Kapitel 4 När två världar kolliderar
Kapitel 4 När två världar kolliderar
Andra mötet och nu börjar det rulla påDagen efter så tänkte jag några gånger på honom och tanken slog migatt jag kommer nog aldrig träffa han igen. Vi hade inte bytttelefonnummer med varandra vid första mötet och jag hade ingen aningom var han bodde, bara var hans vän bodde. Ja visste absolut ingentingvisste knappt vad han hette. Kommer ihåg att jag tyckte att jag var dumsom inte givit mitt nummer till honom. På den tiden hade vi inga mobilereller Facebook som man kunde hålla kontakt med varandra utan detman hade var hem-nummer och jag brukade inte ge ut mitt nummer tillkillar men den här gången så kände jag bara VARFÖR?…osmarta jag!På söndag ringer min äldsta syster och säger att vi ska träffa killarnasom vi var hemma hos på fredag natten, Till min förvåning så utropar jag -SKA VI! tydligen hade min syster och Nikos vän bytt telefonnummermed varandra. Jag blev super nervös för jag kom ihåg att jag hade känten omedelbar attraktion till honom på fredagen och ovanpå det hade jagvarit ganska odräglig när vi var hemma hos dem på fredag natten medmina vitsar och pladder. Kommer ihåg att jag tänkte att tänk om han intetycker om mitt vardagliga jag. Jag har aldrig ansett jag var en vacker ungtjej, utan jag såg nog ganska vardaglig ut, tanig och med det typiskafinska tunna fina håret. Jag var inte ful men inte heller supervacker.Hade en vän vars mamma sa en gång till mig att jag inte var en vackertjej men att jag var en väldigt sympatisk person, det sa hon som enkomplimang till mig, hon tyckte om mig.Min syster och jag hämtade Niko och hans vän med min bil. Vi åkte tillLövudden en fin plats vid Mälaren, där vi promenerade och pratade medvarandra och jag var så uppspelt och nervös. Han fick mitttelefonnummer. Han ringde några gånger under kommande veckan menvi träffades inte under veckan för mitt arbetsschema var fullspäckad.Men vi hade bestämt att vi alla skulle gå ut på Elvis kommande fredagen.Jag tyckte hela veckan gick i snigelfart. Jag verkligen längtade tillfredagen då vi åter skulle träffas.Att göra i vårträdgården
Ännu är det inte riktigt dags att börja jobba i vårträdgården men det finns lite du kan göra när mars anländer. Äppel och päronträd ska beskäras denna månad. Man kan börja titta och beställa fröer och göra frösådd för sommarblommor som tar lång tid på sig.
För tidigt eller för sent i vårträdgården – det handlar om att ha den rätta tajmingen på våren, så man inte planterar för tidigt eller rensar för sent. Håll efter ogräset på våren och försommaren, så hjälper du dina perenner att vinna kampen om solens strålar och näringen i jorden. Gå en kvällspromenad i trädgården och ta lite åt gången. När det är dags att klippa gräset första gången på våren. Välkomna inte våren genom att klippa gräset superkort, ställ in gräsklipparen på en mellanhöjd. Då stannar mer fukt i jorden och gräset blir grönare. När vårsolen äntligen tittar fram, är det frestande att ta bort alla vissna grenar och löv på perennerna. Men vänta lite – plantorna behöver ett värmande lager, så länge vädret är kallt. Och bry dig inte om att åka iväg och köpa sommarblommor, innan frosten är helt borta. Det är även dags att väcka pelargoner som stått i vinterförvaring med att byta ut och klippa ner.
Visst finns det att göra under denna tid på året.Kapitel 3 När två världar kolliderar
Första mötet och Nittas och Nikos upplevelseDet är en vårdag och en helt vanlig fredag som alla andra fredagar – åretär 1986. Jag hade arbetat på dagen på ålderdomshemmet och komhem på eftermiddagen, käkade mat och tog det bara lugnt. Kom överensmed min ett år äldre syster och två år yngre syster att vi skulle gå ut påkvällen till Elvis och dansa. Kommer ihåg att jag inte var så därjättesugen på en helkväll ute. Men bestämde iallafall att jag skulle följa med. För jag brukade få roligt även om jag inte riktigt kände för det justdå och jag hade inget annat planerat. Mina systrar var också mina bästavänner, men med åren som har gått så är det min lillasyster och jag somhåller ihop medans mina två äldsta håller ihop mera.Elvis var min favoritkrog på mitten av 80-talet. Krogen var stor ochdansgolvet likaså. Och det var alltid mycket folk och trevlig stämning däroch det brukade vara långa köer så det gällde att komma i tid för attslippa stå i kö. Så vi systrar började piffa till oss för att göra oss färdig fören utekväll. Ibland så drack vi före annars blev det att vi drack på krogennågra öl. Men den här kvällen blev det först på krogen och medankvällen fortskred så började jag bli varm i kläderna och hade dansat fleradanser. Jag älskade ju att dansa så jag brukade lätt komma i rättstämning så även denna fredag kväll. Framåt midnatt så var jag ett bratag på dansgolvet, men när jag skulle gå tillbaks till bordet som vi satt vidsåg jag att mina systrar och två utländska killar som sitter där. Klart jagblev lite nyfiken på vilka de var och jag märkte direkt att de var trevligakillar i och med att de presentera sig på ett hövligt sätt, som inte var såvanligt bland ungdomar. Det som jag kommer ihåg mest från den kvällenvar Nikos himmelsblå ögon, för mig såg han väldigt annorlunda ut medsitt tjocka svarta hår och hans blåa ögon som blicka mot mig hela tiden.Han var en mycket snygg kille i mina ögon. Kommer också ihåg att jagtyckte att han pratade väldigt bra svenska och han berättade att han bottett år i Sverige och jag trodde nästan att han ljög.Men den där pirriga känslan som jag hade när vi satt vi bordet när hanhela tiden satt och log mot mig hela tiden. Jag kände att han studerademig, minns att jag tänkte vad tror han egentligen så lättfångad är jag inte. Jag brukade inte bli mållös inför killar, har alltid haft lätt att prata medkillar då jag under åren har haft flera män som arbetskamrater ochkillkompisar och på högstadiet var det mest killar i klassen så vanan attprata med killar låg mig naturligt. Men han fick mig mållös och jag kändemig väldigt attraherad av honom. Och jag blev blyg. Mina systrar tyckteatt vi skulle följa med honom och hans kompis hem till dem efter dansen,jag var lite tveksam till det men följde med. Och jag tror att den natten såblev jag väldigt osäker jag som aldrig brukade vara det, så i minosäkerhet försökte jag göra allt för att skrämma iväg han. Men sålättskrämd var han inte. Kommer ihåg att jag drog världens värsta vitsar,höll låda så det var knappt att han och hans vän eller min systrar fick ensyl i vädret på hela natten. Men han bara skratta och smålog hela tidendet var som han visste och förstod att jag inte var mig själv.Nikos minne från första kvällenJag gick till baren för att köpa öl och då kom en tjej som behövde hjälpatt bära ölglas till ett bord som hon satt vid så jag hjälpte henne med det.Och på så sett fick jag och min vän kontakt med dessa systrar. Honvar lillasyster till Nitta.Jag fick syn på Nitta när hon kom gående från dansgolvet och att honstyrde stegen mot vårt bord. Redan då såg jag att hon var mycketattraktiv, hon såg annorlunda ut, ett ansikte som jag alltid har sökt. Honsa -Hej när hon kom fram och jag och min vän presenterade oss. När vihade pratat en stund märkte jag direkt att hon inte var lik sina två systrartill sättet och hon var väldigt söt. Jag tyckte hon verkade smart somvågade prata medan hennes systrar satt mera tysta, hon hade även etthärligt skratt. Hon verkade vara en så naturlig tjej. Och jag blev nyfikenpå henne. Vi sitter på soffan bredvid varandra och jag lägger min arm påryggstödet bakom där som hon sitter för att signalera att jag var intresserad av henne. Jag blev glad att de följde med oss hem till minvän den natten. Jag hade väldigt trevligt när jag satt och titta på hennedär hon satt och pratade och pratade. Jag sökte hennes blickar helatiden och ibland titta hon bort precis som om hon blev lite blyg för mig.Men jag kände att det här en tjej som är väldigt framåt. Jag visste att jagville träffa Nitta fler gånger men ville inte verka framfusig så när de skulleåka hem så sa jag bara att dom måste komma och besöka oss fleragånger.
Sjöfästningen Sveaborg värt ett besök
Om ni inte visste om mig så är jag finlandssvenska som bloggar här. Och därför tänkte dela med mig av en plats i Finland som jag tycker är värt ett besök om man tänkt åka till Helsingfors i sommar.
Helsingfors är ju inte bara shopping och god mat, salutorget eller andra intressanta sevärdheter. Även fast man kan spendera många dagar för att titta på alla sevärdheter som finns där. Vill man kunna njuta en hel sommardag med en lite annorlunda sevärdhet då ska man absolut inte missa sjöfästningen Sveaborg. Sjöfästningen Sveaborg är en av de allra mest besökta sevärdheterna i Finland. Den ligger endast en kort färjetur från Helsingfors. Trots att Sveaborg är en turistattraktion, bor det över 800 permanenta invånare på ön. Sveaborg var ursprungligen bas för skärgårdsflottan. Den byggdes i mitten av 1700-talet när Finland tillhörde Svenska riket. År 1991 utnämndes sjöfästningen Sveaborg till ett världsarv av Unesco.
Vad finns det att göra på Sveabord
Att ströva runt i den grönskande miljö med trädgårdar som Sveaborg bjuder på bara det är en upplevelse. Att titta på kungsporten och kanonerna, kyrkan som även fungerar som fyr för flyg och båttrafik. Tunnlarna som uppskattas av de yngsta, men ta med ficklampor då de inte är upplysta. Att ströva runt på ön behöver man en hel dag för att avnjuta. Ta med dig picknickkorgen för det finns många fina platser att avnjuta den. Har man inte en picknickkorg med sig finns det ett flertal caféer och restauranger man kan få sig en god fika eller matbit. Ta även med dig badkläder för säkert en varm sommardag vill du ta ett dopp vid stranden innan båtfärden tillbaka till Helsingfors när kvällstimmarna går mot sitt slut.
Detta utflyktsmål får man bara inte missa när man ändå är i Helsingfors.
Båtarna trafikeras med täta mellanrum dagligen året runt från Salutorget och kostar ungefär 2 euro.
Kapitel 2 När två världar kolliderar
Kapitel 2 När två världar kolliderar
Niko
5 januari 1985 på min födelsedag satte jag för första gången min fot i Sverige, Trelleborg var staden som jag kom till efter min flykt från mitt hemland Iran. Det rådde krig mellan Irak och Iran. Beslutet att jag var tvungen att fly var flera incidenter och kriget, jag var inte säker där. Blev placerad på Flens flyktingförläggning ett par månader innan jag fick komma till Stockholm och bo hos en vän tills jag åkte tillbaks till Flen för att få besked om var jag ska vara bosatt. Det blev till Västerås som jagdå fick en lägenhet att bo i. Ovissheten under hela den första tiden var både stressande och framför allt osäker att hela tiden gå och vänta på ett beslut om permanent uppehållstillstånd. Men jag var fast besluten att skapa mig ett bra liv här. Jag kommer från norra Iran från staden Rasht.Vi har också de fyra årstiderna, det enda som skiljer Iran och Sverige varatt det brukar vara lite mera minusgrader här än där annars hade viockså snö på vintern. Kommer från en stor familj med tre bröder och en syster. Min äldsta bror Manucher lämnade också Iran och bodde många år i Rom och nu bor han med sin familj i Kanada sen många år tillbaka.På dagarna brukade jag hjälpa min far i matbutiken som han ägde och har gjort så länge jag kan minnas. Och på kvällarna umgås medkompisar. Har många fina minnen från min uppväxt där men också oroliga tider från en monarki till en islamisk stat under min tonårstid och ända fram till min flykt därifrån. Det som jag saknar mest är nog naturen och maten, min mor lagade väldigt god mat. Hon var hemmafru och tog hand om barnen och hushållet.Började läsa på Amu-center till CNC-operatör och läste svenska, umgicks med nya vänner som också kom fån Iran. Ibland så blev det utekväll på krogen men för det mesta var vi hemma hos varandra, vi hade inte råd att gå på krogen så ofta. Så mitt första år såg ut så,plugga, träffa vänner ända tills jag mötte Nitta.Den sista händelsen som gjorde att det var fara på färden i mitt hemland.Jag hade pratat med mina föräldrar långt innan denna händelse om att jag har ingen framtid här och troligen kommer jag att bli skickad ut i kriget som pågick med Irak. Men mina föräldrar hade inte riktigt tagit det på allvar ända tills denna dag då vi skulle åka till en stad som heter Mashhad som mina föräldrar gärna ville besöka. Irans heligaste stad och näst största stad i Iran. En stad som många troende iranier besöker. Inteför att mina föräldrar var troende, min mamma bar duk på huvudet mendet var mera för en vana och tradition i hennes släkt, som delvis var troende. När Iran blev en islamisk stat var alla kvinnor tvungna att ha duk på huvudet. Varken jag eller mina syskon är troende och det är på grund av att den muslimska tron inte utövades i vårt hem. Vi hade det nog ganska så bra ställt än många andra familjer i Iran och kan nog säga att vi var ganska så upplysta om vad som hände i Iran och omvärlden. Och både jag och mina syskon fick gå i skola och utbilda oss.Dagen kom då vi åkte till staden Mashhad och jag kände mig glad för jaghade en vän med mig. Vi var klasskompisar från gymnasietiden. Och jag kände att vi var väldigt goda vänner och kunde lita på varandra. Vi hadevarit några dagar i staden då min vän och jag skulle gå till telefonbolaget.Han skulle ringa ett samtal till flickvännen. Vi kände inte på något vis att vi var förföljda eller iakttagna utan vi hade det trevligt och kände ossbekymmerslösa. Efter samtalet så beslöt vi att vi skulle gå och besöka hans farbror som bodde i staden, han hade en hantverksbutik vid basaren. Vi kommer fram till hans farbror och sonen som var i samma ålder som vi. Det hälsas hjärtligt såsom man gör i Iran när man är släkt“pussar på båda kinderna”. Vi sitter ner i butiken och min vän går för atthämta te vid tehuset. Efter en liten stund så kommer två gardister in i butiken och tilltalar mig och min väns kusin skarpt -Ni ska följa med oss och sen greppade de oss i armarna. Jag sa till min väns kusin säg ingenting sätt dig bara i bilen.När vi satt i bilen satte de på oss ögonbindlar och sen började de köra.Under färden som tog kanske en halvtimme så blev jag mycket, mycketrädd och tiden kändes som en evighet. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg. Och man hade hört ofta om människor som försvinner spårlöst bort. Men vi kom fram till sist med ögonbindlar fortfarande för ögonen. Vi fick stå ute en stund i regnet och det kändes som vi stod i en inhägnad gård då man hörde att de låste grindar. Det var kallt och vått,jag var rädd, frös och darra. Efter en stund kommer de tillbaks och fördein oss i ett rum där de börja förhöra oss. Förhöret gick ut på att de ville veta vart vi ringde, vad vi prata om och vilka regimkritiker gupp vi tillhörde. Det var samma frågor hela tiden och de höll på i flera timmar.Jag försökte förklara att vi var vanliga människor som var på någradagars semester i staden, men jag fick ett hårt slag i ansikte. Det varknappt att jag kunde sitta kvar på stolen så hård var smällen. Och så höll det på ända tills vi blev inlåsta i en cell och då tog de av oss ögon bindlarna. Då hade de förhört oss hela dagen. Vi hade varit i cellen en stund då dörren öppnas och en man säger att vi får gå. Min väns farbrorhade tagit kontakt med mina föräldrar, vet inte hur de fick ut oss därifrån.Men jag tror att det var på grund av farbrorn som var väl känd i stadenmed religiös bakgrund och att han kunde tala för sig. Jag fick skriva på ett papper med mitt namn och sen skulle jag anmäla mig i min hemstad hos gardisternas station när jag återvände. Det fick jag göra i flera månader varje dag. Men innan jag kom ut därifrån så säger en av gardisterna till mig -om duvill kan du slå mig tillbaks så som jag slog dig. Han säger också att koranen säger att du får göra det. Jag kände på en gång att det var någon form av test från deras sida så det ända jag säger -ni tog fel vi är bara på semesterdagar här i staden. Efter den här händelsen så tog mina föräldrar allt som jag sagt ochberättat på allvar och vi började planera för en flykt från Iran. Vi kundeinte lita på någon, så de enda som visste om planerna var en av mina bröder och min vän. Vi kom i kontakt med några personer som hjälpte till med att planera flykten. Efter att vi hade gått igenom alla flyktvägar så beslöt vi att det skulle vara säkrast på mindre vägar genom bergen till Turkiet.Flykt dagen kom och jag tog farväl av mina föräldrar och min bror. Sittergömd på lastflaket under en presenning i en lastbil som kör i fler timmar. Det var obekvämt och kallt att sitta där på flaket, men det ändå jag kunde tänka på var att jag skulle komma ut från Iran. Och att jag var ensam och måste till varje pris klara mig själv.Flykten genom gränsen till Turkiet gick bra, men väl där så blir jag fast avpolisen i en mindre stad och blir förhörd där. Men där fick jag röra mig fritt och jag kom i kontakt med en hjälporganisation som hjälpte migvidare till Sverige. Sammanlagt tog det en månad för mig att komma tillSverige från det jag lämna Iran på lastflaket på en lastbil tills jag kom tillTrelleborg. Jag var nu politisk flykting. Jag har alltid varit väldigt tacksamför mina föräldrar som hjälpte mig hela vägen fram till dagen för flyktenmed pengar och synpunkter fast de inte hade jättestora besparingar.Precis som alla andra människor i medelklassen i Iran så fick nog mångavända på slanten för att det skulle gå ihop.Att vara på flykt från sitt hemland är inte något som man väljer utan föratt man är tvungen och alla känslor som medför att vara på flykt kan varamycket skrämmande och förskräckligt stressande. Vad ska hända, vartkommer jag, kommer jag klara mig, kommer jag kunna skapa ett nytt liv iett annat land, kommer jag bli tillbakaskickad, kommer jag se min familj igen någon gång i framtiden, men framför allt rädslan att inte klara sigsjälv. Ja det finns många känslor som är väldigt svårt att beskriva mednågra få ord och som är väldigt svårt för en annan person att förstå somaldrig varit på flykt.Under mina år här i Sverige så har jag varit tillbaka till Iran ett pargånger under de senaste 12 åren, men varje gång så känner jagobehagskänsla som biter sig fast och är jättesvårt att skaka av sig. Det enda som fått mig att åka dit är för att träffa min familj som finns kvar där och varje gång så har jag sagt aldrig mera. Samtidigt är jag väldigt glad att jag fick träffa min mamma igen innan hon gick bort för ett par år tillbaka. Pappa och tre av mina syskon finns kvar där, men med dagens teknologi så finns Skype och andra sociala sidor på internet som det går jättebra att hålla kontakt genom.Tarotkorten talar dom sanning
Kan man lita på tarotkorten
Ja det stämmer faktiskt att Tarotkorten sällan eller aldrig har fel. Däremot kan en ovan utövare som spår i tarotkort tolka korten fel. Men det viktigaste att komma ihåg är att framtiden inte är ristat i sten och att det i slutändan är våra val som avgör hur saker och ting utvecklas. Visst kan tarotkorten ha fel, om du väljer att bortse från den vägledning du får. Den fria viljan är tack och lov starkare än något annat.Allt som kommer fram i en läggning måste ses som möjligheter men du har fortfarande din fria vilja eller att följa vägledningen och ta dina möjligheter även fast tidsbegreppet kan vara lite vagt för de på andra sidan är inte så noga med tider. Så tiderna ska ses som hållpunkter.
Allt om det övernaturliga hittar du på denna blogg https://spokbloggen.nu
Man ska aldrig vara rädd för att få en läggning gjord för sig? För en seriös tarotläggare berättar aldrig om de skulle se något “hemskt”, utan i sådana fall berättar man hur klienten kan undvika att hamna i situationen. Så du ska aldrig gå i från en tarotläggning med ängslan. Gör du det är tarotläggare väldigt okunnig och oseriös. Visst kan man fundera efteråt på om man får ett jobbigt val framför sig. Men det kan vara ett så banalt val att du får flera olika vägar att gå t.ex jobberbjudande och har svårt att välja – vilket ska du ta? Så var inte rädd för att testa en vägledning om du är nyfiken på dina möjligheter för framtiden!
Kapitel 1 i boken När två världar kolliderar
NÄR TVÅ VÄRLDAR KOLLIDERAR2017BIRGITTA LINDHOLMMed höjdpunkter och händelser från vårat liv tillsammans.NittaÅret är 1969 och jag är en 6 årig liten flicka som kommer till Sverige medmina föräldrar och 3 systrar från Hangö. En stad i Finland som jag idagtycker är den vackraste platsen på jorden. Vi kom till en liten ort i Skåne.Mor och far sökte en bättre framtid för oss alla och jobben fanns här ochinte på den lilla ort vi lämnade. Har inte så många minnen därifrånförutom att jag minns att det var svårt att förstå skånskan, men de hadenog lika svårt att förstå min finlandssvenska.Efter cirka ett år fick far ochmor jobb i staden Västerås, på ASEA som fabriken hette på den tiden.Ja det känns som det är evigheter sen. Där jobbade de ända till sinpension. Kommer så väl ihåg den spännande känslan att åka tåg och hurstor stationen i Stockholm var. Där bytte vi tåg till vårt nya hem somVästerås skulle bli. Minns de nybyggda höghusen hade aldrig sett såhöga hus som var på 6 våningar och vi skulle bo högst upp.Min skolgång gick utan större problem, jag kan inte säga så mycket omden tiden bara att jag pluggade kanske lite mera än vad minaklasskompisar gjorde. Jag gick ut nian med skapliga betyg 1979. Och detvar nu som livet började med friheten och festandet och det kändes somhela världen låg för mina fötter samtidigt som jag inners inne visste att jag var sökande efter något som jag inte visste vad.Festade på i mångaår och hade några korta förhållande men som aldrig riktig kändes rättoch som ofta bara rann ut i sanden. Under den här tiden så kom jagockså underfund med att jag aldrig skulle gifta mig det stod klart för mig imin unga ålder. Jag var inte som mina systrar i mångt och mycket.Mina tre systrar sökte sina blivande. De utbildade sig allihop inomsjukvården. Jag gick min egen väg med att välja en helt annan inriktningkontor och distribution hette linjen. Jobbade sent på kvällarna och skolanpå dagen och festar på helgerna. Jag sökte inte ett långlivat förhållandeutan jag tror jag bara hade kommit till insikt att det inte kommer att händamig, lite naivt kan jag idag tycka. Man kan nog säga lite att jag var dendär lilla tjejen som visste vad hon ville ha samtidigt som hon var sökandeefter något som hon inte kunde sätta fingret på. Men en sak var jagsäker på, ingen skulle få äga mig med en ring på fingret….Jag var fri ochoberoende ville göra allt som jag kunde. Tog körkort direkt vid fyllda 18år och då öppnades mer av min frihet. Det var en härlig känsla minns jagoch det dröjde inte länge innan jag kunde köpa mig en bil som bara vartvå år gammal med pengar som jag jobbat ihop efter allt kvällsarbeten.Under min unga ålder hade jag min sexuella frihet som jag ansåg att jagsom tjej hade rätt till lika mycket som killarna hade, Jämlikhet blev väldigtviktigt för mig och det är det fortfarande. Det killarna kunde göra kundejag också göra så inget skulle hindra mig för att jag var tjej. Jag har nogaldrig riktigt förlitat mig på att andra könet ska komma och rädda mig påsin gyllene häst, utan jag var nog ganska realistisk av mig och hade intesådana romantiska drömmar… vad jag ville ha, jag fixade.Skaffa barn! klockan ringde ganska sent för mig. Mina vänner skaffabarn redan innan 20 års ålder så jag med mina 24 år ansåg man då varganska sent, iallafall i min vänkrets som jag hade då, idag är det en heltannan femma. Ett vanligt samtal i min vänkrets var just om drömprinsenoch barn som inte var av intresse för mig utan jag prata nog mera ochvärldsliga ting och djupa ämnen. Jag ville upptäcka världen och kommaut på äventyr. Så det har jag upptäckt i vuxen ålder att kvinnor har svårtatt vara vän med mig utan det blir mera ytligt och det har nog att göra litemed mig själv också då jag har väldigt lätt att prata om djupa saker ochinte har haft eller träffat en vän som passat mitt djupa jag.Alla somrarsom barn åkte vi tillbaks till Hangö för att stanna där hela mors och farsledighet. Mina föräldrar gav mig insikten var mina rötter kom ifrån ochnär jag köpte min egen bil kunde jag själv ta mig dit på egen hand.Många underbara somrar med bus och bad i havet har jag fått upplevadär och det är mycket tacksam över. Åren går på i vanlig ordning dethänder inte så mycket förutom ut och festa med vänner och ibland medmina systrar ända till en kväll en tidig vårdag för 30 år sen som harändrat mitt liv fullständigt. Det är året som jag fyller 23 och alla mina näravänner har börjat stadga sig och lever familjeliv.Livet som partypingla passade mig bra i unga år då jag älskade attdansa, visst var det en hel del alkohol också med i bilden men aldrig attjag tog några droger. När min mor fyllde 50 år följde jag med henne ochfar till Spanien på deras första resa utomlands. Då hade jag kommit överpartylivet och var sambo med Niko och vi hade två små grabbar. En kvällgick vi ut på en krog för att dansa inte för att mina föräldrar dansa, dethar de inte gjort så mycket i sitt liv tillsammans. Men dansa det gjordejag. Männen stod på rad för att bjuda upp mig till dans. Och minaföräldrar satt där undrande och fråga mig till slut -var har du lärt digdansa? och jag svarade glatt -jag är självlärd och har haft förmånen med att dansa med många duktiga danspartner. Pappa skratta och sa “du harnog fått takterna från mig” Mina föräldrar de skojade ofta om vems bästaegenskaper jag fått. Men realistisk som jag är så är jag helt övertygadom att jag har fått lite av båda två. Ett minne som min mor aldrigglömmer var när jag var i ung ålder då vi åker till Hangö för att besökamin moster Krisse. På ditresan på finlandsbåten så går vi som vanligt tilldansen för att lyssna på musik och denna gång var det en man som bjödupp mig till bugg dans. Jag kan lova att vi verkligen bugga och folk stodoch tittade på och klappade händerna. Han svingade upp mig fleragånger i luften och mor hon njöt.Niko och jag vi tar varje tillfälle i akt till dans och då behövs ingen krogbara skön härlig musik. När ABBA slog igenom med sin Waterloobörjade mina flick kompisar och jag dansa hemma hos varandra ochlärde oss dansa till deras musik. Det är fina minnen som man aldrigglömmer. Små flickor som vi var så blev vi ju kära i Björn och Benny ochBjörn blev min första pojkvän i fantasin.På slutet av mitt liv som partypingla så började det kännas som det gavingenting mera och det var inte lika roligt att gå ut på krogen. Här kommina tankar om livet och vad jag ville ha ut av det. Jag kom till ettvägskäl som jag inte visste vilken väg jag skulle ta och det var i sammaveva som jag mötte Niko med blandade känslor. Jag jobbade då på ettålderdomshem för att få ihop pengar som jag ville spara till ett egetboende. Bodde fortfarande hemma, men det var bekvämt och det var lättatt spara.Inredning bästa inredningsbloggar
Dom flesta jag känner älskar att vara i ett kreativt utrymme. Att befinna sig i sköna stilfulla miljöer är bevisligen bevisat att gång på gång påverkar din koncentration, lugn och kvalitet i din vardag. Därför är det avgörande att ha en lämplig, behaglig, vacker utformad inredning för maximal komfort och produktivitet.Och vem gillar inte estetiskt tilltalande inredningar? En vacker inredning kan vara den eftertraktade ögongodisen efter en lång dag på jobbet. Det säger sig självt att vi alla har olika preferenser när det gäller inredning, precis på samma sätt som olika stilar tilltalar olika människor.UTLÄNDSKA INREDNINGSBLOGGARE
Coco Kelley skapades av Cassandra LaValle i 2007 som en övergripande stunner. Med slående bilderna av interiörer. Hennes öga för enkel design gör att vi kommer tillbaka för mer.VAD VI ÄLSKAR: Coco Kelley-filosofin: Livet är i detaljerna. Style därefter. Allt för ditt kök som köpa vitvaror online köksinredning, köksmaskiner och vitvaror hittar du här hos oss.Coco of Cococozy Hon började sin blogg 2008 och täcker det mesta inom heminredning. Hennes hemdesignblogg blev så populär att hon senare startade sin egen Cococozy textilkollektion med vackra lyxkuddar, överkast, sängkläder, draperier och mattor.VAD VI ÄLSKAR: Coco utnämndes nyligen till en av Forbes Magazines Inaugural 2017 Topp 30 influenserSVENSKA INREDNINGSBLOGGARE
Välkommen till House of Philia och till en av nordens största inrednings & livsstilsbloggar!Hemma hos Petra visar hon upp sitt hem med det skandinaviska stilen.VAD VI ÄLSKAR: Vi är förtjusta i hur hon visar upp sitt hem och hur hon får vardagen att gå ihop som småbarnsföräldrar.Välkommen till Drömhus Helena. Helena har sedan 2011 drivit företaget Helena Köhl Home AB. Inredning, fotografering, styling är hennes gebit. Sedan 2008 har hon bloggat om inredning, trädgård, mat, resor och andra viktigheter i livet. Hon har även bloggat för Aftonbladet och Sköna Hem.VAD VI ÄLSKAR: Bjuds på en härlig skön mix med bilder från deras två hus – sekelskiftesvillan i Västerås och det nybyggda moderna fjällhuset i LofsdalenSjälvbiografi så här skriver du din
Alla människor har en historia att berätta. Vill du skriva en självbiografi men vet inte hur? Det du ska göra är att förvandla din biografi till en berättelse som engagerar läsaren då ger du dig själv möjligheten att skilja dig själv ut från mängden och verkligen få kontakt med läsaren.Dom 8 stegen att skriva en självbiografi och till en färdig bok.
1. Börja med att tänka på vilka dina läsare ska bli…Vem skriver du för, är det för familj och vänner eller vänder du dig till större läsarkrets.2. Bestäm din nyckelhistoria…Bra självbiografier är koncentrerade kring en idé som definierar ett helt liv genom boken. Vilken är nyckelhistorien i ditt liv? En bra guide som hjälper dig att hitta teman är Boken om mig.
3. Samla dina minnen och läs…Genom att tänka igenom alla perioder av ditt liv minne efter minne så kommer du bättre ihåg saker som du kanske glömt bort och som format dig. När ett minne dyker upp så brukar man komma ihåg flera. Försök också komma ihåg hur du kände dig, lukter och tal (vad sa du), känsla. Prata med din familj och vänner. Du kanske minns människor som var viktiga förut och som knyter ihop din historia. Att titta på foton brukar också få igång minnet och tankarna. Ett annat tips är att läsa många biografier för att hitta ditt eget sätt att skriva.4. Organisera din historia…Bestäm när allt börjar. Det är du som berättar.5. Börja skriva…När du skriver ska du tänka som en journalist. De besvarar alltid frågorna: Vem? Vad? När? Var? Varför? De här frågorna hjälper dig igång med självbiografi. När du övat upp ditt minnesförmåga från olika episoder i ditt liv, kommer du förmodligen vara ivrig att fånga allt som du kommer ihåg. Sitt i en bekväm plats, koppla av och ta en sida i taget. Var dig själv: nu ska du bara skriva och åter skriva på ett snabbare och mer naturligt sätt. Spendera inte för mycket tid att tänka på stil och grammatik, bara skriva. Du kan redigera senare.6. Disciplin…Disciplin är ett tråkigt ord men det de flesta självbiografier faller på är att de aldrig blir klara eftersom den som skriver ger upp. Genom att skriva lite varje dag får du en rutin som snart ger resultat i en färdig självbiografi.7. Jobba för att göra biografin intressant…När du har skrivit ett speciellt parti av boken så är det bra att låta texten vila ett par dagar och sedan gå tillbaka till den igen och leta efter upprepningar och att skapa ett flyt och sammanhang i texten. Läs den flera gånger och ändra där det behövs.8. Granska ditt arbete åter och åter igen…Att redigera en bok kan vara knivigt och svårt, även för ett proffs och därför kan det vara smart att låta någon annan läsa t.ex en lektör eller testläsare som kommer med förslag till förbättringar och förtydliganden. Dessutom kan en utomståendes blick lättare upptäcka slarvfel. Läs den flera gånger själv och det räcker inte med ett par gånger utan du måste läsa så många gånger att det verkligen känns att du gått igenom den till 100%.Lycka till med ditt skrivande!
