna som vi valt. Vår vigselförrättare var så duktig medläsa och sen hade hon ett eget tal utifrån hennes intryck hon fått av ossunder de gångerna som vi träffades under bröllopsplaneringen. Underceremonin så talar vår vigselförrättare om giftermålets innebörd honläser den första versen skriven av Bertil Pettersson“Två”Mänskligheten är ett annat ord för grupp ensamhet. En människa göringen sommar. Men två gör vintern mindre kallInnan vi byter ringar så läser Kia en dikt av Maria Wine“Till de älskande”Närmareän nästan närakommer du aldrig din älskadeFjärmareän ett avskeds “på återseende”kommer du aldrig från din älskadeIfrågasätt intevem av er som gav mesteller vem som tog mestVågen är fiende till kärleken –anlitar du dess balanskonstär det inte längre fråga om kärlekLåt det givnaoch det mottagnamalas tillsammans i vardagenskvarn –det är genom denna finasammansmältningni ska fortsätta ge mera livåt er Kärlekmera kärlek åt ert Liv.Sista låten spelas av Sonja Alden “Kärleken förde oss samman”Den första som gratulerade oss var vår vigselförrättare Kia följt av familjoch vänner. Det minglades vid Stenhuset, fotograferades och filmadesoch det är vi väldigt glada över att vi har allting på film. Sen bär det av tillWesterqvarn för middag och fest och alla vara så glada och jag kände attvår dag blev större än allt som vi hade förväntat oss.Vill du läsa en blogg om köpa kamera online kan du läsa om det här.Kapitel 9 När två världar kolliderar
Vi lämnar Västerås och aha upplevelseÅren har jag alltid tyckt i efterhand gick fort när barnen var små ochlikadant när de blev vuxna. Vi har kommit till året 1997 och livet gårvidare för oss med vardagen och resor till Hangö på somrarna, Några årtidigare hade jag slutat på Posten och gått en fotvårdsutbildning så nugår jag på A-kassan och letar nytt jobb. Men här börjar vi fåhusdrömmar. Vi börja leta hela våren och fram på mitten på sommaren. Ibörjan av vårt letande så titta vi i närområdet i Västerås, men vi fastnadealdrig för något hus. Antingen så for budgivningen iväg och det blevför dyrt eller så fick vi ingen aha upplevelse när vi var på visningar. Så vibörja diskutera om att titta på en annan ort som inte var för långt bortfrån Västerås. Så en dag dök ett rött hus upp i Surahammar bara 2,5 milfrån Västerås som verkade intressant och som låg på 5 rum och kök ochlagom stor trädgård och inte alls dyrt snarare dubbelt så billigare än dehus som vi hade tittat på. Så kommande helg åker vi och tittar på husetoch vi stiger in i det och börjar gå runt, det var bara vi som var påvisningen. Så vi går runt och runt och tittar flera gånger. Niko och jagmöts i hallen och tittar på varandra och småler. Både han och jag hadefått en aha upplevelse. Vi åker till mina föräldrar och berättar om husetoch då bestämmer vi att vi lägger ett lägre bud på det, så sagt och gjort så ringer jag till mäklaren och lägger ett bud på 375000. Men underkommande vecka får vi ett motbud från ägarna och då kom vi överensom 400000 som vi hade räknat med. Vi skriver kontrakt i slutet på julioch i början på augusti flyttar vi in och vi är stormförtjusta i huset.Kommer ihåg hur spännande det var med flytten och vi plantera massormed blommor redan första månaden. Vi hade till och med bestämt att viskulle byta färg på huset och då fick vi hjälp av stadsarkitekten att väljarätt färg. De flesta husen på området var röda, det fanns ett gult och ettgrått. Jag ville ha ett som gick i blått och det tyckte arkitekten ocksåskulle passa. På den vägen gick det och vi började arbeta medmålningen strax efter vi flytta in och fortsatte med det året efter då detbara blev halvfärdigt. Kommer ihåg när vi höll på och måla på sommarenefteråt så kom det ett par promenerade förbi vårt hus och utropade “Åååvilken fin färg det blir jättefint”, men till saken så var det flera Sura bosom började måla sina hus till blåa nyanser året efter. Det blevfärdigmålat det året.Men samma år så åker vi till en hundkennel utanför köping som såldepudlar, vi hade pratat om att skaffa hund men inte riktigt bestämt oss.Men vi åker och tittar på valparna som ägaren hade där. Vi får syn på enbrun pudel som var på väg mot oss. Han hoppar och skuttar runt oss ochvill bli klappad och Niko och jag tittar återigen på varandra som vi hadegjort när vi titta på vårt hus. Här fick vi också aha upplevelse så vi skriverkontrakt på Tictac som han hette. Vi blev hundägare till en ettårig pudeloch inte till en valp. Barnen älskade hunden de var stormförtjusta.Samma år på sommaren så kommer Nikos bror Manucher och Maroukfrån Kanada med sin dotter och stannar i två veckor. Vi har myckettrevligt och skoj dessa veckor. De hade flyttat från Italien några år innan och det började gå väldigt bra för dom i Kanada. De hade startat ett egetCafé som gick väldigt bra. De hade byggt upp och kämpat för ett bra livdär. Ibland har jag önskat att Niko borde haft någon i släkten som ocksåbodde i Sverige men när han flydde från Iran kom han själv. Han brukarsäga ibland när han saknar familjen att han bara har mig och barnen ochvi är hans allt. Sommaren 1999 åker hela familjen och bilar runt iTyskland och på vägen tillbaks så åker vi till kenneln där Tictac vardessa veckor, kommer ihåg när vi kom för att hämta honom hur glad hanvar att se oss. Vi stod och prata med kennel ägaren och vi frågadehenne om hon hade valpar till försäljning inte för att vi skulle köpa någon.Det hade vi inte ens pratat om, men vi ville bara titta på de små valparna.Vi får syn på Dino vi tittar på varandra och i nästa sekund så är vi ägaretill en liten vit pudel. Niko och jag har alltid fått samma känslor när detkommer till förändringar i vårt liv. Likadant var det när vi kommer hemfrån vår semester året efter och åker och tittar på husbilar på en firmaoch får se en husbil som skulle vara perfekt för vår familj, då hade vi tvåbilar och vi bytte in den ena mot husbilen så nu var vi husbilsägare.Husbil passa oss väldigt bra då jag inte tyckte om att flyga. Vi har haft såmånga fina underbara semestrar under alla år som vi hade husbil. Vi kannog säga att vi fått se mycket av Europa och Sverige. Men när barnenkom upp i övre tonåren då ville de inte följa med utan de ville vara medsina kompisar som de fick många av i Surahammar under åren vi boddedär. Kommer ihåg första gången som Niko och jag skulle semestrasjälva, det var nästan att vi blev lite villrådiga och blyga igen förvarandra. Vi åkte till Tyskland och hälsa på en barndomsvän till Niko,kommer ihåg hur roligt det var och tillbaks hem tog vi en avstickare tillÖland några dagar och även här så fick Niko och jag härliga känslor förvarandra vi stortrivdes på Öland och vi blev som nykära. Öland blev vårfavoritplats och vi har återvänt dit många gånger. Beslutet att flytta till Surahammar är nog ett av de bästa besluten som vihar gjort. både Niko och jag känner att vi gav våra söner en bra och trygguppväxt där och våra söner har blivit ansvarsfulla och kärleksfullaindivider. Min lilla syster och hennes ex som hon har tre barn medflyttade också dit cirka ett halvår efter oss. De bodde bara 5 minuterspromenadväg från oss. Vi firade alla storhelger tillsammans och iblandså träffades vi på våra semestrar. Jag kommer ihåg en gång när vibestämde att mötas i Frankrike och hade några trevliga dagar ihop innanvi skildes åt för att fara vidare….härliga dagar! Då hade Niko och jag bilatrunt i Europa med barnen och vi njöt till fullo. Niko och jag har ofta blivitsom nykära och glada i varandra i olika perioder under vårt livtillsammans.Kapitel 8 När två världar kolliderar
Vi omstvin och kärleks lada är är på vägJag var hemma ända tills vår son var ca 2,5 år år då tog jag ett städjobbpå timmar de timmar om om dagen och han fick id på dagis. Niko hade blit ochjobb kort efter vår förstja på ABB ATOM. Vår lägenhet bli för liten som var på 2 rom och kökj den låg på 63 kvm. Vi att vara i 200-åross en en- insats insats. Vi hade letat länge och väl tills vi hitta en lägenhetpå Västerås bostadshus som hette Krumeluren och den var på 3rom och kök precis lagom för vår lilla familj. Som familj och föräldrar blevvi mera mera sammansvetsade under dessa år och vi språkvets bh och toghand om varandra. Försvinns det inte finns tid för sexet så har vi alltidpussat rört vidt vid På lediga på våran så var viför det mesta hos mina föräldrar som då bodde i Haraker ett sittning pålandet utanför Skultuna. De hade omtrednings dit de år tidigare och mor ochlångt fick sin dröm i uppst.nde. De älskade att skapa trädgårdsrum i denstora trädgården som de hade. Trädgården var så fin med alla blommoroch och växter som de planterade, män det finns bland stora ytor för barnenatt leka och spela fotboll på. Där vår kan son leka fritt med sinaoch Kusiner.Vi omstådd till den nya nya och vår började son i sova i eget romoch vi fick vårt. Kort efter att vi hade omtredning dit så fick jag ett 7-arjobbstäd på Posten och vi fick bättre ekonomi. Så 1991 kundet vi prataom att skaffa ett ett till vår son. Åter igen togs spiralen ut och vibörjade jobba på det. Vi stenstenhårt med att jag jag bli gravid. Vibrukar skratta åt det när vi minns tillbaka hur vi gjorde. Jag ligga skulleblixtstilla efter Nikos orgasm så att det inte rann din mig. Jag-jagskrattande säga att han bara röra mig går så det vi viplanerat. Även denna gång så får Nikos föräldrar visum för att att gå till attoss och jag inser att jag bör gå en kurs i”, avsas för att jag skulle kunnaprata med dem lite bättre än första gången som de på att ha på sig. Nikofick alltid överr.. Visst hade jag började fåna lite av sinahela pratade med vår son. Jaggenergen mig på en kurs på ABF som jag jag förlustföra och Niko sarga mig. Nikos föräldrar kommertidigt i juli och reser till Iran i slutet på augusti. Den här gångpå tiden på Tiden vi dem på Arlanda. För första gången får de träffa sittNikos långt företejd vara ute mitt på dagarna och leka medhonom på gården. Han har många har år gånger på äldre dagar atthan kommer att bli hur hur roligt de hade hade där ute på gården… Vår son var hanshjärta! Även denna gång spådde Nikos mor mig och hon sa att jag skulleåterodeigen en son och en vara så sant sant det blev.De första harförderna var det frid och fröjd med Nikos mor. Män efter ett tagbörjar jag nut att hon ska vara med mig. Det var som om hon inteville att man i mig i taget och hon slåss om mig hela tiden när jag pratamed Niko och på råga på allt så ville hon inte äta maten som jag tillaga.Det här pågick i flera dagar och och kanske var det för att jag var gravid ochvetenst om jag ingen som det inte stod rätt till. Män droppen gick för mignär hon en dag när satt vi satt på på golvet och veliga med vår son. Hon skrikertill och säger att vår son trampa henne på benet. Han var inte ens ii Hela den här nad av hennes ben. Mina antenner-gånsna ut i skyan hög, och jagligskve och fräste på henne och Niko fick synd del också så han vet intevilket ben han vara stå på. Han hade också känt mig påoss. Män jag var så arg på henne, trodde hon att hon kunde förargen sighur som helst i mitt fåll. Hon går in på sitt rum och tjur vetar hon i fleratimmar så även Nikos långt skäller ut henne. Efter det blir hon sig självoch jag kramar om henne och mot sinmakt är över och allt blir som som vanligt.Då visste jag att hon alltid har varit medelpunkten i deras familj och atthon kände en rival jag mig. Män jag gjorde allt för att vara vi vi en bhFörhållande. Män efter denna konflikt så tog hon väl hand om mig och jag omhenne och man kan säga att vi till sist fick en bh relation till varandra. Om efter tror jag det var så åker de och hälsar på Nikos brorManucher och hans familj. Och det visar sig att hon gör samma sak däroch Marouk och hon hamnar i konflikt.Under denna tid så byter vi också ut vår gamla bil till en ny Opel kadett vihar tapetserat om lägenheten innan Nikos föräldrar kom. De tyckte vihade det jättefint och hade bekvämt liv. Det var sista gången de kom påbesök hos oss.Graviditet fortsätter och jag mår jättebra och likaså Niko. 27 januari gårvattnet sent på kvällen och jag sa till Niko -det dags. Den här gången varjag inte orolig fast det var två veckor för tidigt jag tog det med ro. Viringde till BB och de sa att vi skulle komma upp men jag kommer ihåg attjag sa -vi kommer när första värken kommer. Den kom först tidigt påmorgon och då åkte vi upp. Och jag säger till Niko -jag vill inte ligga i ensäng och vänta in innan det är dags att krysta, och det sa jag även tillbarnmorskan. Jag fick en gåstol som jag kunde ta stöd när värkarnakom, jag promenerade i korridoren upp och ner och barnmorskornakollade mig med jämna mellanrum hur mycket jag hade öppnat mig.Sista gången de kollade mig var jag nästan helt öppen och jag fick läggamig i stolen där jag skulle föda. Vi hade kommit in vid 6-tiden påmorgonen och han kom vid 10-tiden så det gick hastigt och lustigt menjag är säker på att det var för att jag var igång. Den här gången fick vi vårson direkt i famnen när han kom. Han var så fin och han var såefterlängtad. Fick komma hem med honom efter två dagar. Nu hade vårfamilj växt och vi kände glädje och stolthet för vad vi åstadkommit och vihade en framtidstro.Kapitel 7 När två världar kolliderar
Vi är gravidaEfter några dagar när vi hade kommit hem tog jag ett graviditetstest somvisade positivt….JAG VAR GRAVID! Jag var överväldigad av känslor ochmycket glad, hade aldrig tänkt att det skulle gå så fort att bli med barn.Nu skulle jag berätta det för Niko och jag ville välja ett lämpligt tillfälle.Jag hade inte sagt till honom att mensen var sen. Samtidigt blev jag liteorolig hur han skulle ta det. För tänk om han hade ångrat sig. Det gicknågra dagar innan jag berätta, hittade aldrig ett lämpligt tillfälle så jagbara sa det en dag när han kom hem från skolan.Vi stod i sovrummetoch jag kläckte ur mig -vi väntar barn, han stannade upp och tittadeförvånat på mig och utbrister -Näää är det sant, är du säker? sen såsmålog han, på hans lilla vis, han kramade om mig en lång stund. Nikobrukar alltid få ett småleende på läpparna när han känner nöjdhet. Visstdet var mycket som snurrade i mitt huvud de första dagarna. Hur skullevi klara att bli föräldrar och ta hand om ett litet barn, till och med såtänkte jag vad har vi gett oss in på.Niko gick fortfarande på AMU-centeroch jag jobbade på ålderdomshemmet, skulle vi klara det ekonomisk jag det var en hel del som dök upp i mitt huvud men lyckan att vara gravidtog överhand för nu skulle jag ge han första kärleksbarnet. Även Nikohade känt efteråt ungefär samma tankar som jag och att var vi verkligenmogna för det här. Jag är evigt tacksam för min mor som gav lite pengardå och då den första tiden så att vi kunde klara oss, hon till och medköpte barnvagn till oss. Det var beräknat till 7 januari 1988.Det händer mycket detta år. Förutom Rom resan som var en härligupplevelse. När vi kommer hem från Rom så fick vi besked att hansföräldrar hade fått visum att komma och besöka oss. Men dessförinnanså åkte vi till Hangö, jag hade pratat mycket om min hemstad. Vistannade en hel vecka hos min moster Krisse som vi alltid haft en närarelation till. Hon är mera min vän än moster det skiljer bara 10 år mellanoss. Och vi har haft mycket roligt tillsammans genom åren. Niko älskadeHangö. Jag visade alla fina platser som finns där, och jag tog han tillmina ostörda ställen där vi kunde älska under bar himmel på de vackraklipporna.Vi började åka dit varje sommar. Ibland så åkte vi i sammaperiod som min yngsta syster, hon träffade en Hangö kille i ung åldersom hon har tre barn med. De separerade för några år tillbaka. Hangö är Finlands sydligaste stad och belägen längst ut på Hangö udd med havpå tre sidor av staden och med många fina sandstränder. En riktigidyllisk sommarstad med sina stränder, klippor och träkåkar.Jag var i början av graviditeten när vi var där. Det syntes inte så mycket då att jag var gravid. När jag väntade min förstfödda så var graviditeten lätt jagmådde bra hela tiden och hade inte heller illamående i början som jaghade med vårt andra barn. Niko har båda gångerna varit väldigt tillgivenoch omtänksam båda graviditeterna och jag kunde se och känna hansstolthet och kärlek. Tänk så vacker jag kände mig under hela graviditeten, har nog aldrig känt mig så vacker och det gjorde jag också med vårt andra barn.Med andra barnet var vi mera trygga i våra roller.Vi är åter hemma från Hangö och hans föräldrar ringer en kväll till ossoch berättar att de har bokat resan till oss, döm om vår förvåning så harde bokat till Kastrup i Köpenhamn, har aldrig kommit underfund varfördet blev så. Men Niko och jag inser ganska så fort att vi kommer behövahämta dem i Köpenhamn och vi hade ingen bil. Vår Saab som vi hadeden skulle skrotas. Niko hade mekat med den ett otal gånger men detgick inte fixa så att den blev körduglig. Kommer ihåg när vi gav upp omden, det var en dag som han höll på och meka utan resultat och dethade gått flera timmar. Minns att jag titta ut från fönstret flera gånger motparkeringen där han höll på med bilen. När jag tittar en sista gång så serjag att han inte är där så då visste jag att han var på väg upp. Men tidengår och ingen Niko dyker upp och jag tittar åter igen flera gånger utgenom fönstret men han finns inte där. Jag börjar bli orolig. Till sist såhör jag hur det bankar på ytterdörren så jag går och öppnar dörren ochfår syn på Niko som blöder så förskräckligt. Han var alldeles vit i ansikte och svetten rann han var panikslagen, kommer ihåg att han säger -Nitta hjälp hjälp mig jag har skadat mig jag dör, -vi måste åka till akuten. Jagfick in han och jag tog bort byxorna och titta på såret på benet där han imisstag hade fått en vass kniv in då han försökte få av en slang. Det såginte så jättefarligt ut men beslöt att ta han till akuten. Han hade krälat siguppför alla trappor. Vi bodde på tredje våningen och det fanns ingenhiss. Här förstod jag att han inte tål att se sitt eget blod iallafall inte i demängder som hade runnit från såret. Han blev sydd med några stygn.Vi börjar leta efter en billig bil, vi hade inte råd med någon dyr bil utan vibörjade leta efter en Volvo amazon. Som vi till slut hitta för en liten pengoch vi hade den några år men den var en riktig rosthög. Kommer ihåg engång när Niko skulle köra mig till jobbet en morgon och regnet slog ibacken. Han hade städat bilen på kvällen men inte lagt tillbaks mattorna iden och vi hade bråttom på morgonen så då fanns det ingen tid. När vikommer på påfarten till motorvägen så finns det en stor vattenpöl somhan kör igenom, så där satt jag på passagerarsidan med ett stort hål igolvet och naturligtvis så fick jag ju allt regnvatten på mig. Det baraspruta in vatten och jag var genomblöt. Niko tittar på mig med liteskrämda ögon rädd att jag skulle bli skitförbannad han hade ju inte lagtmattorna på golvet och jag var som sagt ganska sen och var litestressad. Men när jag tittade på honom och såg hur skrämd han blev såkunde jag inte hålla mig för gapskratt och han föll in i det. Så där satt jagvåt som en dränkt katt och vi gapskrattade för fulla livet. Jag torkade av mig när vi kom till mitt jobb och bytte till arbetskläder men jag skrattadeflera gånger åt det under dagen.Dagarna började närma sig för Nikos föräldrars besök och jag var liteorolig hur de skulle bemöta mig vi var ju inte gifta och jag var gravid. Jagpratade flera gånger med Niko men han lugnade ner mig han hade enplan. Det visade sig att han hade gett dem en liten vit lögn och sagt att vivar gifta att det fanns två sätt att gifta sig i Sverige och att på pappret såräknades vi som gifta fast vi var sambos.Så en dag i september åker vidagen innan till Köpenhamn med vår Amazon, övernattar på ett hotelloch dagen efter tar vi emot dem på Kastrup och jag kan lova att jag blevglatt överraskad. De kramade och pussade mig om vartannat och de varså glada att få träffa sin son igen och jag kommer även ihåg hur hans mamma grät av lycka. De stannar en hel månad hos oss.Nikos mor och far var så glada att de skulle få ett barnbarn men samtidigt var de ledsna att de inte kommer att kunna följa barnbarnet på nära håll. De kommer att möta sitt barnbarn några år senare. Hans mor tog verkligen hand ommig hela tiden och för det mesta så lagade hon mat som jag tyckteväldigt mycket om. Men en dag skulle hon göra en persisk festmåltid enspeciell gryta. Så vi skaffade allt som hon behövde men granatäpple gickinte att få tag på. När hon stod vid spisen så sa hon till Niko att hon behöver någonting som ger färg åt maten såsom granatäpple gör och de stod och diskuterade en stund, och helt plötsligt så tar Niko fram en järnbit som hans mamma lägger i grytan. Jag tittar med vidöppna ögon och förvåning på Niko och frågar -vad gör hon? hon kan väl inte lägga den i maten. Men Niko skrattar och säger -låt henne hållas. Det kan man nog kalla koka soppa på en spik!Det dukades fram och vi skulle ätafestmåltiden och jag som var långt gången nu var ju väldigt känslig närdet kom till mat och jag tänkte hur ska det gå att äta maten när hon lagtjärnbiten i maten. Jag bestämde att jag skulle ta väldigt lite men hadeväldigt svårt att äta den, kommer ihåg hur jag försökte blanda grytanmed massor med ris för att det inte skulle börja växa i munnen på migeller att jag skulle bli illamående. Jag har aldrig mer ätit den maten. Enannan gång så ville hon att jag skulle sätta mig på köksstolen och honskulle spå mig.Nikos mor hade lärt sig en gammal spådom från det honvar väldigt ung flicka som hon utövade på mig. Niko och hans far stodframför och hon bakom, de sa åt mig blunda och lägg händerna ifamnen. Ingen sa någonting ytterligare och där satt jag precis så som dehade sagt… och hans mor börjar rabbla en ramsa. Plötsligt känner jag attdet kommer nånting i mitt hår och att nånting regnar över mig, så jag imin förskräckelse öppnar ögonen far med händerna i blixtfart upp tillhåret för att känna efter vad det var. Det visa sig att hon hällt salt över mig. Hon sa direkt till mig -du kommer att föda en son till min son.Och jag tänkte min gud hon vill att jag ska föda en son, tänk om hon har feloch det blir en flicka. Fast jag var ganska säker själv att det skulle bli enpojke den känslan hade jag fått ganska tidigt i graviditeten och vi hademest funderat på pojknamn.Tror att många havande har ofta på kännvad det blir, jag var säker andra gången också att det skulle bli en pojke.Dagen kom för deras åter resan till Iran, Nikos mor säger att hon är evigttacksam att jag tar hand om hennes älskade son.Under den här tiden som de var hos oss kom jag att tycka väldigt mycket Nikos föräldrar och samtidigt känt sorg genom åren att de inte har kunnat följa våra barn på nära håll och att våra barn aldrig hade en farfar och farmor att ty sig till.Vi hade fått ett brev tidigare på året från Mimer bostadsbolaget som vihyrde vår lägenhet. Det planerades att göra stambyten och renoveringarpå lägenheterna. Så efter Nikos föräldrars besök fick vi enevakueringslägenhet en bit bort. I den bodde vi ett par månader innandet var dags att flytta tillbaks, det här är på senhösten. Vi flyttade när jagvar höggravid och det kommer jag ihåg var ganska så stressigt, och detvar ju ingen ide att packa upp allt i den nya lägenheten. Så vi bodde kanman säga i en kartong och vi skulle få flytta tillbaks i januari. Menåterflytten skulle ske i samma veva som det var beräknat till, Trodde vi!6 december vaknar jag som vanligt, jag är hemma medhavandeskapspenning. Niko går som vanligt till skolan efter att han fåttfrukost i sig och dagen flyter på som vanligt. Jag känner ingakonstigheter med graviditeten utan allt verkar okej. Han kommer hem viäter middag och tittar på TV. När vi går och lägger oss så känner jag attjag blir genomvåt mellan benen, först trodde jag att jag hade kissat på mig så jag sa det till Niko och går till toaletten. Men ganska snabbt inserjag att det är vattnet som gått. Jag går tillbaks till sovrummet och sägertill Niko -vattnet har gått det är för tidigt vi måste ringa BB. Jag ser attNiko blir väldigt bestört och det blev jag också. Vi ringde till BB och de savi måste komma med en gång. Både Niko och jag blev så oroliga för detvar fem veckor för tidigt. Vi rafsa ihop det nödvändigaste för vi hade inteförberett en BB väska att ta med när det var dags. Niko kör fortare änvad han brukar upp till BB. Vi blir väl omhändertagna när vi kommer ditoch vi talar om vår oro och de berättar för oss att 5 veckor brukar det gåbra. Vi får komma in till ett rum och det görs iordning för en födelse.Värkarna hade redan kommit igång, de var inte så starka i början och detvar långt emellan dem. Men det blev bara värre och värre och Nikoförsökte hjälpa så gott det gick. Sammanlagt tog det 15 timmar innan detvar dags att föda. Under den här tiden hade jag gråtit och skrikit, jaghade rivit sönder barnmorskans arbetsrock då jag fick tag på hennesficka på den, men jag var så arg när barnmorskan hela tiden var medlustgasen i mitt ansikte. Jag ville sköta den själv men fick inte. Och Nikokände sig hjälplös. Det var dags jag hade öppnat mig så nu var det dagsför krystningar, då hade jag legat hela natten och fram på dagen efter.Bebisen kom och barnmorskan tog han direkt till skötbordet utan att visaoss om det var flicka eller en pojke inte ens Niko hann se. Och jagkommer ihåg att Niko och jag titta på varandra med oroliga blickar för vihörde inget ljud men precis när jag ropar till barnmorskan varför det intekommer nått ljud från honom så kom första skriket, det tog en evighetkändes det som. Barnmorskan behövde inte säga att det var en pojkerent instinktvis visste jag redan. Han blev undersökt och vägd och alltsåg bra ut, han vägde exakt 3 kilo så vi brukar skoja och säga att hanhade varit jättestor om jag hade gått tiden ut. Vi fick ligga några veckorkvar på BB lagom till julen blev vi utskrivna. Han fick ligga i kuvös den första tiden sen hade han inga sugreflexer så han hade svårt att tabröstet så det blev flaska samtidigt som det tränades på bröstet.Kommer ihåg när vi blev utskrivna så fick jag med mig från BB enelektrisk bröstpump som jag kunde pumpa ut mjölk med. När han var enoch halv månad kunde han ta bröstet. Nu är Nikos förstfödda son föddprecis som hans mor hade spått genom spåritualen. Vi var såöverlyckliga och vi hade mognat med tiden när vi väntade. Niko varöverväldigad av lyckokänslor och stolthet så även jag när han kom.Flytten tillbaka till vår nyrenoverade lägenhet skedde i januari och det varså härligt att komma tillbaka till en fräsch nyrenoverad lägenhet. Och vibörjade känna en samhörighet som är svårt att sätta ord på men baraden underbara känslan att vi var en familj går inte att beskriva i ord hurhärligt och tryggt det kändes. Jag stortrivdes med att vara hemma ochsköta hushållet och vår lilla bebis medan Niko var på skolan om dagarna.Kapitel 6 När två världar kolliderar
Rom resanNiko sa många gånger till mig när han får permanent uppehållstillstånddå ska han resa till Rom och besöka brodern Manucher som bodde därmed familj. Han sa aldrig att jag skulle följa med utan jag var helt säkerpå att han tänkte åka själv och jag frågade aldrig honom om jag fick följamed. En dag på våren så damp det ner ett brev från migrationsverket ibrevlådan, jag kommer ihåg hur nervösa vi blev. Vi öppnar brevet ochNiko ber mig läsa innehållet, jag hade hjärtat i halsgropen när jag börjadeläsa och jag läste det två gånger innan jag sa till honom att det var ettpositivt beslut från migrationsverket. Vi jublade av glädje…Han fickstanna i Sverige. Efter några år blev han svensk medborgare. Alltverkade gå i vår favör och vi var glada och lyckliga. Men direkt efter närvi förstod innehållet i brevet så sa han till mig -nu ska vi åka till Rom jagvill att du träffar min bror. Och jag blev superglad och jag började hoppaoch skutta omkring och likaså han. Jag var ju så säker att han tänkte åkasjälv, det kom verkligen som en överraskning för mig. Det här är påsenvintern 1987. Den här tiden började vi också prata om barn och vibestämde att jag skulle ta ut spiralen som jag hade. Nu skulle vi bli enfamilj, så spiralen togs ut, det var en mycket spännande tid för oss.Samtidigt så sökte hans föräldrar visum för att besöka oss och vi fick fylla i en ansökan för deras räkning. Vi började planera för Rom resan.Han ansökte om ett resedokument pass och fick det. Vi bokade resan tillmitten av maj.Dagarna går och vi längtar till vår resa, jag tyckte det var både roligt mensamtidigt spännande att för första gången få träffa någon i hans familj.Min familj hade han träffat året innan och redan från första början såtyckte mina föräldrar om honom. Han hade också börjat få inblick i våratraditioner och kultur och han berättar om deras, vi utbytte varandrastraditioner och kulturer, men han har aldrig varit traditionsbunden medsina traditioner utan han tog lätt tills sig våra. Speciellt påsken, julen ochmidsommarafton tycker han om. På julen brukar han varje år vara tidigtute med att fråga -när ska du börja laga maten? Vi har det finskajulbordet med alla lådor och han älskar den maten.Dagen börjar närma sig för vår resa. Dagarna före är vi väldigt uppspeltaoch Niko hade pratat flera gånger med sin bror på telefon. Vi hade köptpresenter och allt var klart och färdigt. Dagen kom och vi checkar in påArlanda, vi är glada och uppspelta och vi är på väg på vår förstagemensamma utlandsresa.Planet var försenat cirka 30 minuter men till sist så fick vi stiga på planetoch vi hitta våra sittplatser och spände fast oss. Nu var vi verkligen påväg. När vi kom upp i luften så välkomna, tror det var flygkaptenflygresenärerna och berättade att förseningen berodde på ett motorfel ien av motorerna. Och ni må tror att jag blev jätterädd, det var ju ocksåförsta gången som jag flög. Jag blev alldeles blöt det bara rann över helamig och en flygvärdinna fråga hur jag mådde, men Niko han lugna ner mig. På vägen hem var det nästan att jag inte steg på planet. Men viskulle ju hem så det var bara att bita ihop och stiga på planet. Nu har jagflugit flera gånger och jag har kommit över den värsta rädslan med attflyga, men jag tycker fortfarande att det inte är nöjsamt.Nikos bror mötte oss på flygplatsen och jag kände direkt att han vartrevlig och skojfrisk, sprallig person, han hade väldigt lätt för skratt. Jagkände mig välkommen, visst märkte jag att han studerade mig lite välmycket de första timmarna men det gjorde jag också. Han liknade väldigtmycket Niko och man kan kunde se att de var bröder. Niko ochManucher hade inte träffat varandra på väldigt många år så det blev enmycket kär återförening. Vi hade en underbar vecka med shopping, tittapå sevärdheter, sena kvällar och vi älskade varje natt. Jag kom väldigtbra överens med Manuchers fru och jag tyckte väldigt mycket om hennefrån första stund. Marouk som hon heter var väldigt lättsam person, gladoch skämtsam och hade framåtanda och det var lätt att prata medhenne. Hon var kortväxt och rund och hon var glad att vi var på besök.Det som förvånade mig var att hon inte var kuvad och att de var påsamma våglängd, jag hade nästan förväntat mig en kvinna som passadeupp sin make och skötte hela hushållet själv och tog hand om deras lillaflicka som jag minns var bara fyra år…Tänk så fel jag hade.Jag hade packat ner bindor innan vi reste iväg, jag var några dagar försen men jag trodde att mensen skulle komma under veckan som vi vardär. Men det gjorde den inte. Jag hade mina aningar men sa ingenting tillNiko jag ville först ta ett graviditetstest. Men jag lämnade bindorna tillMarouk när vi skulle åka hem och hon förstod med en gång och jag varväl också ganska säker. Vi stod inne i badrummet och tissla och tasslaoch till sist sa jag -maybe maybe. Hon brukade skoja ibland och säga att hon var den som visste först till och med innan vi visste. Under veckansom vi var där så hann Marouk och jag bli väldigt förtroliga och detkändes okej att införliva henne i mina aningar.Kapitel 5 När två världar kolliderar
Första kyssen och sexetFredagen kom då vi skulle träffas igen och ha en utekväll på Elvis. Minasystrar och jag tog en taxi till Nikos vän efter att vi hade fixat oss fina.Jag kommer ihåg att jag fick klädproblem och visste inte vad jag skulle tapå mig, tror jag gick igenom hela min garderob men till sist fick jag påmig ett par jeans byxor och en blus. Vi skratta och prata hela kvällen ochdet var en jättetrevlig förkväll hemma hos Nikos vän. Jag kände den därstarka attraktionen, kände att den fanns mellan oss och våra ögonmöttes hela tiden. När det var dags att ta sig ner till Elvis så ringde vi ochbeställde två taxibilar. När den första taxin kom så åkte Nikos vän ochmina två systrar i den och Niko och jag blev och vänta på den andra. Visatt vid fönstret för att ha koll på när taxin kom. Jag kände att vi blev liteblyga för varandra men tillslut så kysste han mig lite försiktigt och jagkommer ihåg att han titta på mig för att se hur jag reagerade på kyssen,men jag tror jag log och kysste han tillbaks. Jag kände att det kundehända ikväll nästan till min förskräckelse vi kände ju knappt varandra.Men på något vis visste jag att jag hade träffat en kille som var en påmiljonen.När kvällen började lida mot sitt slut åkte vi alla hem till hans kompis tillbostadsområdet Skallberget i ett hyreshus där han bodde. Niko och jagvar inte länge där innan vi började bege oss hem till han, Niko bodde ihuset bredvid. Han hade inte många möbler i lägenheten men en saksom jag la märke till ganska direkt var att han hade många biltidningar.Niko har alltid älskat bilar och speciellt italienska som Ferrari och AlfaRomeo bilar. Vi satte oss i soffan efter att han satte på musik, han bjödmig på te. Niko drack ofta te innan han började tycka om kaffe. Vikramades och kysste varandra och det ena ledde till det andra så heltplötsligt älskade vi för fullt i soffan. Efter första akten ledde han in mig till hans stora dubbelsäng som var den enda nya möbeln. Där vi fortsatte attälska, han älskade på ett sätt som jag inte riktigt var van vid, med mycketömhet, han tänkte inte bara på sig själv och jag darrade av vällust.Kände att han var över allt med hans varma heta händer över min kropp,hans kyssar och smek gjorde mig hel vild, hade aldrig känt tidigare attsex kunde vara så och det var härligt och underbart. Hela natten älskaoch sov vi om vartannat. Vi vaknade till av att vi ville ha mer och mer detvar som vi inte fick nog av varandra. På morgon eller det var nog snararepå förmiddagen då jag vaknade, upptäckte jag att jag låg ensam isängen men efter en stund hörde jag att han var i badrummet och det lätsom han tappa upp vatten i badkaret. Kommer ihåg att jag tänkte skahan bada och ska han iväg någonstans, men jag vågade inte stiga uppur sängen utan jag tänkte att han kommer väl snart. Så efter en stundkommer han och han pussar och kysser mig sen lyfter han upp mig ochbär mig till badkaret, där badar vi tillsammans. Skall tilläggas att jag vartrådsmal då. Vi stiger upp ur badkaret och käkar frukost, tillbaks tillsängen och älskar igen, upp igen fixa med mat. Hela dagen var vi till förvarandra.På söndagen ringer han till mig och vi bestämmer att han skulle kommaoch hämta mig hemma hos mig. Han kom på sin cykel och vi gick ut, omvartannat så promenerade vi eller så skjutsade han mig på cykeln och vipratade och skrattade. Kommer ihåg att vi var runt i kring mitt område påBäckby där jag bodde med mor, far och lillasyster, vi hade flyttat ditnågra år tidigare och han bodde på andra sidan av staden. När det vardags att ta farväl så plockade en vildros till mig och jag trodde han tänktekyssa mig men fick en puss på kinden till min förvåning och undrade imina tankar vad är det här för något, vi som hade haft sex. Nog för att jag hade insett att han var en ganska blyg kille men en puss på kindengjorde mig osäker. Det var nästan att jag började tycka att han varkonstig eller var det något fel på mig, jo det var många tankar som dökupp i mitt huvud men en sak var jag säker på han var inte som andrakillar.Men vi börjar träffas dagligen och vi blir oskiljaktiga vi tillbringar varje tidav dygnets lediga minut tillsammans. Ofta blev jag hämtad av honomhemma hos mig eller så väntade han på mig efter mitt arbetspass påålderdomshemmet. Men när han hämta mig hos mig kom han aldrig uppoch ringde på dörren utan han var alltid på gården och vänta att jagskulle komma ner. Han hade respekt för mina föräldrar och han hadeandra värderingar från sitt hemland där det var förbjudet att visa sinkärlek öppet. Tiden går och jag var kär, kär som jag aldrig hade varittidigare och jag kände att han också var det. Vi börjar tillbringa det mestatiden hemma hos honom och det dröjer inte länge innan jag får en nyckeltill hans hem. Kommer ihåg att jag en kväll säger till honom att jag villsova hemma inatt, men den natten sov jag inte så bra för jag hade intehan vid min sida. I princip så bodde jag hos honom, mina kläder och alltsom jag behövde fanns i hans lägenhet. Men det dröjde ett tag innan jagskrev över min adress men när jag gjorde det så blev det officiellt vi varsambos. Jag var kär, Niko har berättat att han kände att han var riktigtunderbart kär.Några år efter så berättade han för mig att jag släppte ifrån mig i sömnenoch inte en gång utan flera gånger första natten vi hade sex. Hanberättade då att han tänkte att det här är min Ferrari som har lite problemmed förgasaren. Han har alltid tyckt att jag är lika vacker som en Ferrari bil. Niko är en man som alltid har visat sin kärlek till mig genom handlingän med ord men när han säger ömhetsbetygelser i ord kan det kommavad som helst. När jag släpper ifrån mig ibland så brukar han skoja frisktoch frågar -är du en dam? och jag säger -det vet du väl från första nattenatt jag inte är. Filmen Adam och Eva som hade premiär 1997 älskar hanoch han har sett den flera gånger för när han ser den kvinnligaskådespelaren Josefin Nilsson så ser han mig det är sådana saker somhan säger till mig. Det är hans sätt att visa kärlek och jag vet att det ärnått speciellt vi har tillsammans.Hela första året njöt och utforska vi varandra vi var nyförälskade. Vi hadelivliga diskussioner om allt möjligt mellan himmel och jord, det var som vimatade varandra med sådant som vi tyckte om att prata om. Ibland hadevi olika åsikter och ibland tyckte vi lika, men det viktiga var att vi kundeprata. Sexet var lika viktigt om inte viktigare, små svackor har vi haftgenom åren men inget alarmerande. Jag har alltid sagt till Niko när jagälskar mindre du ska älska mera och tvärt om, men den får aldrig ta slutsamtidigt och jag brukar skämtsamt säga “vi ska väl inte spä påstatistiken” och han svarar “jag ska bära dig igen när vi fyller 80” och senbrukar vi skratta hjärtligt. Vi har alltid haft lätt till skratt mellan oss. Jaghar nån gång hört eller om jag läst det nånstans kommer inte riktigt ihåg-när man är tillsammans med en utländsk man, klarar man 5-års gränsendå har man kommit i land.