• En helt vanlig dag

    Vår fotomodell fastnar på bild

    Igår var vi på promenad till Västerås CITY och strövade runt med Chelsea. Man märkte igår att det var mera folk i rörelse än bara för en vecka tillbaka. Skönt var det iallafall när vädret var så där behagligt varmt. Det gick väldigt sakta då Chelsea inte har varit bland så mycket folk under tiden som alla höll sig hemma. Det gjorde att hon hela tiden försökte gömma sig bakom våra ben eller så stannade hon typ var tredje meter då det kom nån gående eller på cykel. Nu hoppas jag att vi verkligen kommer igång med socialiseringen. Hon har ett feromoner halsband för att hon ska känna sig trygg och modig. Men igår gick det inte alls. Halsbandet ska hon tills hon är sex månader. Och har hon inte blivit modigare får vi köpa ett nytt.

    Vår Fotomodell

    Vi var även nere vid tullhuset och ströva runt lite och titta på båtar. Där gick det lättare för Chelsea och hon fick dricka vatten för hon var väldigt törstig. Vi tar väldigt många bilder henne och för det mesta så poserar hon vackert så att det blir väldigt bra bilder. Det är nästan så jag tror att hon fattar att hon hamnar på bild…Våran fina fotomodell!Fotomodell

    Fotomodell

    Fotomodell

    Fotomodell

     

    Imorgon ska jag till Eskilstuna på ett hembesök tidigt på morgonen och när jag kommer tillbaka ska jag sitta och jobba några timmar. Dagarna går så fort just nu så jag tycker att mitt hem har blivit lidande. Sen saknar jag att ha mattor på golven. Men just nu är det ingen idé att ha det även om Chelsea är rumsren. Men tror att mattor kan bli intressant för henne att tugga på. Så vi väntar ett tag till med att lägga mattor på golvet.

     

  • En helt vanlig dag

    Innehållsrik söndag

    Den här söndagen har jag verkligen hunnit med en hel del. Vakna till lagom tid och sov som en stock i natt. Därför hade jag väl en sån energi idag. Tidigt på morgonen så hjälpte jag en god vän med sin blogg. Hon har precis börjat att blogga på samma portal som jag. Så allting är nytt för henne och med flera andra bloggare. Hjälpte en tjej till på eftermiddagen. Men min vän Hannele hon kommer komma och besöka mig i början på juni när hon har semester. Ska bli superkul.

    Men iallafall så har jag rensat en massa skräp och jag har putsat fönster fast bara på utsidan. Men det räckte gott och väl. Och i flera dagar så har testat olika header här på bloggen och fastna för den jag valde att ha.

    Jag gjorde flera stycken men valet stod mellan dessa två.

    Jo förresten så har jag en ny annonsör på bloggen Svensknätcasino dom kommer vara synlig i ett år framåt. Du har även möjlighet att annonsera här hos mig och få ut ditt budskap till mina läsare. Ta kontakt med mig så hittar vi en lösning som passar. Och alla är välkomna företag och bloggare.

    Just nu pågår ett roligt och bra länkregn på portalen jag är på. Så alla ni som läser detta och är på Blogbiz. Passa på att få några länkar genom att delta. Bra för SEO optimering. Och är du inte med i gruppen på FB så passa även på att gå med i den HÄR

  • En helt vanlig dag

    Lite allt möjlig uppdatering

    Redan fredag imorgon, ska bli jätteskönt. Men huj vad kallt det är och igår morse kom det faktiskt lite snö hos oss. Men det smälte bort lika hastigt. Och tur var väl det för det räcker med kylan om det nu ska vara kallt.

    Vilka framsteg Chelsea gör för nu har vi lärt henne att hon ska plinga på klockan som vi hängt vid dörren. Hon plingar på den varje gång som hon vill ut. Tog inte så många dagar att lära henne smart som hon är. Långpromenader tar vi varje dag men nu får man klä på sig ordenligt för att man inte ska frysa när man går på länk.

     

    I dagarna som gått har jag börjat på nytt arbete som kvalitetsledare på ett mellanstort företag som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och det känns som jag kommer att trivas och har en spännande tid framöver. Jag skrev ju tidigare att jag hade planer på att byta bana. Och visst har jag provat att göra det under april månad som mötesbokare. Men gud så tråkigt att sitta i telefon hela dagar. Så när jag fick den här möjligheten, det var klart att jag inte tacka nej med att fortsätta i städbranschen. För där jag har all kunskap. Det där som jag träffat på massor med underbara engagerade människor. Det är där som jag skrattat och det är där som jag gråtit. Allt detta har jag fått uppleva genom åren jag varit i branschen. Och jag skulle inte vilja byta ut det. Men mest har jag fått skratta med underbara människor.

  • Betal inlägg,  Böcker,  Mitt skrivande

    Kapitel 11 Fucking Åmål När två världar kolliderar

    Fucking Åmål
    Någon vecka efter bröllopet så åker vi på en mini semester med lilla
    syster och hennes tre barn. Syrran hade bokat en liten stuga på
    campingen i Åmål och vi hade vår husbil. Men i och med att vi var så
    många så var vi även tvungna att ta med oss vår lilla bil då syrran inte
    har körkort. Glad och förväntansfulla vi packar vårt pick och pack och
    beger oss iväg…Nu ska vi äntligen få lite avkoppling med gott sällskap
    och några dagar efter bröllopet var precis lagom då Niko och jag skulle
    åka till Kreta nästkommande vår. Åmål är en ganska fin plats och Örnäs
    campingen låg vackert vid sjön Väner och där fanns det även grillplatser
    och fin badstrand. De första dagarna bara njöt vi och hade det så skojigt
    och härligt…ända till en kväll när vi beslöt att vi skulle grilla korv vid en av
    eldstäderna. Vi valde en vid en hög bergslänt och ni må tro att jag
    många gånger har ångrat att vi valde just den. Det hade små duggat
    under eftermiddagen som också bidrog till olyckshändelsen. Niko skulle absolut gå uppför den branta slänten för att plocka små pinnar att sätta i
    elden, men vi hade pinnar så det räckte att grilla korven. Som vanligt så
    tycker vi det är ganska mysigt med att få lite fyr på den och sitta och
    mysa vid den så även denna gång. Kommer ihåg att det dröjer ganska
    länge som Niko är där uppe på bergslänten och det hade börjat skymma
    så jag såg inte var han var, jag ropar på honom och får inget svar men
    istället hör jag hur det dunsar och brakade till och minns att jag tänkte att
    nu har han rasat ner. Så jag ropar till honom flera gånger innan jag får ett
    svar och Niko ropar tillbaka att det är okej. Men det dröjer så länge innan
    han kommer ner så jag tänker att det måste ha hänt någonting. Efter en
    stund kommer han haltande ner där vi sitter och jag ser direkt att han
    gjort illa benet och att han hade ont. Niko ville inte förstöra kvällen utan
    han ber mig att hämta en Treo tablett och att han vill avvakta och se om
    det blir bättre till morgondagen. Han hade halkat där det var ganska halt
    på den där slänten när han skulle komma ner.
    Morgonen kommer och nu är jag upprörd och säger till Niko att vi måste
    in till sjukhus för det var inte alls bra med hans ben och han hade
    jättesvårt att gå. Jag får med honom och jag är tvungen att stödja han för
    det verkade vara väldigt illa och jag trodde inte på en stukning. Vi
    kommer till sjukhuset och en läkare tittar närmare på det och riktigt som
    jag trodde så var han ganska säker på att han brutit benet. Jag har aldrig
    förstått hur han kunde vänta hela kvällen och ända till morgonen för han
    måste haft jätteont innan vi sökte hjälp. Men på sjukhuset som vi var på
    kunde de inte gipsa benet för de hade ingen ortoped där. Vi blev
    skickade till Karlstad sjukhuset. Så det var bara att börja köra mot
    Karlstad och de hade blivit informerade att vi var på väg. Hela dagen tog
    det med att få hans ben gipsat och han blev sjukskriven i några månader. Vi återvänder till Åmål där syrran väntar och hon hade också
    förstått att han måste ha brutit benet.
    Men nu började vi fundera hur vi skulle ta oss hem när den dagen kom.
    Vi hade både husbilen och bilen och en chaufför kort för Niko kunde ju
    inte köra bil med gipsat ben. Jag tror det var på helgen som det var dags
    att åka hem och då började jag köra för att hämta min systers sambo, för
    han var tvungen att köra vår lilla bil hem. Det blev mycket körande på
    vägarna för min del den dagen, men det fanns ingen annan utväg. Och
    jag var ganska så trött när vi äntligen hade kommit hem med allt pick och
    pack och bilar. Men till saken så börjades det skojas friskt i våran familj
    att jag hade försökt ta livet av honom och att det var därför jag hade gift
    mig med honom och det undrades om vi hade tagit en livförsäkring på
    honom…Vi kan i våran familj skoja ganska så friskt! Och Niko och jag vi
    brukar än idag skratta åt det och säga “Jävla Fucking Åmål”
    Under hans sjukskrivning så sa jag ofta till honom att han skulle vila upp
    sig och bara ta det lugnt medan jag var på arbete. Visst han hade
    världens otur men jag brukar säga till honom att han fick lite extra
    semester.
    Åmål är som sagt en ganska fin lite stad men jag tror inte att vi kommer
    någonsin åka tillbaks dit, nej då föredrar vi södra Sverige och Öland som
    jag tycker mycket om så även Niko. Och det är väl ändå gott att vi kan
    skratta tillsammans åt det så här i efterhand och bara säga Fucking
    Åmål. Året efter på våren åker vi till Kreta på en underbar bröllopsresa under
    en hel vecka. Vi hyr en bil som vi tar oss runt på hela ön och upptäcker
    fina platser där. Det var en resa som var väldigt behövligt för oss båda.
    Och vi träffar en man som jobbade på hotellet som vi bodde på och som
    vi blev väldigt god vän med. Det var en man som jobbade som
    underhållare på hotellet och han hade sett och upplevt mycket av
    världen som var hans hela arbetsplats. Så varje morgon så åt vi frukost
    tillsamman och på kvällen så brukade vi umgås med varandra över ett
    glas. Det var intressant att byta våra livserfarenheter. Han hade varit på
    Kreta i cirka ett år och kunde berätta om platser som inte turister hade
    upptäckt och några av de platserna besökte vi. Niko och jag har aldrig
    gillat att åka till stora turistmål där det myllrade av turister, utan vi tycker
    om att åka och titta på platser där lokalbefolkningen bodde och ut på
    landsbygden och de små byarna.
    På slutet på sommaren så börjar vi planera in Nikos andra resa till Iran,
    det hade ju gått bra några år innan som han var där första gången efter
    sin flykt därifrån och det kändes okej både för honom och för mig. Vi
    beställde resan till september och han skulle stanna hela 3 veckor där för
    att besöka familjen. Han reser och landar på flygplatsen i Teheran och
    ska gå igenom tullen. Vid en av kontrollerna så säger en tjänsteman till
    Niko du det finns risk att du inte kan lämna landet när du ska åka tillbaks
    till Sverige. Niko blir bestört och helt förtvivlad för hur kunde detta hända
    då det visa sig att en liten fjuttig visumstämpel som befriar han från
    militärtjänstgöring i passet hade löpt ut och på Iranska ambassaden i
    Stockholm hade de inte fixat detta. Niko beslutar ändå att gå igenom
    tullen men mycket bekymrad. Hans brorsbarn Rasoul stod och vänta på
    Niko i ankomsthallen och så fort som Niko fick syn på honom, utan att pussa eller krama honom så säger han -jag har problem jag kommer få
    svårt att åka tillbaka och berättar om orsaken, men Rasoul säger -vi fixar
    det vi går dit som de har skickat dig. Vi åkte till utlänningskontoret där de
    skulle kunna fixa en ny stämpel i passet men där blev vi skickade till
    nästa ställe. Så höll det på i flera dagar, vi blev bara hit och dit skickade
    och jag började verkligen bli jätteorolig och börja tänka i de banorna att
    ska jag behöva fly från detta land en andra gång. Jag hade inte ringt till
    Nitta för jag visste att hon skulle bli så orolig och i första läge ville jag inte
    utsätta henne för det. Vi kommer åter till ett ställe och pratar med en
    kvinnlig tjänsteman, nu hade jag gett upp hoppet att kunna få visum
    stämpel i passet, vi hade varit överallt dit vi hade blivit skickade men
    alltid fått nej det går inte ni kan gå dit. Men den här kvinnan frågar -vill ni
    ha stämpel nu eller om en vecka? naturligtvis utbrister jag -nu! till
    kvinnan och ett hopp om att få stämpel i passet öppnades i den mörka
    sitsen jag befann mig i. Hon säger till mig att jag ska åka tillbaka till
    flygplatsen för där kan du få passet stämplat. Vi åker tillbaks till
    flygplatsen och jag känner igen mig direkt det var ju här som jag fick veta
    problemet med passet, samtidigt var jag väldigt upprörd för varför kunde
    inte den där tulltjänstemannen på flygplatsen sagt från början att jag
    kunde få stämpeln där. Jag kommer in i ett rum där en man sitter och
    åter igen berättar jag om problemet med passet och han säger det är lätt
    fixat och så stämpla han passet och jag kände en otrolig lättnad och
    beslutar att ringa till Nitta för jag visste att hon vänta på att jag skulle
    ringa för att säga att resan hade gått bra. Jag kommer ihåg när han
    ringer och börjar berätta hur mitt hjärta stanna och jag blev kallsvettig,
    Under de minuterna som jag prata med Niko så for det massor med
    tankar genom mitt huvud och jag förstod vilken risk han hade tagit
    genom att gå igenom tullen och tänk om han hade fått fel stämpel i
    passet. Under hela tiden som Niko var där så var jag väldigt orolig och fick svårt att sova och äta så jag förlora en massa kilon under dessa
    veckor. Nikos bror och Marouk ringde mig några dagar efter att jag fått
    veta hela problemet. De ringde för att lugna ner mig och Marouk säger –
    Do not worry, he’ll be back. Kommer ihåg hur jag tyckte att dagarna gick
    sakta men till sist så kommer dagen då han skulle komma hem och jag
    åker till Arlanda för att ta emot honom. Flyget var lite försenat och det
    dröjde innan han kom igenom tullen då planet hade landat och jag hann
    bli väldigt orolig och tänkte flera gånger han är inte med planet. Men till
    sist ser jag honom och han var nog en av de sista passagerare som kom
    igenom i ankomsthallen, När jag såg honom så kände jag hur all oro föll
    från mitt hjärta. Niko har berättat när han såg mig hur förtvivlad han
    kände sig och ångra över huvud taget varför han berätta om problemet
    när det ändå löste sig till slut när han såg hur vit och blek jag såg ut.
    Jag antar att det alltid finns en risk när man åker tillbaks till ett land som
    man en gång har flytt ifrån. Och ett land som Iran där allt kan svänga i ett
    ögonblick fick denna händelse att öppna mina ögon mera då jag inser att
    Niko har förskonat mig från att berättat om faror och hemskheter som
    finns där. Efter denna resa har han varit tillbaka två gånger till men då
    har jag varit mera förberedd och verkligen har kollat noga med att allt
    varit okej med passet, men oron har alltid funnits där båda gångerna
    som han åkt tillbaka att han blir fast där. Av nyfikenhet så har jag frågat
    Niko om han vill att jag ska följa med honom någon gång dit, men då har
    han svarat mig -Iran är inget land för dig. Och även fast hans släkt har
    många gånger frågat och undrat varför jag inte följer med så har Niko
    med bestämdhet sagt till dem att jag behövs hemma hos våra barn om
    någonting skulle hända.