• Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 13 När två världar kolliderar

    Vi kommer tillbaks till Västerås

    År 2008 lämnade vi vår kära småstadsidyll i Surahammar och flyttar
    tillbaks till Västerås efter många diskussioner. Niko var trött att pendla
    och yngsta sonen skulle börja gymnasier studier i Västerås och jag insåg
    till sist att det var bäst att flytta då jag visste att sonen inte skulle klara av
    att pendla dit då han hade jättesvårt att komma upp på morgonen. Det
    skulle aldrig ha gått att han tog sig ner till tågstationen och ta sig till
    staden och Niko var mycket trött. Så vi la vårt hus till försäljning och
    börja leta efter ett nytt. Men jag hade vissa krav till vilket hus vi skulle
    köpa. Det skulle inte vara ett trähus för det var så mycket jobb med
    sådana hus, duschrum skulle vara renoverade, det skulle vara ett
    enplanshus och liten trädgård. Vi var och titta på några under sommaren
    och till slut så hittade vi ett och det enda jag fick ge vika för var att det
    var ett tvåplanshus men det kunde jag leva med. Så i samma veva som
    vi hittade huset fick vi köpare på vårt och inflyttning skulle ske i augusti
    till det nya.

    Flyttlasset gick, jag kommer ihåg vilket jobb det var och samtidigt som
    man kände sig vemodig över att lämna Sura med den fina småstads
    mentaliteten. Men visst var det också lite spännande tyckte jag i början.
    Men när vi bott där ett tag insåg jag att vi hade fått oss en
    återflyttningskulturkrock som vi ännu inte riktigt helt har återhämtat oss
    från i allafall inte jag. Men det tänker jag skita i, för det har också betytt
    att jag är annorlunda än tidigare på ett bra sätt. Det som jag saknar mest
    är närheten till andra människor, att ha relation med grannar, att kunna
    heja på en förbigående utan att betraktas som en galning. De olika
    evenemangen i en småort blir också så mycket gladare då man kan
    samspråka med vem som helst.
    Men det är inte bara negativt med att bo i en mellanstor stad, vill man så
    finns det säkert en hel del att göra här, sen finns det många fina platser
    runt i kring Västerås. Men vi gjorde det bästa av situationen och kom
    över det med tiden med den första kulturkrocken med att människor
    håller sig för sig själv för det mesta. Våra söner får många vänner här
    och håller även kontakten med sina många vänner i Sura. Så efter några
    år så har vi faktiskt bott in oss och vi börjar lite små trivas här.
    Vi får även bra kontakt med sönernas nya vänner, vi till och med firat
    några gånger nyår med dem. Då har vi haft huset fullt med ungdomar.
    När vi flyttade hit så var vi även tvungen att sälja vår husbil till vår stora
    sorg, men vi fick ett dyrare boende och sen hade vi inte plats med den.
    Så Niko och jag vi börja flyga igen och Kreta blev en av vår favoritplats
    att semestra på. Vi har varit flera gånger dit och vi brukar hyra bil för att
    ta oss runt på ön. Men Niko har sagt att vi kanske köper en husbil lite
    längre fram i tiden….vi saknar husbilslivet väldigt mycket.

  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 12 När två världar kolliderar

    Våra resor utan barn
    Resor har alltid varit en viktig ingrediens för oss, att få komma bort från
    vardagen en stund. När barnen sluta komma med på våra resor, så börja
    Niko och jag resa och se oss omkring i världen. Något som både jag och
    han ville göra innan vi träffa varandra, men ödet ville något annat med
    oss och jag inser att jag fick det som jag absolut inte skulle ha när jag var
    ung..barn, äktenskap, hus, hund och husbil. Det där så kallade Svensson
    livet och jag antar att vi tar igen det nu det som vi inte gjorde då. Men så
    mycket roligare när man är två. Och skulle man fråga mig idag om jag
    har ångrat att jag inte gjorde det i unga år så skulle jag säga att det finns
    ingenting i världen som skulle göra att ville få Svensson livet ogjort för
    jag tänker att livet är inte slut ännu och tid att upptäcka världen står
    fortfarande kvar med en god start då vi alla somrar alltid åkt någonstans.
    Sen att Svensson livet faktiskt passa mig väldigt bra är ju nästan en
    överraskning för alla i min familj som syskon och mor och far men även
    för mig när jag blickar tillbaka.
    Niko och jag när vi var på vägarna i Europa har vi många gånger pratat
    om att när vi blir pensionerade “tänk om vi skulle sälja allt vad vi äger
    och bosätta oss i husbilen och ta oss till platser som vi vill se och uppleva” åsså har vi fantiserat tillsammans om det och skrattat och tänkt
    att det kanske inte skulle vara så illa, men till saken så skulle vi säkert
    sakna våra nära och kära, men man vet aldrig.
    De första åren som vi var utan barn på våra semestrar så blev det
    ganska mycket Tyskland och hälsa på en barndomsvän till Niko och med
    några avstickare till grann liggande länder. Och vi var duktiga på att
    koppla av och njuta av våra resor. Vi kunde stanna precis var som helst
    på landsbygden eller i stad för att se oss omkring eller bara stanna för att
    äta, fika eller bara vara på tu man hand. Men alltid när vi var på väg hem
    så stannade vi några dagar på Öland där både Niko och jag stormtrivs
    och älskar den ön. Det var som om både Niko och jag vi fick ro i våra
    själar och kunde riktigt varva ner. Denna ö med så betagande vackra
    platser att se, från det öppna och torra landskap med en alldeles unik
    flora och fauna, det är nästan jag kan känna en glimt av paradiset!
    Ön har gett oss så mycket och inte bara fina minnen men att få se och
    uppleva en sådan vacker natur och havet som både han jag har en
    längtan till. Tänk bara när solen började skymma på kvällarna och man
    satt på stranden vid havet… tystnaden som fanns där. Det enda man
    kunde höra var kluckande från vågorna och ingenting som vänta på oss
    utan vi kunde bara vara och njuta av allt det stilla och lugna omkring oss.
    Under våra resor så har vi även haft djupa samtal sinsemellan, samtal
    som man inte riktigt hinner i vardagen när arbete tar så mycket plats i
    våra liv.
    Vi har alltid tyckt om livet på vägarna med husbil och det var inte alltid
    som vi tog in på en camping för att övernatta utan det kunde bli nånstans
    på vägen, vid en sjö, hav eller i stad, men det gav oss frihet att välja var vi ville stanna. Frankrikes Normandie kust var också en sådan där
    upplevelse utan dess like, att köra längst med kusten och in i de små
    byarna som fanns där, det är minnen som man aldrig glömmer och de är
    gemensamma för oss, gör att vi kan minnas tillsammans. Dessa gånger
    som vi var ute med husbilen är så fina minnen som är så gott att plocka
    fram ibland när vardagen sätter in, men också att kanske planera för
    nästkommande resa.
    Det är många som har frågat mig med lite fördomar i bakgrunden eller
    trott att jag är hårt och strängt hållen”hur är det att leva med en man från
    Iran att det måste finnas så mycket olikheter mellan er och att det måste
    vara jättesvårt. Med bagaget i fickan och när jag funderat på det så finns
    det mera likheter än olikheter och just det att vi tycker om samma saker
    gör att det fortfarande finns hopp för oss….Och resor är ju en sak som vi
    båda uppskattar väldigt mycket. När barnen blev vuxna och fick sina
    egna liv så kom vi in en fas då det var viktigt för oss att hitta sånt som vi
    båda tycker om att göra tillsammans. Och hårt hållen är jag absolut inte
    då vi ser oss som egna individer med två personligheter som passar
    varandra väldigt bra.
    Men vi har även varit på resor på eget håll, Niko har t.ex varit till Iran ett
    antal gånger de senaste 12 åren och även till Tyskland och Spanien för
    att titta på F1. Jag köpte till hans 40 års dag F1 biljett som han blev
    överlycklig för. Och jag har varit både till Finland, London och besökt
    släkt i Wales, min farmor var därifrån. Så även vi gör saker på egen hand
    som många som inte känner oss blir fundersamma över.

  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 11 Fucking Åmål När två världar kolliderar

    Fucking Åmål
    Någon vecka efter bröllopet så åker vi på en mini semester med lilla
    syster och hennes tre barn. Syrran hade bokat en liten stuga på
    campingen i Åmål och vi hade vår husbil. Men i och med att vi var så
    många så var vi även tvungna att ta med oss vår lilla bil då syrran inte
    har körkort. Glad och förväntansfulla vi packar vårt pick och pack och
    beger oss iväg…Nu ska vi äntligen få lite avkoppling med gott sällskap
    och några dagar efter bröllopet var precis lagom då Niko och jag skulle
    åka till Kreta nästkommande vår. Åmål är en ganska fin plats och Örnäs
    campingen låg vackert vid sjön Väner och där fanns det även grillplatser
    och fin badstrand. De första dagarna bara njöt vi och hade det så skojigt
    och härligt…ända till en kväll när vi beslöt att vi skulle grilla korv vid en av
    eldstäderna. Vi valde en vid en hög bergslänt och ni må tro att jag
    många gånger har ångrat att vi valde just den. Det hade små duggat
    under eftermiddagen som också bidrog till olyckshändelsen. Niko skulle absolut gå uppför den branta slänten för att plocka små pinnar att sätta i
    elden, men vi hade pinnar så det räckte att grilla korven. Som vanligt så
    tycker vi det är ganska mysigt med att få lite fyr på den och sitta och
    mysa vid den så även denna gång. Kommer ihåg att det dröjer ganska
    länge som Niko är där uppe på bergslänten och det hade börjat skymma
    så jag såg inte var han var, jag ropar på honom och får inget svar men
    istället hör jag hur det dunsar och brakade till och minns att jag tänkte att
    nu har han rasat ner. Så jag ropar till honom flera gånger innan jag får ett
    svar och Niko ropar tillbaka att det är okej. Men det dröjer så länge innan
    han kommer ner så jag tänker att det måste ha hänt någonting. Efter en
    stund kommer han haltande ner där vi sitter och jag ser direkt att han
    gjort illa benet och att han hade ont. Niko ville inte förstöra kvällen utan
    han ber mig att hämta en Treo tablett och att han vill avvakta och se om
    det blir bättre till morgondagen. Han hade halkat där det var ganska halt
    på den där slänten när han skulle komma ner.
    Morgonen kommer och nu är jag upprörd och säger till Niko att vi måste
    in till sjukhus för det var inte alls bra med hans ben och han hade
    jättesvårt att gå. Jag får med honom och jag är tvungen att stödja han för
    det verkade vara väldigt illa och jag trodde inte på en stukning. Vi
    kommer till sjukhuset och en läkare tittar närmare på det och riktigt som
    jag trodde så var han ganska säker på att han brutit benet. Jag har aldrig
    förstått hur han kunde vänta hela kvällen och ända till morgonen för han
    måste haft jätteont innan vi sökte hjälp. Men på sjukhuset som vi var på
    kunde de inte gipsa benet för de hade ingen ortoped där. Vi blev
    skickade till Karlstad sjukhuset. Så det var bara att börja köra mot
    Karlstad och de hade blivit informerade att vi var på väg. Hela dagen tog
    det med att få hans ben gipsat och han blev sjukskriven i några månader. Vi återvänder till Åmål där syrran väntar och hon hade också
    förstått att han måste ha brutit benet.
    Men nu började vi fundera hur vi skulle ta oss hem när den dagen kom.
    Vi hade både husbilen och bilen och en chaufför kort för Niko kunde ju
    inte köra bil med gipsat ben. Jag tror det var på helgen som det var dags
    att åka hem och då började jag köra för att hämta min systers sambo, för
    han var tvungen att köra vår lilla bil hem. Det blev mycket körande på
    vägarna för min del den dagen, men det fanns ingen annan utväg. Och
    jag var ganska så trött när vi äntligen hade kommit hem med allt pick och
    pack och bilar. Men till saken så börjades det skojas friskt i våran familj
    att jag hade försökt ta livet av honom och att det var därför jag hade gift
    mig med honom och det undrades om vi hade tagit en livförsäkring på
    honom…Vi kan i våran familj skoja ganska så friskt! Och Niko och jag vi
    brukar än idag skratta åt det och säga “Jävla Fucking Åmål”
    Under hans sjukskrivning så sa jag ofta till honom att han skulle vila upp
    sig och bara ta det lugnt medan jag var på arbete. Visst han hade
    världens otur men jag brukar säga till honom att han fick lite extra
    semester.
    Åmål är som sagt en ganska fin lite stad men jag tror inte att vi kommer
    någonsin åka tillbaks dit, nej då föredrar vi södra Sverige och Öland som
    jag tycker mycket om så även Niko. Och det är väl ändå gott att vi kan
    skratta tillsammans åt det så här i efterhand och bara säga Fucking
    Åmål. Året efter på våren åker vi till Kreta på en underbar bröllopsresa under
    en hel vecka. Vi hyr en bil som vi tar oss runt på hela ön och upptäcker
    fina platser där. Det var en resa som var väldigt behövligt för oss båda.
    Och vi träffar en man som jobbade på hotellet som vi bodde på och som
    vi blev väldigt god vän med. Det var en man som jobbade som
    underhållare på hotellet och han hade sett och upplevt mycket av
    världen som var hans hela arbetsplats. Så varje morgon så åt vi frukost
    tillsamman och på kvällen så brukade vi umgås med varandra över ett
    glas. Det var intressant att byta våra livserfarenheter. Han hade varit på
    Kreta i cirka ett år och kunde berätta om platser som inte turister hade
    upptäckt och några av de platserna besökte vi. Niko och jag har aldrig
    gillat att åka till stora turistmål där det myllrade av turister, utan vi tycker
    om att åka och titta på platser där lokalbefolkningen bodde och ut på
    landsbygden och de små byarna.
    På slutet på sommaren så börjar vi planera in Nikos andra resa till Iran,
    det hade ju gått bra några år innan som han var där första gången efter
    sin flykt därifrån och det kändes okej både för honom och för mig. Vi
    beställde resan till september och han skulle stanna hela 3 veckor där för
    att besöka familjen. Han reser och landar på flygplatsen i Teheran och
    ska gå igenom tullen. Vid en av kontrollerna så säger en tjänsteman till
    Niko du det finns risk att du inte kan lämna landet när du ska åka tillbaks
    till Sverige. Niko blir bestört och helt förtvivlad för hur kunde detta hända
    då det visa sig att en liten fjuttig visumstämpel som befriar han från
    militärtjänstgöring i passet hade löpt ut och på Iranska ambassaden i
    Stockholm hade de inte fixat detta. Niko beslutar ändå att gå igenom
    tullen men mycket bekymrad. Hans brorsbarn Rasoul stod och vänta på
    Niko i ankomsthallen och så fort som Niko fick syn på honom, utan att pussa eller krama honom så säger han -jag har problem jag kommer få
    svårt att åka tillbaka och berättar om orsaken, men Rasoul säger -vi fixar
    det vi går dit som de har skickat dig. Vi åkte till utlänningskontoret där de
    skulle kunna fixa en ny stämpel i passet men där blev vi skickade till
    nästa ställe. Så höll det på i flera dagar, vi blev bara hit och dit skickade
    och jag började verkligen bli jätteorolig och börja tänka i de banorna att
    ska jag behöva fly från detta land en andra gång. Jag hade inte ringt till
    Nitta för jag visste att hon skulle bli så orolig och i första läge ville jag inte
    utsätta henne för det. Vi kommer åter till ett ställe och pratar med en
    kvinnlig tjänsteman, nu hade jag gett upp hoppet att kunna få visum
    stämpel i passet, vi hade varit överallt dit vi hade blivit skickade men
    alltid fått nej det går inte ni kan gå dit. Men den här kvinnan frågar -vill ni
    ha stämpel nu eller om en vecka? naturligtvis utbrister jag -nu! till
    kvinnan och ett hopp om att få stämpel i passet öppnades i den mörka
    sitsen jag befann mig i. Hon säger till mig att jag ska åka tillbaka till
    flygplatsen för där kan du få passet stämplat. Vi åker tillbaks till
    flygplatsen och jag känner igen mig direkt det var ju här som jag fick veta
    problemet med passet, samtidigt var jag väldigt upprörd för varför kunde
    inte den där tulltjänstemannen på flygplatsen sagt från början att jag
    kunde få stämpeln där. Jag kommer in i ett rum där en man sitter och
    åter igen berättar jag om problemet med passet och han säger det är lätt
    fixat och så stämpla han passet och jag kände en otrolig lättnad och
    beslutar att ringa till Nitta för jag visste att hon vänta på att jag skulle
    ringa för att säga att resan hade gått bra. Jag kommer ihåg när han
    ringer och börjar berätta hur mitt hjärta stanna och jag blev kallsvettig,
    Under de minuterna som jag prata med Niko så for det massor med
    tankar genom mitt huvud och jag förstod vilken risk han hade tagit
    genom att gå igenom tullen och tänk om han hade fått fel stämpel i
    passet. Under hela tiden som Niko var där så var jag väldigt orolig och fick svårt att sova och äta så jag förlora en massa kilon under dessa
    veckor. Nikos bror och Marouk ringde mig några dagar efter att jag fått
    veta hela problemet. De ringde för att lugna ner mig och Marouk säger –
    Do not worry, he’ll be back. Kommer ihåg hur jag tyckte att dagarna gick
    sakta men till sist så kommer dagen då han skulle komma hem och jag
    åker till Arlanda för att ta emot honom. Flyget var lite försenat och det
    dröjde innan han kom igenom tullen då planet hade landat och jag hann
    bli väldigt orolig och tänkte flera gånger han är inte med planet. Men till
    sist ser jag honom och han var nog en av de sista passagerare som kom
    igenom i ankomsthallen, När jag såg honom så kände jag hur all oro föll
    från mitt hjärta. Niko har berättat när han såg mig hur förtvivlad han
    kände sig och ångra över huvud taget varför han berätta om problemet
    när det ändå löste sig till slut när han såg hur vit och blek jag såg ut.
    Jag antar att det alltid finns en risk när man åker tillbaks till ett land som
    man en gång har flytt ifrån. Och ett land som Iran där allt kan svänga i ett
    ögonblick fick denna händelse att öppna mina ögon mera då jag inser att
    Niko har förskonat mig från att berättat om faror och hemskheter som
    finns där. Efter denna resa har han varit tillbaka två gånger till men då
    har jag varit mera förberedd och verkligen har kollat noga med att allt
    varit okej med passet, men oron har alltid funnits där båda gångerna
    som han åkt tillbaka att han blir fast där. Av nyfikenhet så har jag frågat
    Niko om han vill att jag ska följa med honom någon gång dit, men då har
    han svarat mig -Iran är inget land för dig. Och även fast hans släkt har
    många gånger frågat och undrat varför jag inte följer med så har Niko
    med bestämdhet sagt till dem att jag behövs hemma hos våra barn om
    någonting skulle hända.
  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 10 Bröllopet När två världar kolliderar

    Vi kommer till 2005 och vi stormtrivs i vårt hus och med vår familj. Och vi
    är nykära igen. Kommer inte riktigt ihåg hur vi börja prata om att gifta
    oss. Jag hade ju sagt till honom redan från början att jag aldrig kommer
    att gifta mig.
    Men i vilket fall som helst så när det kommer på tal så inser
    jag att det som jag hade bestämt i tonåren inte var livsviktigt för mig
    längre och jag älskade ju Niko så varför inte.
    Varför skulle jag inte få uppleva och få minnen från en sådan ceremoni med att gifta oss och
    jag inser att vi kommer kunna ha en dag varje år för att fira vårt
    förhållande och kärlek till varandra, det kändes väldigt bra och rätt. Vi
    hade ett starkt och tryggt förhållande.
    Samtidigt visade vi våra barn somvar i tonåren att man kunde gifta sig och ha en vigselceremoni som är
    lite annorlunda än i kyrkan och utan religiösa inslag. Vi börjar planera
    vårt stundande bröllop. Vi pratar länge och väl och vi leta på nätet för
    information hur man skulle gå tillväga. Ingen av oss visste nånting men
    det enda vi visste var att det skulle bli en minnesvärd ceremoni. Att bara
    gå och gifta sig borgligt i en tråkig lokal lät inte så bra. Vi hade valt bort
    kyrkan och persisk giftermål, så det enda som återstod var en borglig
    vigsel men hur skulle den kunna bli minnesvärd.
    Jag kan lova att vi fundera och sökte länge på nätet hur man skulle kunna göra. Men till sist
    hade vi läst att man kunde utforma en borglig vigsel efter tycke och smak
    man kunde till och med ha en vit bröllopsklänning som jag gärna ville ha.
    Vi fixade med alla papper som vi behövde och vi bestämde datum till 25
    juli samma år, så vi hade inte så många månader på oss. Vi ville inte ha
    ett jättestort bröllop. Vi kontaktade en vigselförrättare som skulle viga oss
    och vi bestämde platsen, efter mycket letande. Jag börja banta med
    viktväktarna, gick ner hela 15 kilo till det var dags att köpa brudklänning
    jag hade gett mig fan på att jag skulle vara smal när vi gifte oss…min
    finska sisu satte in, hade nog aldrig klarat det annars.
    Jag följde stenhårt programmet till punkt och pricka. Vi talade om för våra närmaste att vi
    skulle gifta oss, inbjudningskort skickades ut till alla även till min moster
    Krisse i Hangö. Vi hade inte så stor budget så det gällde att vi var noga
    med allting. Vi tryckte upp servetter med ett brudpar och våra namn, kort
    med vigselceremonin och verserna som vigselförrättaren skulle läsa och
    musiken som vi valde, Det här var den lätta biten. I och med att vi skicka
    ut inbjudan så var allt i rullningen. Vi hade bestämt att vi skulle gifta oss ute och valde vid Stenhuset i Surahammar som ligger vid ån. Finare plats hade vi inte kunnat välja och sen var vi lite förbigående om det skulle regna den dagen så kunde vi ha vigseln inne i Stenhuset.
    Nuskulle vi börja med att leta var vi skulle ha mottagningsfesten och vilken
    mat vi skulle ha. Jag var och titta på flera ställen för att få information och
    titta på deras specialmenyer för bröllop. Samtidigt fick det inte vara för
    långt bort från Stenhuset. Men en dag så googla jag på nätet och kom till
    Westerkvarn i Strömsholm och jag ringer direkt och bokar en tid. Tror det
    var under helgen som jag och Niko åkte dit för att titta.
    Vi blev stormförtjusta för deras festlokal var perfekt som låg i anslutning
    till deras matlokal och den hade en egen stor terrass balkong och
    inredning var rustik och breda gamla trägolv.
    Vi tittade på matsedel som jag tyckte var mindre bra, men då sa ägaren att de kunde fixa en buffé
    med tre olika rätter med kött, fisk och sill, och det tyckte vi lät väldigt bra
    så det bestämde vi oss för, så alla kunde välja sin förrätt, huvudrätt och
    efterrätt. Vi diskuterade med personalen att vi skulle komma dagen innan
    på kvällen med bröllopstårtan som jag beställde på ett bageri i
    Hallstahammar och då skulle hela lokalen ställas i ordning med hjälp av
    personalen där. Nu började allting sätta sig på plats och den svåra biten
    var över, så nu kunde vi sakta ner tills det var dags att köpa brudklänning
    och kostym till Niko, Äldsta sonen hade en snygg kostym som han kunde
    ha och yngsta sonen fick ha mera lediga kläder. Bröllopsresa hade vi
    bestämt att vi skulle åka på våren till Kreta men att vi kunde ta en liten
    avstickare med hela familjen efter bröllopet tillsammans med min syster
    och hennes barn.
    Nu när vi hade varvat ner och vi kände att det mesta var ordnat så kom
    då dagen när det skulle väljas en brudklänning. En hel dag tog det med
    min lilla syster. Vi hade åkt på morgonen och det fanns några butiker
    inne i Västerås att gå igenom. Jag var så glad att jag hade min syster
    som hjälpte och var smakråd för mig, utan henne hade jag nog aldrig
    hittat en klänningen som jag föll pladask för. Kommer ihåg att jag prova
    så många klänningar men ingen kändes rätt för mig och dagen börja
    ticka iväg. Det var alltid något fel med klänningarna som jag provade
    antingen tycke jag att de inte satt snyggt på mig eller så tyckte jag de var
    för flickaktiga, Till sist så går vi till den sista butiken som hette Ruth och
    som är Västerås äldsta butik för bröllops och festklänningar. Kommer
    ihåg att jag sa till min syster att vi kommer nog inte hitta en klänning idag
    och jag hade börjat bli lite nedstämd.
    Men vi kommer till butiken och jag provar några stycken och som jag befarade så var det ingen som jag
    tyckte om, men helt plötsligt hade expediten tagit fram en klänning till
    och jag tittar på den och ser direkt att den föll mig riktigt i smaken. Så jag
    in i provhytten igen. Sätter på mig klänningen och tittar i spegeln och jag
    bara känner där framför spegeln “WOW” vilken snygg klänning. Kommer
    ut från provhytten och syrran ropar, “JÄVLAR VAD SNYGG DEN SKA
    DU HA” expediten börjar kolla var den behöver sys in och hur mycket
    den ska fållas upp och jag är superglad. Klänningen var en rak enkel
    halterneck med djup V-ringning med pärlor. När jag kommer hem så
    berättar jag för Niko att jag hittat en jättefin klänning och han gladdes
    mycket åt det. Niko och jag åkte två veckor före bröllopet in till staden för
    att leta kostym till honom. Vi hade inte bestämt om den skulle vara mörk
    eller ljus och även han provade många mörka men så såg vi en ljus
    kostym som han provade och som satt som gjuten på honom och då
    tänkte vi till må ni tro. Det var ett sommarbröllop och då passar en ljus
    kostym. Jag bokar en tid hos min hårfrisörska som ska lägga håret på mig på den stora dagen och jag beställer en brudbukett i den enda
    blomsterbutik som finns i Surahammar och som går i blått och vitt och
    som passade väldigt bra med den tunna blåa skira sjalen som jag skulle
    ha runt halsen. Nu var det bara att vänta in den stora dagen allt var
    klappat och klart. Och Nikos arbetskamrat skulle fotografera och filma
    vår dag.
    På kvällen före den stora dagen så är det då dags för min syster och jag
    att åka till Westerkvarn med bröllopstårtan som jag hämtat ut under
    dagen. Nu skulle även lokalen ställas i ordning. Kommer ihåg vilket
    virrvarr det var med att få det som jag ville ha det. Borden flyttas om ett
    flertal gånger innan jag bestämde att dom skulle stå i U-form. Dukningen
    och dekorationen gjordes också om flera gånger. Jag hade med mig
    jättemånga vita rosor och vindruvor. Så det bästa blev att vi la rosorna
    på mitten på borden och klasar av vindruvor över ros stjälkarna, och då
    blev det enkelt för alla att smaka på de goda vindruvorna. Och vi tyckte
    det blev jättesnyggt i all enkelhet. Även fast jag var ganska så trött där
    på kvällen så skratta min syster och jag ett flertal gånger och personalen
    som kom på idén med denna dukning är jag evigt tacksam för.
    Vi vaknar tidigt på bröllopsdagen med både pirr och spänning inför
    dagen. Nikos bestman kommer med sin tonårsdotter Sanna. Hon hjälper
    mig under dagen med både det ena och andra. Det var bra att det var
    någon som hade koll på mig för jag hade det då inte. Jag var
    supernervös. Niko tog det mera lugnt. Tidigt på förmiddagen åker jag ner
    till min hårfrisörska som ska lägga håret och hon trixar och dona med det
    och jag blev nöjd med slut resultatet. Går in till blomsteraffären för att
    hämta min brudbukett med blåklint och vita rosor. Åker hem och
    fortfarande pirr i magen. Väl hemma så ska makeup fixas som jag klarade att lägga själv. Blev i bruna och rosa toner. Nu är jag nästan
    färdig och Niko håller på med sitt bestyr. Jag och Sanna är på
    övervåningen och jag ska sätta på klänningen för sen var jag färdig,
    färdig för att gifta mig. Kommer ner till nedre våningen där Niko får syn
    på mig. Han hade aldrig sett klänningen så när han ser mig så ser jag
    hur han skiner upp och kommer springande till mig och vill omfamna och
    kyssa mig och jag skriker -du kan inte kyssa mig, jag vill inte se ut som
    en ny kysst katta! Men jag hade vattenfast makeup, en stor kram fick
    han. Nu hade lite av pirret börjat lägga sig men jag tror det var vinglaset
    som jag häva i mig på övervåningen som gjorde att det släppte. Det var
    dags att ta sig ner till Stenhuset som vigsel skulle äga rum, våra gäster
    hade redan anlänt och stod och vänta att vi skulle komma. Jag kommer
    ihåg när vi gick nerför grässlänten till tonerna av brudmarschen av
    Viktoria Krantz “Som en saga” hur förväntansfulla jag och även Niko var,
    men han såg väldigt cool lugn ut och jag var väldigt glad att jag hade han
    vid min sida.
    “Som en saga”
    En dag som denna
    När livet börjar om
    Vad jag har längtat
    Vår väntan varit lång
    Jag står intill dig
    Och värmen gör mig svag
    Och allting som vi nånsin känt
    Det växer dag för dag
    Från den dröm som försvann
    Är nu känslan så sann
    Som en saga jag hörde för längesen
    Allt vi förlorat
    Det får vi tusenfalt
    Nu vaknar livet
    Och det betyder allt
    Nu sista kortet
    i ödets spel har lagts
    och dina ögon säger mer
    än allt som nånsin sagts
    Från en dröm som försvann
    Är nu känslan så sann
    Som en saga jag hörde för längesen
    Och den längtan jag har
    Att få hålla dig kvar
    Den hettar som solen om sommaren
    Kommer så väl ihåg hur svårt det var att titta på gästerna under
    ceremonin, men jag fick syn på min moster Krisse och ser hur hon
    snörvlar på så jag i min tur börjar också snörvla lite grann vet att jag
    försökte fästa blicken så jag inte såg alla gäster men lite glädjetårar kom
    det. Min moster krisse sa efteråt att det var så vacker ceremonin med
    musiken och verserna som vi valt. Vår vigselförrättare var så duktig med
    läsa och sen hade hon ett eget tal utifrån hennes intryck hon fått av oss
    under de gångerna som vi träffades under bröllopsplaneringen. Under
    ceremonin så talar vår vigselförrättare om giftermålets innebörd hon
    läser den första versen skriven av Bertil Pettersson
    “Två”
    Mänskligheten är ett annat ord för grupp ensamhet. En människa gör
    ingen sommar. Men två gör vintern mindre kall
    Innan vi byter ringar så läser Kia en dikt av Maria Wine
    “Till de älskande”
    Närmare
    än nästan nära
    kommer du aldrig din älskade
    Fjärmare
    än ett avskeds “på återseende”
    kommer du aldrig från din älskade
    Ifrågasätt inte
    vem av er som gav mest
    eller vem som tog mest
    Vågen är fiende till kärleken –
    anlitar du dess balanskonst
    är det inte längre fråga om kärlek
    Låt det givna
    och det mottagna
    malas tillsammans i vardagens
    kvarn –
    det är genom denna fina
    sammansmältning
    ni ska fortsätta ge mera liv
    åt er Kärlek
    mera kärlek åt ert Liv.
    Sista låten spelas av Sonja Alden “Kärleken förde oss samman”
    Den första som gratulerade oss var vår vigselförrättare Kia följt av familj
    och vänner. Det minglades vid Stenhuset, fotograferades och filmades
    och det är vi väldigt glada över att vi har allting på film. Sen bär det av till
    Westerqvarn för middag och fest och alla vara så glada och jag kände att
    vår dag blev större än allt som vi hade förväntat oss.

    Vill du läsa en blogg om köpa kamera online kan du läsa om det här. 
  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 9 När två världar kolliderar

    Kapitel 9 När två världar kolliderar
    Vi lämnar Västerås och aha upplevelse
    Åren har jag alltid tyckt i efterhand gick fort när barnen var små och
    likadant när de blev vuxna. Vi har kommit till året 1997 och livet går
    vidare för oss med vardagen och resor till Hangö på somrarna, Några år
    tidigare hade jag slutat på Posten och gått en fotvårdsutbildning så nu
    går jag på A-kassan och letar nytt jobb. Men här börjar vi få
    husdrömmar. Vi börja leta hela våren och fram på mitten på sommaren. I
    början av vårt letande så titta vi i närområdet i Västerås, men vi fastnade
    aldrig för något hus. Antingen så for budgivningen iväg och det blev
    för dyrt eller så fick vi ingen aha upplevelse när vi var på visningar. Så vi
    börja diskutera om att titta på en annan ort som inte var för långt bort
    från Västerås. Så en dag dök ett rött hus upp i Surahammar bara 2,5 mil
    från Västerås som verkade intressant och som låg på 5 rum och kök och
    lagom stor trädgård och inte alls dyrt snarare dubbelt så billigare än de
    hus som vi hade tittat på. Så kommande helg åker vi och tittar på huset
    och vi stiger in i det och börjar gå runt, det var bara vi som var på
    visningen. Så vi går runt och runt och tittar flera gånger. Niko och jag
    möts i hallen och tittar på varandra och småler. Både han och jag hade
    fått en aha upplevelse. Vi åker till mina föräldrar och berättar om huset
    och då bestämmer vi att vi lägger ett lägre bud på det, så sagt och gjort så ringer jag till mäklaren och lägger ett bud på 375000. Men under
    kommande vecka får vi ett motbud från ägarna och då kom vi överens
    om 400000 som vi hade räknat med. Vi skriver kontrakt i slutet på juli
    och i början på augusti flyttar vi in och vi är stormförtjusta i huset.
    Kommer ihåg hur spännande det var med flytten och vi plantera massor
    med blommor redan första månaden. Vi hade till och med bestämt att vi
    skulle byta färg på huset och då fick vi hjälp av stadsarkitekten att välja
    rätt färg. De flesta husen på området var röda, det fanns ett gult och ett
    grått. Jag ville ha ett som gick i blått och det tyckte arkitekten också
    skulle passa. På den vägen gick det och vi började arbeta med
    målningen strax efter vi flytta in och fortsatte med det året efter då det
    bara blev halvfärdigt. Kommer ihåg när vi höll på och måla på sommaren
    efteråt så kom det ett par promenerade förbi vårt hus och utropade “Ååå
    vilken fin färg det blir jättefint”, men till saken så var det flera Sura bo
    som började måla sina hus till blåa nyanser året efter. Det blev
    färdigmålat det året.
    Men samma år så åker vi till en hundkennel utanför köping som sålde
    pudlar, vi hade pratat om att skaffa hund men inte riktigt bestämt oss.
    Men vi åker och tittar på valparna som ägaren hade där. Vi får syn på en
    brun pudel som var på väg mot oss. Han hoppar och skuttar runt oss och
    vill bli klappad och Niko och jag tittar återigen på varandra som vi hade
    gjort när vi titta på vårt hus. Här fick vi också aha upplevelse så vi skriver
    kontrakt på Tictac som han hette. Vi blev hundägare till en ettårig pudel
    och inte till en valp. Barnen älskade hunden de var stormförtjusta.
    Samma år på sommaren så kommer Nikos bror Manucher och Marouk
    från Kanada med sin dotter och stannar i två veckor. Vi har mycket
    trevligt och skoj dessa veckor. De hade flyttat från Italien några år innan och det började gå väldigt bra för dom i Kanada. De hade startat ett eget
    Café som gick väldigt bra. De hade byggt upp och kämpat för ett bra liv
    där. Ibland har jag önskat att Niko borde haft någon i släkten som också
    bodde i Sverige men när han flydde från Iran kom han själv. Han brukar
    säga ibland när han saknar familjen att han bara har mig och barnen och
    vi är hans allt. Sommaren 1999 åker hela familjen och bilar runt i
    Tyskland och på vägen tillbaks så åker vi till kenneln där Tictac var
    dessa veckor, kommer ihåg när vi kom för att hämta honom hur glad han
    var att se oss. Vi stod och prata med kennel ägaren och vi frågade
    henne om hon hade valpar till försäljning inte för att vi skulle köpa någon.
    Det hade vi inte ens pratat om, men vi ville bara titta på de små valparna.
    Vi får syn på Dino vi tittar på varandra och i nästa sekund så är vi ägare
    till en liten vit pudel. Niko och jag har alltid fått samma känslor när det
    kommer till förändringar i vårt liv. Likadant var det när vi kommer hem
    från vår semester året efter och åker och tittar på husbilar på en firma
    och får se en husbil som skulle vara perfekt för vår familj, då hade vi två
    bilar och vi bytte in den ena mot husbilen så nu var vi husbilsägare.
    Husbil passa oss väldigt bra då jag inte tyckte om att flyga. Vi har haft så
    många fina underbara semestrar under alla år som vi hade husbil. Vi kan
    nog säga att vi fått se mycket av Europa och Sverige. Men när barnen
    kom upp i övre tonåren då ville de inte följa med utan de ville vara med
    sina kompisar som de fick många av i Surahammar under åren vi bodde
    där. Kommer ihåg första gången som Niko och jag skulle semestra
    själva, det var nästan att vi blev lite villrådiga och blyga igen för
    varandra. Vi åkte till Tyskland och hälsa på en barndomsvän till Niko,
    kommer ihåg hur roligt det var och tillbaks hem tog vi en avstickare till
    Öland några dagar och även här så fick Niko och jag härliga känslor för
    varandra vi stortrivdes på Öland och vi blev som nykära. Öland blev vår
    favoritplats och vi har återvänt dit många gånger. Beslutet att flytta till Surahammar är nog ett av de bästa besluten som vi
    har gjort. både Niko och jag känner att vi gav våra söner en bra och trygg
    uppväxt där och våra söner har blivit ansvarsfulla och kärleksfulla
    individer. Min lilla syster och hennes ex som hon har tre barn med
    flyttade också dit cirka ett halvår efter oss. De bodde bara 5 minuters
    promenadväg från oss. Vi firade alla storhelger tillsammans och ibland
    så träffades vi på våra semestrar. Jag kommer ihåg en gång när vi
    bestämde att mötas i Frankrike och hade några trevliga dagar ihop innan
    vi skildes åt för att fara vidare….härliga dagar! Då hade Niko och jag bilat
    runt i Europa med barnen och vi njöt till fullo. Niko och jag har ofta blivit
    som nykära och glada i varandra i olika perioder under vårt liv
    tillsammans.
  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 8 När två världar kolliderar

    Vi omstvin och kärleks lada är är på väg
    Jag var hemma ända tills vår son var ca 2,5 år år då tog jag ett städjobb
    på timmar de timmar om om dagen och han fick id på dagis. Niko hade blit och
    jobb kort efter vår förstja på ABB ATOM. Vår lägenhet bli för liten som var på 2 rom och kökj den låg på 63 kvm. Vi att vara i 200-år
    oss en en- insats insats. Vi hade letat länge och väl tills vi hitta en lägenhet
    på Västerås bostadshus som hette Krumeluren och den var på 3
    rom och kök precis lagom för vår lilla familj. Som familj och föräldrar blev
    vi mera mera sammansvetsade under dessa år och vi språkvets bh och tog
    hand om varandra. Försvinns det inte finns tid för sexet så har vi alltid
    pussat rört vidt vid På lediga på våran så var vi
    för det mesta hos mina föräldrar som då bodde i Haraker ett sittning på
    landet utanför Skultuna. De hade omtrednings dit de år tidigare och mor och
    långt fick sin dröm i uppst.nde. De älskade att skapa trädgårdsrum i den
    stora trädgården som de hade. Trädgården var så fin med alla blommor
    och och växter som de planterade, män det finns bland stora ytor för barnen
    att leka och spela fotboll på. Där vår kan son leka fritt med sina
    och Kusiner.
    Vi omstådd till den nya nya och vår började son i sova i eget rom
    och vi fick vårt. Kort efter att vi hade omtredning dit så fick jag ett 7-ar
    jobbstäd på Posten och vi fick bättre ekonomi. Så 1991 kundet vi prata
    om att skaffa ett ett till vår son. Åter igen togs spiralen ut och vi
    började jobba på det. Vi stenstenhårt med att jag jag bli gravid. Vi
    brukar skratta åt det när vi minns tillbaka hur vi gjorde. Jag ligga skulle
    blixtstilla efter Nikos orgasm så att det inte rann din mig. Jag-jag
    skrattande säga att han bara röra mig går så det vi vi
    planerat. Även denna gång så får Nikos föräldrar visum för att att gå till att
    oss och jag inser att jag bör gå en kurs i”, avsas för att jag skulle kunna
    prata med dem lite bättre än första gången som de på att ha på sig. Niko
    fick alltid överr.. Visst hade jag började fåna lite av sina
    hela pratade med vår son. Jaggenergen mig på en kurs på ABF som jag jag förlustföra och Niko sarga mig. Nikos föräldrar kommer
    tidigt i juli och reser till Iran i slutet på augusti. Den här gång
    på tiden på Tiden vi dem på Arlanda. För första gången får de träffa sitt
    Nikos långt företejd vara ute mitt på dagarna och leka med
    honom på gården. Han har många har år gånger på äldre dagar att
    han kommer att bli hur hur roligt de hade hade där ute på gården… Vår son var hans
    hjärta! Även denna gång spådde Nikos mor mig och hon sa att jag skulle
    återodeigen en son och en vara så sant sant det blev.
    De första harförderna var det frid och fröjd med Nikos mor. Män efter ett tag
    börjar jag nut att hon ska vara med mig. Det var som om hon inte
    ville att man i mig i taget och hon slåss om mig hela tiden när jag prata
    med Niko och på råga på allt så ville hon inte äta maten som jag tillaga.
    Det här pågick i flera dagar och och kanske var det för att jag var gravid och
    vetenst om jag ingen som det inte stod rätt till. Män droppen gick för mig
    när hon en dag när satt vi satt på på golvet och veliga med vår son. Hon skriker
    till och säger att vår son trampa henne på benet. Han var inte ens i
    i Hela den här nad av hennes ben. Mina antenner-gånsna ut i skyan hög, och jag
    ligskve och fräste på henne och Niko fick synd del också så han vet inte
    vilket ben han vara stå på. Han hade också känt mig på
    oss. Män jag var så arg på henne, trodde hon att hon kunde förargen sig
    hur som helst i mitt fåll. Hon går in på sitt rum och tjur vetar hon i flera
    timmar så även Nikos långt skäller ut henne. Efter det blir hon sig själv
    och jag kramar om henne och mot sinmakt är över och allt blir som som vanligt.
    Då visste jag att hon alltid har varit medelpunkten i deras familj och att
    hon kände en rival jag mig. Män jag gjorde allt för att vara vi vi en bh
    Förhållande. Män efter denna konflikt så tog hon väl hand om mig och jag om
    henne och man kan säga att vi till sist fick en bh relation till varandra. Om efter tror jag det var så åker de och hälsar på Nikos bror
    Manucher och hans familj. Och det visar sig att hon gör samma sak där
    och Marouk och hon hamnar i konflikt.
    Under denna tid så byter vi också ut vår gamla bil till en ny Opel kadett vi
    har tapetserat om lägenheten innan Nikos föräldrar kom. De tyckte vi
    hade det jättefint och hade bekvämt liv. Det var sista gången de kom på
    besök hos oss.
    Graviditet fortsätter och jag mår jättebra och likaså Niko. 27 januari går
    vattnet sent på kvällen och jag sa till Niko -det dags. Den här gången var
    jag inte orolig fast det var två veckor för tidigt jag tog det med ro. Vi
    ringde till BB och de sa att vi skulle komma upp men jag kommer ihåg att
    jag sa -vi kommer när första värken kommer. Den kom först tidigt på
    morgon och då åkte vi upp. Och jag säger till Niko -jag vill inte ligga i en
    säng och vänta in innan det är dags att krysta, och det sa jag även till
    barnmorskan. Jag fick en gåstol som jag kunde ta stöd när värkarna
    kom, jag promenerade i korridoren upp och ner och barnmorskorna
    kollade mig med jämna mellanrum hur mycket jag hade öppnat mig.
    Sista gången de kollade mig var jag nästan helt öppen och jag fick lägga
    mig i stolen där jag skulle föda. Vi hade kommit in vid 6-tiden på
    morgonen och han kom vid 10-tiden så det gick hastigt och lustigt men
    jag är säker på att det var för att jag var igång. Den här gången fick vi vår
    son direkt i famnen när han kom. Han var så fin och han var så
    efterlängtad. Fick komma hem med honom efter två dagar. Nu hade vår
    familj växt och vi kände glädje och stolthet för vad vi åstadkommit och vi
    hade en framtidstro.
  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 7 När två världar kolliderar

    Kapitel 7 när två världar kolliderar
    Vi är gravida
    Efter några dagar när vi hade kommit hem tog jag ett graviditetstest som
    visade positivt….JAG VAR GRAVID! Jag var överväldigad av känslor och
    mycket glad, hade aldrig tänkt att det skulle gå så fort att bli med barn.
    Nu skulle jag berätta det för Niko och jag ville välja ett lämpligt tillfälle.
    Jag hade inte sagt till honom att mensen var sen. Samtidigt blev jag lite
    orolig hur han skulle ta det. För tänk om han hade ångrat sig. Det gick
    några dagar innan jag berätta, hittade aldrig ett lämpligt tillfälle så jag
    bara sa det en dag när han kom hem från skolan.
    Vi stod i sovrummet
    och jag kläckte ur mig -vi väntar barn, han stannade upp och tittade
    förvånat på mig och utbrister -Näää är det sant, är du säker? sen så
    smålog han, på hans lilla vis, han kramade om mig en lång stund. Niko
    brukar alltid få ett småleende på läpparna när han känner nöjdhet. Visst
    det var mycket som snurrade i mitt huvud de första dagarna. Hur skulle
    vi klara att bli föräldrar och ta hand om ett litet barn, till och med så
    tänkte jag vad har vi gett oss in på.
    Niko gick fortfarande på AMU-center
    och jag jobbade på ålderdomshemmet, skulle vi klara det ekonomisk jag det var en hel del som dök upp i mitt huvud men lyckan att vara gravid
    tog överhand för nu skulle jag ge han första kärleksbarnet. Även Niko
    hade känt efteråt ungefär samma tankar som jag och att var vi verkligen
    mogna för det här. Jag är evigt tacksam för min mor som gav lite pengar
    då och då den första tiden så att vi kunde klara oss, hon till och med
    köpte barnvagn till oss. Det var beräknat till 7 januari 1988.
    Det händer mycket detta år. Förutom Rom resan som var en härlig
    upplevelse. När vi kommer hem från Rom så fick vi besked att hans
    föräldrar hade fått visum att komma och besöka oss. Men dessförinnan
    så åkte vi till Hangö, jag hade pratat mycket om min hemstad. Vi
    stannade en hel vecka hos min moster Krisse som vi alltid haft en nära
    relation till. Hon är mera min vän än moster det skiljer bara 10 år mellan
    oss. Och vi har haft mycket roligt tillsammans genom åren. Niko älskade
    Hangö. Jag visade alla fina platser som finns där, och jag tog han till
    mina ostörda ställen där vi kunde älska under bar himmel på de vackra
    klipporna.
    Vi började åka dit varje sommar. Ibland så åkte vi i samma
    period som min yngsta syster, hon träffade en Hangö kille i ung ålder
    som hon har tre barn med. De separerade för några år tillbaka. Hangö är Finlands sydligaste stad och belägen längst ut på Hangö udd med hav
    på tre sidor av staden och med många fina sandstränder. En riktig
    idyllisk sommarstad med sina stränder, klippor och träkåkar.
    Jag var i början av graviditeten när vi var där. Det syntes inte så mycket då att jag var gravid. När jag väntade min förstfödda så var graviditeten lätt jag
    mådde bra hela tiden och hade inte heller illamående i början som jag
    hade med vårt andra barn. Niko har båda gångerna varit väldigt tillgiven
    och omtänksam båda graviditeterna och jag kunde se och känna hans
    stolthet och kärlek. Tänk så vacker jag kände mig under hela graviditeten, har nog aldrig känt mig så vacker och det gjorde jag också med vårt andra barn.
    Med andra barnet var vi mera trygga i våra roller.
    Vi är åter hemma från Hangö och hans föräldrar ringer en kväll till oss
    och berättar att de har bokat resan till oss, döm om vår förvåning så har
    de bokat till Kastrup i Köpenhamn, har aldrig kommit underfund varför
    det blev så. Men Niko och jag inser ganska så fort att vi kommer behöva
    hämta dem i Köpenhamn och vi hade ingen bil. Vår Saab som vi hade
    den skulle skrotas. Niko hade mekat med den ett otal gånger men det
    gick inte fixa så att den blev körduglig. Kommer ihåg när vi gav upp om
    den, det var en dag som han höll på och meka utan resultat och det
    hade gått flera timmar. Minns att jag titta ut från fönstret flera gånger mot
    parkeringen där han höll på med bilen. När jag tittar en sista gång så ser
    jag att han inte är där så då visste jag att han var på väg upp. Men tiden
    går och ingen Niko dyker upp och jag tittar åter igen flera gånger ut
    genom fönstret men han finns inte där. Jag börjar bli orolig. Till sist så
    hör jag hur det bankar på ytterdörren så jag går och öppnar dörren och
    får syn på Niko som blöder så förskräckligt. Han var alldeles vit i ansikte och svetten rann han var panikslagen, kommer ihåg att han säger -Nitta hjälp hjälp mig jag har skadat mig jag dör, -vi måste åka till akuten. Jag
    fick in han och jag tog bort byxorna och titta på såret på benet där han i
    misstag hade fått en vass kniv in då han försökte få av en slang. Det såg
    inte så jättefarligt ut men beslöt att ta han till akuten. Han hade krälat sig
    uppför alla trappor. Vi bodde på tredje våningen och det fanns ingen
    hiss. Här förstod jag att han inte tål att se sitt eget blod iallafall inte i de
    mängder som hade runnit från såret. Han blev sydd med några stygn.
    Vi börjar leta efter en billig bil, vi hade inte råd med någon dyr bil utan vi
    började leta efter en Volvo amazon. Som vi till slut hitta för en liten peng
    och vi hade den några år men den var en riktig rosthög. Kommer ihåg en
    gång när Niko skulle köra mig till jobbet en morgon och regnet slog i
    backen. Han hade städat bilen på kvällen men inte lagt tillbaks mattorna i
    den och vi hade bråttom på morgonen så då fanns det ingen tid. När vi
    kommer på påfarten till motorvägen så finns det en stor vattenpöl som
    han kör igenom, så där satt jag på passagerarsidan med ett stort hål i
    golvet och naturligtvis så fick jag ju allt regnvatten på mig. Det bara
    spruta in vatten och jag var genomblöt. Niko tittar på mig med lite
    skrämda ögon rädd att jag skulle bli skitförbannad han hade ju inte lagt
    mattorna på golvet och jag var som sagt ganska sen och var lite
    stressad. Men när jag tittade på honom och såg hur skrämd han blev så
    kunde jag inte hålla mig för gapskratt och han föll in i det. Så där satt jag
    våt som en dränkt katt och vi gapskrattade för fulla livet. Jag torkade av mig när vi kom till mitt jobb och bytte till arbetskläder men jag skrattade
    flera gånger åt det under dagen.
    Dagarna började närma sig för Nikos föräldrars besök och jag var lite
    orolig hur de skulle bemöta mig vi var ju inte gifta och jag var gravid. Jag
    pratade flera gånger med Niko men han lugnade ner mig han hade en
    plan. Det visade sig att han hade gett dem en liten vit lögn och sagt att vi
    var gifta att det fanns två sätt att gifta sig i Sverige och att på pappret så
    räknades vi som gifta fast vi var sambos.
    Så en dag i september åker vi
    dagen innan till Köpenhamn med vår Amazon, övernattar på ett hotell
    och dagen efter tar vi emot dem på Kastrup och jag kan lova att jag blev
    glatt överraskad. De kramade och pussade mig om vartannat och de var
    så glada att få träffa sin son igen och jag kommer även ihåg hur hans mamma grät av lycka. De stannar en hel månad hos oss.
    Nikos mor och far var så glada att de skulle få ett barnbarn men samtidigt var de ledsna att de inte kommer att kunna följa barnbarnet på nära håll. De kommer att möta sitt barnbarn några år senare. Hans mor tog verkligen hand om
    mig hela tiden och för det mesta så lagade hon mat som jag tyckte
    väldigt mycket om. Men en dag skulle hon göra en persisk festmåltid en
    speciell gryta. Så vi skaffade allt som hon behövde men granatäpple gick
    inte att få tag på. När hon stod vid spisen så sa hon till Niko att hon behöver någonting som ger färg åt maten såsom granatäpple gör och de stod och diskuterade en stund, och helt plötsligt så tar Niko fram en järnbit som hans mamma lägger i grytan. Jag tittar med vidöppna ögon och förvåning på Niko och frågar -vad gör hon? hon kan väl inte lägga den i maten. Men Niko skrattar och säger -låt henne hållas. Det kan man nog kalla koka soppa på en spik!
    Det dukades fram och vi skulle äta
    festmåltiden och jag som var långt gången nu var ju väldigt känslig när
    det kom till mat och jag tänkte hur ska det gå att äta maten när hon lagt
    järnbiten i maten. Jag bestämde att jag skulle ta väldigt lite men hade
    väldigt svårt att äta den, kommer ihåg hur jag försökte blanda grytan
    med massor med ris för att det inte skulle börja växa i munnen på mig
    eller att jag skulle bli illamående. Jag har aldrig mer ätit den maten. En
    annan gång så ville hon att jag skulle sätta mig på köksstolen och hon
    skulle spå mig.
    Nikos mor hade lärt sig en gammal spådom från det hon
    var väldigt ung flicka som hon utövade på mig. Niko och hans far stod
    framför och hon bakom, de sa åt mig blunda och lägg händerna i
    famnen. Ingen sa någonting ytterligare och där satt jag precis så som de
    hade sagt… och hans mor börjar rabbla en ramsa. Plötsligt känner jag att
    det kommer nånting i mitt hår och att nånting regnar över mig, så jag i
    min förskräckelse öppnar ögonen far med händerna i blixtfart upp till
    håret för att känna efter vad det var. Det visa sig att hon hällt salt över mig. Hon sa direkt till mig -du kommer att föda en son till min son.
    Och jag tänkte min gud hon vill att jag ska föda en son, tänk om hon har fel
    och det blir en flicka. Fast jag var ganska säker själv att det skulle bli en
    pojke den känslan hade jag fått ganska tidigt i graviditeten och vi hade
    mest funderat på pojknamn.Tror att många havande har ofta på känn
    vad det blir, jag var säker andra gången också att det skulle bli en pojke.
    Dagen kom för deras åter resan till Iran, Nikos mor säger att hon är evigt
    tacksam att jag tar hand om hennes älskade son.
    Under den här tiden som de var hos oss kom jag att tycka väldigt mycket Nikos föräldrar och samtidigt känt sorg genom åren att de inte har kunnat följa våra barn på nära håll och att våra barn aldrig hade en farfar och farmor att ty sig till.
    Vi hade fått ett brev tidigare på året från Mimer bostadsbolaget som vi
    hyrde vår lägenhet. Det planerades att göra stambyten och renoveringar
    på lägenheterna. Så efter Nikos föräldrars besök fick vi en
    evakueringslägenhet en bit bort. I den bodde vi ett par månader innan
    det var dags att flytta tillbaks, det här är på senhösten. Vi flyttade när jag
    var höggravid och det kommer jag ihåg var ganska så stressigt, och det
    var ju ingen ide att packa upp allt i den nya lägenheten. Så vi bodde kan
    man säga i en kartong och vi skulle få flytta tillbaks i januari. Men
    återflytten skulle ske i samma veva som det var beräknat till, Trodde vi!
    6 december vaknar jag som vanligt, jag är hemma med
    havandeskapspenning. Niko går som vanligt till skolan efter att han fått
    frukost i sig och dagen flyter på som vanligt. Jag känner inga
    konstigheter med graviditeten utan allt verkar okej. Han kommer hem vi
    äter middag och tittar på TV. När vi går och lägger oss så känner jag att
    jag blir genomvåt mellan benen, först trodde jag att jag hade kissat på mig så jag sa det till Niko och går till toaletten. Men ganska snabbt inser
    jag att det är vattnet som gått. Jag går tillbaks till sovrummet och säger
    till Niko -vattnet har gått det är för tidigt vi måste ringa BB. Jag ser att
    Niko blir väldigt bestört och det blev jag också. Vi ringde till BB och de sa
    vi måste komma med en gång. Både Niko och jag blev så oroliga för det
    var fem veckor för tidigt. Vi rafsa ihop det nödvändigaste för vi hade inte
    förberett en BB väska att ta med när det var dags. Niko kör fortare än
    vad han brukar upp till BB. Vi blir väl omhändertagna när vi kommer dit
    och vi talar om vår oro och de berättar för oss att 5 veckor brukar det gå
    bra. Vi får komma in till ett rum och det görs iordning för en födelse.
    Värkarna hade redan kommit igång, de var inte så starka i början och det
    var långt emellan dem. Men det blev bara värre och värre och Niko
    försökte hjälpa så gott det gick. Sammanlagt tog det 15 timmar innan det
    var dags att föda. Under den här tiden hade jag gråtit och skrikit, jag
    hade rivit sönder barnmorskans arbetsrock då jag fick tag på hennes
    ficka på den, men jag var så arg när barnmorskan hela tiden var med
    lustgasen i mitt ansikte. Jag ville sköta den själv men fick inte. Och Niko
    kände sig hjälplös. Det var dags jag hade öppnat mig så nu var det dags
    för krystningar, då hade jag legat hela natten och fram på dagen efter.
    Bebisen kom och barnmorskan tog han direkt till skötbordet utan att visa
    oss om det var flicka eller en pojke inte ens Niko hann se. Och jag
    kommer ihåg att Niko och jag titta på varandra med oroliga blickar för vi
    hörde inget ljud men precis när jag ropar till barnmorskan varför det inte
    kommer nått ljud från honom så kom första skriket, det tog en evighet
    kändes det som. Barnmorskan behövde inte säga att det var en pojke
    rent instinktvis visste jag redan. Han blev undersökt och vägd och allt
    såg bra ut, han vägde exakt 3 kilo så vi brukar skoja och säga att han
    hade varit jättestor om jag hade gått tiden ut. Vi fick ligga några veckor
    kvar på BB lagom till julen blev vi utskrivna. Han fick ligga i kuvös den första tiden sen hade han inga sugreflexer så han hade svårt att ta
    bröstet så det blev flaska samtidigt som det tränades på bröstet.
    Kommer ihåg när vi blev utskrivna så fick jag med mig från BB en
    elektrisk bröstpump som jag kunde pumpa ut mjölk med. När han var en
    och halv månad kunde han ta bröstet. Nu är Nikos förstfödda son född
    precis som hans mor hade spått genom spåritualen. Vi var så
    överlyckliga och vi hade mognat med tiden när vi väntade. Niko var
    överväldigad av lyckokänslor och stolthet så även jag när han kom.
    Flytten tillbaka till vår nyrenoverade lägenhet skedde i januari och det var
    så härligt att komma tillbaka till en fräsch nyrenoverad lägenhet. Och vi
    började känna en samhörighet som är svårt att sätta ord på men bara
    den underbara känslan att vi var en familj går inte att beskriva i ord hur
    härligt och tryggt det kändes. Jag stortrivdes med att vara hemma och
    sköta hushållet och vår lilla bebis medan Niko var på skolan om dagarna.
  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 6 När två världar kolliderar

    Kapitel 6 När två världar kolliderar
    Rom resan
    Niko sa många gånger till mig när han får permanent uppehållstillstånd
    då ska han resa till Rom och besöka brodern Manucher som bodde där
    med familj. Han sa aldrig att jag skulle följa med utan jag var helt säker
    på att han tänkte åka själv och jag frågade aldrig honom om jag fick följa
    med. En dag på våren så damp det ner ett brev från migrationsverket i
    brevlådan, jag kommer ihåg hur nervösa vi blev. Vi öppnar brevet och
    Niko ber mig läsa innehållet, jag hade hjärtat i halsgropen när jag började
    läsa och jag läste det två gånger innan jag sa till honom att det var ett
    positivt beslut från migrationsverket. Vi jublade av glädje…Han fick
    stanna i Sverige. Efter några år blev han svensk medborgare. Allt
    verkade gå i vår favör och vi var glada och lyckliga. Men direkt efter när
    vi förstod innehållet i brevet så sa han till mig -nu ska vi åka till Rom jag
    vill att du träffar min bror. Och jag blev superglad och jag började hoppa
    och skutta omkring och likaså han. Jag var ju så säker att han tänkte åka
    själv, det kom verkligen som en överraskning för mig. Det här är på
    senvintern 1987. Den här tiden började vi också prata om barn och vi
    bestämde att jag skulle ta ut spiralen som jag hade. Nu skulle vi bli en
    familj, så spiralen togs ut, det var en mycket spännande tid för oss.
    Samtidigt så sökte hans föräldrar visum för att besöka oss och vi fick fylla i en ansökan för deras räkning. Vi började planera för Rom resan.
    Han ansökte om ett resedokument pass och fick det. Vi bokade resan till
    mitten av maj.
    Dagarna går och vi längtar till vår resa, jag tyckte det var både roligt men
    samtidigt spännande att för första gången få träffa någon i hans familj.
    Min familj hade han träffat året innan och redan från första början så
    tyckte mina föräldrar om honom. Han hade också börjat få inblick i våra
    traditioner och kultur och han berättar om deras, vi utbytte varandras
    traditioner och kulturer, men han har aldrig varit traditionsbunden med
    sina traditioner utan han tog lätt tills sig våra. Speciellt påsken, julen och
    midsommarafton tycker han om. På julen brukar han varje år vara tidigt
    ute med att fråga -när ska du börja laga maten? Vi har det finska
    julbordet med alla lådor och han älskar den maten.
    Dagen börjar närma sig för vår resa. Dagarna före är vi väldigt uppspelta
    och Niko hade pratat flera gånger med sin bror på telefon. Vi hade köpt
    presenter och allt var klart och färdigt. Dagen kom och vi checkar in på
    Arlanda, vi är glada och uppspelta och vi är på väg på vår första
    gemensamma utlandsresa.
    Planet var försenat cirka 30 minuter men till sist så fick vi stiga på planet
    och vi hitta våra sittplatser och spände fast oss. Nu var vi verkligen på
    väg. När vi kom upp i luften så välkomna, tror det var flygkapten
    flygresenärerna och berättade att förseningen berodde på ett motorfel i
    en av motorerna. Och ni må tror att jag blev jätterädd, det var ju också
    första gången som jag flög. Jag blev alldeles blöt det bara rann över hela
    mig och en flygvärdinna fråga hur jag mådde, men Niko han lugna ner mig. På vägen hem var det nästan att jag inte steg på planet. Men vi
    skulle ju hem så det var bara att bita ihop och stiga på planet. Nu har jag
    flugit flera gånger och jag har kommit över den värsta rädslan med att
    flyga, men jag tycker fortfarande att det inte är nöjsamt.
    Nikos bror mötte oss på flygplatsen och jag kände direkt att han var
    trevlig och skojfrisk, sprallig person, han hade väldigt lätt för skratt. Jag
    kände mig välkommen, visst märkte jag att han studerade mig lite väl
    mycket de första timmarna men det gjorde jag också. Han liknade väldigt
    mycket Niko och man kan kunde se att de var bröder. Niko och
    Manucher hade inte träffat varandra på väldigt många år så det blev en
    mycket kär återförening. Vi hade en underbar vecka med shopping, titta
    på sevärdheter, sena kvällar och vi älskade varje natt. Jag kom väldigt
    bra överens med Manuchers fru och jag tyckte väldigt mycket om henne
    från första stund. Marouk som hon heter var väldigt lättsam person, glad
    och skämtsam och hade framåtanda och det var lätt att prata med
    henne. Hon var kortväxt och rund och hon var glad att vi var på besök.
    Det som förvånade mig var att hon inte var kuvad och att de var på
    samma våglängd, jag hade nästan förväntat mig en kvinna som passade
    upp sin make och skötte hela hushållet själv och tog hand om deras lilla
    flicka som jag minns var bara fyra år…Tänk så fel jag hade.
    Jag hade packat ner bindor innan vi reste iväg, jag var några dagar för
    sen men jag trodde att mensen skulle komma under veckan som vi var
    där. Men det gjorde den inte. Jag hade mina aningar men sa ingenting till
    Niko jag ville först ta ett graviditetstest. Men jag lämnade bindorna till
    Marouk när vi skulle åka hem och hon förstod med en gång och jag var
    väl också ganska säker. Vi stod inne i badrummet och tissla och tassla
    och till sist sa jag -maybe maybe. Hon brukade skoja ibland och säga att hon var den som visste först till och med innan vi visste. Under veckan
    som vi var där så hann Marouk och jag bli väldigt förtroliga och det
    kändes okej att införliva henne i mina aningar.Kapitel 6 när två världar kolliderar
  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 5 När två världar kolliderar

    Första kyssen och sexet
    Fredagen kom då vi skulle träffas igen och ha en utekväll på Elvis. Mina
    systrar och jag tog en taxi till Nikos vän efter att vi hade fixat oss fina.
    Jag kommer ihåg att jag fick klädproblem och visste inte vad jag skulle ta
    på mig, tror jag gick igenom hela min garderob men till sist fick jag på
    mig ett par jeans byxor och en blus. Vi skratta och prata hela kvällen och
    det var en jättetrevlig förkväll hemma hos Nikos vän. Jag kände den där
    starka attraktionen, kände att den fanns mellan oss och våra ögon
    möttes hela tiden. När det var dags att ta sig ner till Elvis så ringde vi och
    beställde två taxibilar. När den första taxin kom så åkte Nikos vän och
    mina två systrar i den och Niko och jag blev och vänta på den andra. Vi
    satt vid fönstret för att ha koll på när taxin kom. Jag kände att vi blev lite
    blyga för varandra men tillslut så kysste han mig lite försiktigt och jag
    kommer ihåg att han titta på mig för att se hur jag reagerade på kyssen,
    men jag tror jag log och kysste han tillbaks. Jag kände att det kunde
    hända ikväll nästan till min förskräckelse vi kände ju knappt varandra.
    Men på något vis visste jag att jag hade träffat en kille som var en på
    miljonen.
    När kvällen började lida mot sitt slut åkte vi alla hem till hans kompis till
    bostadsområdet Skallberget i ett hyreshus där han bodde. Niko och jag
    var inte länge där innan vi började bege oss hem till han, Niko bodde i
    huset bredvid. Han hade inte många möbler i lägenheten men en sak
    som jag la märke till ganska direkt var att han hade många biltidningar.
    Niko har alltid älskat bilar och speciellt italienska som Ferrari och Alfa
    Romeo bilar. Vi satte oss i soffan efter att han satte på musik, han bjöd
    mig på te. Niko drack ofta te innan han började tycka om kaffe. Vi
    kramades och kysste varandra och det ena ledde till det andra så helt
    plötsligt älskade vi för fullt i soffan. Efter första akten ledde han in mig till  hans stora dubbelsäng som var den enda nya möbeln. Där vi fortsatte att
    älska, han älskade på ett sätt som jag inte riktigt var van vid, med mycket
    ömhet, han tänkte inte bara på sig själv och jag darrade av vällust.
    Kände att han var över allt med hans varma heta händer över min kropp,
    hans kyssar och smek gjorde mig hel vild, hade aldrig känt tidigare att
    sex kunde vara så och det var härligt och underbart. Hela natten älska
    och sov vi om vartannat. Vi vaknade till av att vi ville ha mer och mer det
    var som vi inte fick nog av varandra. På morgon eller det var nog snarare
    på förmiddagen då jag vaknade, upptäckte jag att jag låg ensam i
    sängen men efter en stund hörde jag att han var i badrummet och det lät
    som han tappa upp vatten i badkaret. Kommer ihåg att jag tänkte ska
    han bada och ska han iväg någonstans, men jag vågade inte stiga upp
    ur sängen utan jag tänkte att han kommer väl snart. Så efter en stund
    kommer han och han pussar och kysser mig sen lyfter han upp mig och
    bär mig till badkaret, där badar vi tillsammans. Skall tilläggas att jag var
    trådsmal då. Vi stiger upp ur badkaret och käkar frukost, tillbaks till
    sängen och älskar igen, upp igen fixa med mat. Hela dagen var vi till för
    varandra.
    På söndagen ringer han till mig och vi bestämmer att han skulle komma
    och hämta mig hemma hos mig. Han kom på sin cykel och vi gick ut, om
    vartannat så promenerade vi eller så skjutsade han mig på cykeln och vi
    pratade och skrattade. Kommer ihåg att vi var runt i kring mitt område på
    Bäckby där jag bodde med mor, far och lillasyster, vi hade flyttat dit
    några år tidigare och han bodde på andra sidan av staden. När det var
    dags att ta farväl så plockade en vildros till mig och jag trodde han tänkte
    kyssa mig men fick en puss på kinden till min förvåning och undrade i
    mina tankar vad är det här för något, vi som hade haft sex. Nog för att jag hade insett att han var en ganska blyg kille men en puss på kinden
    gjorde mig osäker. Det var nästan att jag började tycka att han var
    konstig eller var det något fel på mig, jo det var många tankar som dök
    upp i mitt huvud men en sak var jag säker på han var inte som andra
    killar.
    Men vi börjar träffas dagligen och vi blir oskiljaktiga vi tillbringar varje tid
    av dygnets lediga minut tillsammans. Ofta blev jag hämtad av honom
    hemma hos mig eller så väntade han på mig efter mitt arbetspass på
    ålderdomshemmet. Men när han hämta mig hos mig kom han aldrig upp
    och ringde på dörren utan han var alltid på gården och vänta att jag
    skulle komma ner. Han hade respekt för mina föräldrar och han hade
    andra värderingar från sitt hemland där det var förbjudet att visa sin
    kärlek öppet. Tiden går och jag var kär, kär som jag aldrig hade varit
    tidigare och jag kände att han också var det. Vi börjar tillbringa det mesta
    tiden hemma hos honom och det dröjer inte länge innan jag får en nyckel
    till hans hem. Kommer ihåg att jag en kväll säger till honom att jag vill
    sova hemma inatt, men den natten sov jag inte så bra för jag hade inte
    han vid min sida. I princip så bodde jag hos honom, mina kläder och allt
    som jag behövde fanns i hans lägenhet. Men det dröjde ett tag innan jag
    skrev över min adress men när jag gjorde det så blev det officiellt vi var
    sambos. Jag var kär, Niko har berättat att han kände att han var riktigt
    underbart kär.
    Några år efter så berättade han för mig att jag släppte ifrån mig i sömnen
    och inte en gång utan flera gånger första natten vi hade sex. Han
    berättade då att han tänkte att det här är min Ferrari som har lite problem
    med förgasaren. Han har alltid tyckt att jag är lika vacker som en Ferrari bil. Niko är en man som alltid har visat sin kärlek till mig genom handling
    än med ord men när han säger ömhetsbetygelser i ord kan det komma
    vad som helst. När jag släpper ifrån mig ibland så brukar han skoja friskt
    och frågar -är du en dam? och jag säger -det vet du väl från första natten
    att jag inte är. Filmen Adam och Eva som hade premiär 1997 älskar han
    och han har sett den flera gånger för när han ser den kvinnliga
    skådespelaren Josefin Nilsson så ser han mig det är sådana saker som
    han säger till mig. Det är hans sätt att visa kärlek och jag vet att det är
    nått speciellt vi har tillsammans.
    Hela första året njöt och utforska vi varandra vi var nyförälskade. Vi hade
    livliga diskussioner om allt möjligt mellan himmel och jord, det var som vi
    matade varandra med sådant som vi tyckte om att prata om. Ibland hade
    vi olika åsikter och ibland tyckte vi lika, men det viktiga var att vi kunde
    prata. Sexet var lika viktigt om inte viktigare, små svackor har vi haft
    genom åren men inget alarmerande. Jag har alltid sagt till Niko när jag
    älskar mindre du ska älska mera och tvärt om, men den får aldrig ta slut
    samtidigt och jag brukar skämtsamt säga “vi ska väl inte spä på
    statistiken” och han svarar “jag ska bära dig igen när vi fyller 80” och sen
    brukar vi skratta hjärtligt. Vi har alltid haft lätt till skratt mellan oss. Jag
    har nån gång hört eller om jag läst det nånstans kommer inte riktigt ihåg
    -när man är tillsammans med en utländsk man, klarar man 5-års gränsen
    då har man kommit i land.Kapitel 3 när två världar kolliderar
  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 4 När två världar kolliderar

    Kapitel 4 När två världar kolliderar
    Kapitel 4 när två världar kolliderar
    Andra mötet och nu börjar det rulla på
    Dagen efter så tänkte jag några gånger på honom och tanken slog mig
    att jag kommer nog aldrig träffa han igen. Vi hade inte bytt
    telefonnummer med varandra vid första mötet och jag hade ingen aning
    om var han bodde, bara var hans vän bodde. Ja visste absolut ingenting
    visste knappt vad han hette. Kommer ihåg att jag tyckte att jag var dum
    som inte givit mitt nummer till honom. På den tiden hade vi inga mobiler
    eller Facebook som man kunde hålla kontakt med varandra utan det
    man hade var hem-nummer och jag brukade inte ge ut mitt nummer till
    killar men den här gången så kände jag bara VARFÖR?…osmarta jag!
    På söndag ringer min äldsta syster och säger att vi ska träffa killarna
    som vi var hemma hos på fredag natten, Till min förvåning så utropar jag -SKA VI! tydligen hade min syster och Nikos vän bytt telefonnummer
    med varandra. Jag blev super nervös för jag kom ihåg att jag hade känt
    en omedelbar attraktion till honom på fredagen och ovanpå det hade jag
    varit ganska odräglig när vi var hemma hos dem på fredag natten med
    mina vitsar och pladder. Kommer ihåg att jag tänkte att tänk om han inte
    tycker om mitt vardagliga jag. Jag har aldrig ansett jag var en vacker ung
    tjej, utan jag såg nog ganska vardaglig ut, tanig och med det typiska
    finska tunna fina håret. Jag var inte ful men inte heller supervacker.
    Hade en vän vars mamma sa en gång till mig att jag inte var en vacker
    tjej men att jag var en väldigt sympatisk person, det sa hon som en
    komplimang till mig, hon tyckte om mig.
    Min syster och jag hämtade Niko och hans vän med min bil. Vi åkte till
    Lövudden en fin plats vid Mälaren, där vi promenerade och pratade med
    varandra och jag var så uppspelt och nervös. Han fick mitt
    telefonnummer. Han ringde några gånger under kommande veckan men
    vi träffades inte under veckan för mitt arbetsschema var fullspäckad.
    Men vi hade bestämt att vi alla skulle gå ut på Elvis kommande fredagen.
    Jag tyckte hela veckan gick i snigelfart. Jag verkligen längtade till
    fredagen då vi åter skulle träffas.