Anita Birgitta
En helt vanlig dag

Kapitel 14 och 15 Epilog När två världar kolliderar

Kapitel 3 när två världar kolliderar

Barnbarnet
Vi kommer till året 2015 och det är strax efter nyår som äldsta sonen och
sambo kommer på besök för lite mat och fika. De har varit tillsammans
några år. Niko och jag är så glada att han träffa en sådan fin, glad och
duktig kvinna i sitt liv. Hon tar verkligen hand om vår son och jag känner
att de har ett tryggt förhållande. Kommer inte riktigt ihåg de första orden,
men de kläckte ur sig till sist att de väntar barn och vi skulle bli farfar och
farmor. Jag blev så överlycklig och jag var nära till glädjetårar och
kanske det kom en eller två. Äntligen hade de gjort slag i saken. Niko
blev också så glad. På hösten var det väntat, men de hade bestämt att
de skulle kolla vilket kön det var och det var någon månad efter det som
vi fick veta att det kommer ett gossebarn. Och efter det så började jag
köpa babykläder, var ofta till second hand butiker för att se om man
kunde hitta fina fräscha kläder, för det visste jag att de kommer behövas
en hel del av och jag hittade massor med fina tuffa pojkkläder.
Ibland när äldsta sonen kom på besök för att meka med sin bil så fråga
jag alltid hur allt fortlöper, vet att jag alltid var orolig att något snett skulle
hända och det har nog med att göra att jag har varit lite som en
hönsmamma till mina barn och fick titt som tätt lite ninja reflexer. Kommer ihåg en gång när yngsta sonen var i tonåren och jag inte visste
var han var, då brukade jag alltid ringa för att fråga och svara han inte så
ringde jag runt till alla kompisar. Men att han kände att jag var en orolig
mamma hade jag ingen aning om utan han sa till mig en gång -Mamma
du behöver inte vara orolig, jag gör inga hemska saker och varken röker
eller tar droger. Men det fick mig att ta en stor funderare och när jag fått
mina tankar på plats kunde jag förändra mitt beteende.
Men oron kom tillbaks när de vänta barn och fast den var helt och hållet
obefogat för hennes graviditet gick bra och den 14 september kommer
vårt efterlängtade barnbarn.

Vi kommer till nutid
Det är sommaren 2016. Hela året hade både Niko och jag jobbat väldigt
mycket. Men vi har hunnit med att resa till Rom på Nikos brorsdotters
bröllop. Och veckan innan var Niko till Barcelona med vänner för att titta
på F1. Jag har varit till Wales och London med min lilla syster för att
besöka släkt som vi har där. Vi var och titta på platsen där vår farmor var
född. Så både Niko och jag känner att året har varit väldigt intensivt med
arbete och med att klämma in dom här avstickar resorna. På min första
semester dag säger Niko till mig -Nu tycker jag att vi åker till Öland, och bara tar det lugnt, vi behöver komma iväg och rå om varandra. Vi hade
inte planerat in nånting på vår semester så jag är inte sen på att haka på.
Vi åker första söndagen, vi packar ner allt som vi behöver för campingen
som vi brukar vara på. Campingen ligger naturskönt vid Böda hamn. Vi
kom fram på kvällen och det kändes jätteskönt att vi åkte hit, till våra
välkända marker och platser som vi båda älskar. På kvällen när vi kom
så slog vi upp vårt tält. På samma plats som vi hade förra gången vi var
här, sen satt vi och bara hade det skönt tills mörkret kom.
På morgonen när jag vaknar går jag ner till havet, det ligger bara några
hundra meter bort och vi kan se havet från vår tältplats. Jag går ner för
att ta mig ett morgondopp och jag känner när jag är i vattnet hur
välbehövligt dessa dagar kommer att bli och jag känner en inre lugn. När
jag kommer tillbaks till tältet så låter jag Niko få sova, vet att han behöver
sova ut. Jag tar fram min dator och fortsätter med att skriva denna bok,
skriva några rader.
Vi har ätit makrillen som vi köpte tidigare på dagen och vi går för en
promenad på kvällen till den sköna sommarbrisen, Och jag tänker när
jag går hand i hand med Niko det här är mannen i mitt liv, mannen som
börjar få gråa stänk i håret och som alltid har satt mig och barnen i första
rummet och jag känner en sådan inre frid och lugn där jag går vid hans
sida och känner hur lyckosamt mitt liv blev med honom.

Ta ansvar för vår lycka….Så enkelt!
Jag har inget recept på hur vi fick det att fungera, visst har även vi haft
nedgångar, konflikter och sorger att överleva. Men vi har alltid väntat ut
varandra och naturligtvis så knackar även den tråkiga vardagen på
dörren för oss också, det viktigaste för oss som har varit under alla
dessa år är att vi har en bra kommunikation med varandra, att vi gör
saker ihop, att vi har nära till skratt och sexet. Och sen vill jag tillägga i
och med att jag har lämnat ut vårt liv i denna bok så hoppas jag även att
många fördomar begravs där dom hör hemma. För hur kan man
leva med en man från Iran och jag från Finland som borde vara så envis
på ett nästan fult sätt och Niko borde vara mycket sträng med en
förvriden kvinnosyn. För visst har vi fått smaka på den dosen också av
fördomar både från höger och vänster. Första gången som jag fick känna
av det var när boken “Inte utan min dotter” kom ut på 80-talet. Jag hade
inte träffat denna kvinna på flera år, jag ansåg att vi bara var bekanta.
Men en dag råka jag stöta på henne och vi stod och prata en stund. Men
under samtalet kom vi att prata om våra män i livet och jag berätta att jag
var sambo med en man från Iran och att vi hade en son tillsammans.
Direkt frågar hon mig har du läst boken och jag svarade att det hade jag
gjort och Niko och jag hade haft diskussioner om den. Hon babblade och berättade en massa saker från boken och frågade mig en massa
konstigheter och jag kände direkt att hon hade fått en snedvriden syn på
det iranska folket och speciellt männen. Innan jag fann mig så öppnar
hon munnen och säger till mig -jag tror du kommer få det svårt. Och alla
hennes uppfattningar baserades utifrån denna bok. Jag hann tänka med
vilken rätt hade hon att uttrycka de negativa och fördomsfulla åsikter om
mitt val i livet. Jag fann mig till slut efter hennes påhopp och sa till henne
både det ena och andra innan jag fortsatte att gå. Men inget mera ont
sagt om det. Bara att jag hoppas på fortsatta många fina år tillsammans
med Niko. Jag tror på livet, litar på det. Jag känner Nikos kärlek jag har i
mitt liv och känner otrolig tacksamhet till det. Jag har ju alla bevisen i mig
att jag får det jag behöver och inget annat. Med tilliten till att allt blir bra,
ger mig frihet att leva fullt ut här och nu. Allt finns framför oss och inom
oss.
Ta ansvar för vår lycka…Så enkelt! Aldrig glömma att lyckan finns
omkring oss och den är helt och hållet gratis…bara att ta för sig!
Jag tror att vi hade lätt att skapa våra egna traditioner för att vi var så
unga när vi träffades och att Niko inte hade någon egen familj här i
Sverige som kunde föra deras traditioner vidare. Vi var formbara och det
har jag alltid trott på att det var en av orsakerna till att vi fick det att
fungera mellan oss förutom att vi alltid har känt samhörighet och
kärleken mellan oss. Och att jag själv kom från ett annat land kanske
också bidrog till det.

Ett brev till vår framtid oss
Kära mig, kära dig, kära vi och oss
Tjena old lady and old man hoppas ni lever livet!…. Njut av kakan!
Det finns ingen bättre tid att skriva något som vi kommer att se tillbaka
på i framtiden än när huvudet är fullt av tankar och minnen på åren vara
borta. En tid för oss att förbättra på vad vi har blivit. Så i följande punkter
av råd, äldre och troligen klokare, jag undrar om ni fortfarande lever av
dessa små, men mycket
viktiga snuttar av saker som vi har lärt oss hittills i livet.
Så framtiden oss. Dessa är några saker som ni hoppas att ni lyssnade
på och svär vid. Om inte … ser ni i helvetet.
Först av allt, och en av de viktigaste sakerna jag hoppas verkligen att ni
insåg: ni är inte perfekta, ni kommer aldrig att bli. Och det är bra.
Acceptera er för vem ni är, och om ni inte är nöjd försöka ändra det.

Håll drömmen vid liv.

Följ ditt hjärta, men inte ignorera ditt huvud. Ansök till allt, inga ursäkter.
Var inte rädd för att gå utanför din komfortzon. Dessa gränser är inställda
på att brytas.
Ge inte upp. På något. Någonsin.
Håll huvudet högt när du känner för att sjunka.
Gör något som du vill göra, inte något som någon annan vill att du ska
göra. Och om någon säger att du inte kan göra det, gör det ännu bättre.
Lär dig att säga ”nej”.
Men också lära sig att säga ”ja”.
Var inte rädd för dina egna känslor. Det är OK att känna!
Tänk efter innan du gör, och tänka innan du talar.
Och slutligen, alltid få tillräckligt med sömn. Du kommer att tacka mig för
det senare.
Så framtiden oss, vad tror ni? Vi tycker det är en ganska solid sak att
leva med. Livet är för att leva, så ta det vid hornen!

Epilog
Under resans gång som den här boken har blivit till, så har vi skrattat,
tänk och påmint varandra och grävt djupt i våra minnen genom åren. Allt
från vårt liv finns inte i boken men de flesta stora händelserna. Det har
varit en väldigt rolig resa att skriva denna bok. Niko har under flera års
tid frågat mig -varför skriver du inte en bok? och jag brukade svara -vad
ska jag skriva om och skrattat bort det. Jag har bloggat under några år
och det är därifrån som han har tyckt om mitt skrivande. Att det nu blev
en biografisk kärlekshistoria följ sig väldigt naturligt och som sagt jag
hade bra underlag att skriva om vårt liv. De flesta som vi känner i vår
ålder är separerade så än så länge vi ska inte fylla på statistiken, att vi
lever fortfarande tillsammans bara det är fantastiskt. Vem vet kanske jag
får smak på att skriva böcker och kanske det kommer en uppföljare om
några år. Jag har inget recept på hur vi gjorde för att det skulle fungera,
men mitt råd till er som träffar en utländsk man, är att vara öppen och
lyssna till hjärtat, och dela era olikheter samt likheter och gå för det om
kärlek finns mellan er.

Vill tacka stort till min älskade make Niko som har bistått mig i denna bok
med minnen från Iran och från vår tid tillsammans med hans känslor och
upplevelser genom åren och på hans tro på mig.
We made it so far!
Livet har alltid kretsat kring vår familj och samvaron med Niko, men
framtiden är inte huggen i sten, den kan vi bara spekulera i och ha
drömmar om. Hans kärlek är min medicin. Han är min älskade make,
bästa vän, min klippa, han som pushar mig, min motor, älskare,
psykolog… you name it!
Inte på något vis vill jag berätta vår historia i denna bok att vårt liv
tillsammans är annorlunda än någons annans, men att leva tillsammans
med en utländsk man från Iran och i så många år som vi gjort är nog
ändå lite sjusärdeles.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *