Kapitel 3 När två världar kolliderar
Första mötet och Nittas och Nikos upplevelseDet är en vårdag och en helt vanlig fredag som alla andra fredagar – åretär 1986. Jag hade arbetat på dagen på ålderdomshemmet och komhem på eftermiddagen, käkade mat och tog det bara lugnt. Kom överensmed min ett år äldre syster och två år yngre syster att vi skulle gå ut påkvällen till Elvis och dansa. Kommer ihåg att jag inte var så därjättesugen på en helkväll ute. Men bestämde iallafall att jag skulle följa med. För jag brukade få roligt även om jag inte riktigt kände för det justdå och jag hade inget annat planerat. Mina systrar var också mina bästavänner, men med åren som har gått så är det min lillasyster och jag somhåller ihop medans mina två äldsta håller ihop mera.Elvis var min favoritkrog på mitten av 80-talet. Krogen var stor ochdansgolvet likaså. Och det var alltid mycket folk och trevlig stämning däroch det brukade vara långa köer så det gällde att komma i tid för attslippa stå i kö. Så vi systrar började piffa till oss för att göra oss färdig fören utekväll. Ibland så drack vi före annars blev det att vi drack på krogennågra öl. Men den här kvällen blev det först på krogen och medankvällen fortskred så började jag bli varm i kläderna och hade dansat fleradanser. Jag älskade ju att dansa så jag brukade lätt komma i rättstämning så även denna fredag kväll. Framåt midnatt så var jag ett bratag på dansgolvet, men när jag skulle gå tillbaks till bordet som vi satt vidsåg jag att mina systrar och två utländska killar som sitter där. Klart jagblev lite nyfiken på vilka de var och jag märkte direkt att de var trevligakillar i och med att de presentera sig på ett hövligt sätt, som inte var såvanligt bland ungdomar. Det som jag kommer ihåg mest från den kvällenvar Nikos himmelsblå ögon, för mig såg han väldigt annorlunda ut medsitt tjocka svarta hår och hans blåa ögon som blicka mot mig hela tiden.Han var en mycket snygg kille i mina ögon. Kommer också ihåg att jagtyckte att han pratade väldigt bra svenska och han berättade att han bottett år i Sverige och jag trodde nästan att han ljög.Men den där pirriga känslan som jag hade när vi satt vi bordet när hanhela tiden satt och log mot mig hela tiden. Jag kände att han studerademig, minns att jag tänkte vad tror han egentligen så lättfångad är jag inte. Jag brukade inte bli mållös inför killar, har alltid haft lätt att prata medkillar då jag under åren har haft flera män som arbetskamrater ochkillkompisar och på högstadiet var det mest killar i klassen så vanan attprata med killar låg mig naturligt. Men han fick mig mållös och jag kändemig väldigt attraherad av honom. Och jag blev blyg. Mina systrar tyckteatt vi skulle följa med honom och hans kompis hem till dem efter dansen,jag var lite tveksam till det men följde med. Och jag tror att den natten såblev jag väldigt osäker jag som aldrig brukade vara det, så i minosäkerhet försökte jag göra allt för att skrämma iväg han. Men sålättskrämd var han inte. Kommer ihåg att jag drog världens värsta vitsar,höll låda så det var knappt att han och hans vän eller min systrar fick ensyl i vädret på hela natten. Men han bara skratta och smålog hela tidendet var som han visste och förstod att jag inte var mig själv.Nikos minne från första kvällenJag gick till baren för att köpa öl och då kom en tjej som behövde hjälpatt bära ölglas till ett bord som hon satt vid så jag hjälpte henne med det.Och på så sett fick jag och min vän kontakt med dessa systrar. Honvar lillasyster till Nitta.Jag fick syn på Nitta när hon kom gående från dansgolvet och att honstyrde stegen mot vårt bord. Redan då såg jag att hon var mycketattraktiv, hon såg annorlunda ut, ett ansikte som jag alltid har sökt. Honsa -Hej när hon kom fram och jag och min vän presenterade oss. När vihade pratat en stund märkte jag direkt att hon inte var lik sina två systrartill sättet och hon var väldigt söt. Jag tyckte hon verkade smart somvågade prata medan hennes systrar satt mera tysta, hon hade även etthärligt skratt. Hon verkade vara en så naturlig tjej. Och jag blev nyfikenpå henne. Vi sitter på soffan bredvid varandra och jag lägger min arm påryggstödet bakom där som hon sitter för att signalera att jag var intresserad av henne. Jag blev glad att de följde med oss hem till minvän den natten. Jag hade väldigt trevligt när jag satt och titta på hennedär hon satt och pratade och pratade. Jag sökte hennes blickar helatiden och ibland titta hon bort precis som om hon blev lite blyg för mig.Men jag kände att det här en tjej som är väldigt framåt. Jag visste att jagville träffa Nitta fler gånger men ville inte verka framfusig så när de skulleåka hem så sa jag bara att dom måste komma och besöka oss fleragånger.Kapitel 2 När två världar kolliderar
Kapitel 2 När två världar kolliderar
Niko
5 januari 1985 på min födelsedag satte jag för första gången min fot i Sverige, Trelleborg var staden som jag kom till efter min flykt från mitt hemland Iran. Det rådde krig mellan Irak och Iran. Beslutet att jag var tvungen att fly var flera incidenter och kriget, jag var inte säker där. Blev placerad på Flens flyktingförläggning ett par månader innan jag fick komma till Stockholm och bo hos en vän tills jag åkte tillbaks till Flen för att få besked om var jag ska vara bosatt. Det blev till Västerås som jagdå fick en lägenhet att bo i. Ovissheten under hela den första tiden var både stressande och framför allt osäker att hela tiden gå och vänta på ett beslut om permanent uppehållstillstånd. Men jag var fast besluten att skapa mig ett bra liv här. Jag kommer från norra Iran från staden Rasht.Vi har också de fyra årstiderna, det enda som skiljer Iran och Sverige varatt det brukar vara lite mera minusgrader här än där annars hade viockså snö på vintern. Kommer från en stor familj med tre bröder och en syster. Min äldsta bror Manucher lämnade också Iran och bodde många år i Rom och nu bor han med sin familj i Kanada sen många år tillbaka.På dagarna brukade jag hjälpa min far i matbutiken som han ägde och har gjort så länge jag kan minnas. Och på kvällarna umgås medkompisar. Har många fina minnen från min uppväxt där men också oroliga tider från en monarki till en islamisk stat under min tonårstid och ända fram till min flykt därifrån. Det som jag saknar mest är nog naturen och maten, min mor lagade väldigt god mat. Hon var hemmafru och tog hand om barnen och hushållet.Började läsa på Amu-center till CNC-operatör och läste svenska, umgicks med nya vänner som också kom fån Iran. Ibland så blev det utekväll på krogen men för det mesta var vi hemma hos varandra, vi hade inte råd att gå på krogen så ofta. Så mitt första år såg ut så,plugga, träffa vänner ända tills jag mötte Nitta.Den sista händelsen som gjorde att det var fara på färden i mitt hemland.Jag hade pratat med mina föräldrar långt innan denna händelse om att jag har ingen framtid här och troligen kommer jag att bli skickad ut i kriget som pågick med Irak. Men mina föräldrar hade inte riktigt tagit det på allvar ända tills denna dag då vi skulle åka till en stad som heter Mashhad som mina föräldrar gärna ville besöka. Irans heligaste stad och näst största stad i Iran. En stad som många troende iranier besöker. Inteför att mina föräldrar var troende, min mamma bar duk på huvudet mendet var mera för en vana och tradition i hennes släkt, som delvis var troende. När Iran blev en islamisk stat var alla kvinnor tvungna att ha duk på huvudet. Varken jag eller mina syskon är troende och det är på grund av att den muslimska tron inte utövades i vårt hem. Vi hade det nog ganska så bra ställt än många andra familjer i Iran och kan nog säga att vi var ganska så upplysta om vad som hände i Iran och omvärlden. Och både jag och mina syskon fick gå i skola och utbilda oss.Dagen kom då vi åkte till staden Mashhad och jag kände mig glad för jaghade en vän med mig. Vi var klasskompisar från gymnasietiden. Och jag kände att vi var väldigt goda vänner och kunde lita på varandra. Vi hadevarit några dagar i staden då min vän och jag skulle gå till telefonbolaget.Han skulle ringa ett samtal till flickvännen. Vi kände inte på något vis att vi var förföljda eller iakttagna utan vi hade det trevligt och kände ossbekymmerslösa. Efter samtalet så beslöt vi att vi skulle gå och besöka hans farbror som bodde i staden, han hade en hantverksbutik vid basaren. Vi kommer fram till hans farbror och sonen som var i samma ålder som vi. Det hälsas hjärtligt såsom man gör i Iran när man är släkt“pussar på båda kinderna”. Vi sitter ner i butiken och min vän går för atthämta te vid tehuset. Efter en liten stund så kommer två gardister in i butiken och tilltalar mig och min väns kusin skarpt -Ni ska följa med oss och sen greppade de oss i armarna. Jag sa till min väns kusin säg ingenting sätt dig bara i bilen.När vi satt i bilen satte de på oss ögonbindlar och sen började de köra.Under färden som tog kanske en halvtimme så blev jag mycket, mycketrädd och tiden kändes som en evighet. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg. Och man hade hört ofta om människor som försvinner spårlöst bort. Men vi kom fram till sist med ögonbindlar fortfarande för ögonen. Vi fick stå ute en stund i regnet och det kändes som vi stod i en inhägnad gård då man hörde att de låste grindar. Det var kallt och vått,jag var rädd, frös och darra. Efter en stund kommer de tillbaks och fördein oss i ett rum där de börja förhöra oss. Förhöret gick ut på att de ville veta vart vi ringde, vad vi prata om och vilka regimkritiker gupp vi tillhörde. Det var samma frågor hela tiden och de höll på i flera timmar.Jag försökte förklara att vi var vanliga människor som var på någradagars semester i staden, men jag fick ett hårt slag i ansikte. Det varknappt att jag kunde sitta kvar på stolen så hård var smällen. Och så höll det på ända tills vi blev inlåsta i en cell och då tog de av oss ögon bindlarna. Då hade de förhört oss hela dagen. Vi hade varit i cellen en stund då dörren öppnas och en man säger att vi får gå. Min väns farbrorhade tagit kontakt med mina föräldrar, vet inte hur de fick ut oss därifrån.Men jag tror att det var på grund av farbrorn som var väl känd i stadenmed religiös bakgrund och att han kunde tala för sig. Jag fick skriva på ett papper med mitt namn och sen skulle jag anmäla mig i min hemstad hos gardisternas station när jag återvände. Det fick jag göra i flera månader varje dag. Men innan jag kom ut därifrån så säger en av gardisterna till mig -om duvill kan du slå mig tillbaks så som jag slog dig. Han säger också att koranen säger att du får göra det. Jag kände på en gång att det var någon form av test från deras sida så det ända jag säger -ni tog fel vi är bara på semesterdagar här i staden. Efter den här händelsen så tog mina föräldrar allt som jag sagt ochberättat på allvar och vi började planera för en flykt från Iran. Vi kundeinte lita på någon, så de enda som visste om planerna var en av mina bröder och min vän. Vi kom i kontakt med några personer som hjälpte till med att planera flykten. Efter att vi hade gått igenom alla flyktvägar så beslöt vi att det skulle vara säkrast på mindre vägar genom bergen till Turkiet.Flykt dagen kom och jag tog farväl av mina föräldrar och min bror. Sittergömd på lastflaket under en presenning i en lastbil som kör i fler timmar. Det var obekvämt och kallt att sitta där på flaket, men det ändå jag kunde tänka på var att jag skulle komma ut från Iran. Och att jag var ensam och måste till varje pris klara mig själv.Flykten genom gränsen till Turkiet gick bra, men väl där så blir jag fast avpolisen i en mindre stad och blir förhörd där. Men där fick jag röra mig fritt och jag kom i kontakt med en hjälporganisation som hjälpte migvidare till Sverige. Sammanlagt tog det en månad för mig att komma tillSverige från det jag lämna Iran på lastflaket på en lastbil tills jag kom tillTrelleborg. Jag var nu politisk flykting. Jag har alltid varit väldigt tacksamför mina föräldrar som hjälpte mig hela vägen fram till dagen för flyktenmed pengar och synpunkter fast de inte hade jättestora besparingar.Precis som alla andra människor i medelklassen i Iran så fick nog mångavända på slanten för att det skulle gå ihop.Att vara på flykt från sitt hemland är inte något som man väljer utan föratt man är tvungen och alla känslor som medför att vara på flykt kan varamycket skrämmande och förskräckligt stressande. Vad ska hända, vartkommer jag, kommer jag klara mig, kommer jag kunna skapa ett nytt liv iett annat land, kommer jag bli tillbakaskickad, kommer jag se min familj igen någon gång i framtiden, men framför allt rädslan att inte klara sigsjälv. Ja det finns många känslor som är väldigt svårt att beskriva mednågra få ord och som är väldigt svårt för en annan person att förstå somaldrig varit på flykt.Under mina år här i Sverige så har jag varit tillbaka till Iran ett pargånger under de senaste 12 åren, men varje gång så känner jagobehagskänsla som biter sig fast och är jättesvårt att skaka av sig. Det enda som fått mig att åka dit är för att träffa min familj som finns kvar där och varje gång så har jag sagt aldrig mera. Samtidigt är jag väldigt glad att jag fick träffa min mamma igen innan hon gick bort för ett par år tillbaka. Pappa och tre av mina syskon finns kvar där, men med dagens teknologi så finns Skype och andra sociala sidor på internet som det går jättebra att hålla kontakt genom.Kapitel 1 i boken När två världar kolliderar
NÄR TVÅ VÄRLDAR KOLLIDERAR2017BIRGITTA LINDHOLMMed höjdpunkter och händelser från vårat liv tillsammans.NittaÅret är 1969 och jag är en 6 årig liten flicka som kommer till Sverige medmina föräldrar och 3 systrar från Hangö. En stad i Finland som jag idagtycker är den vackraste platsen på jorden. Vi kom till en liten ort i Skåne.Mor och far sökte en bättre framtid för oss alla och jobben fanns här ochinte på den lilla ort vi lämnade. Har inte så många minnen därifrånförutom att jag minns att det var svårt att förstå skånskan, men de hadenog lika svårt att förstå min finlandssvenska.Efter cirka ett år fick far ochmor jobb i staden Västerås, på ASEA som fabriken hette på den tiden.Ja det känns som det är evigheter sen. Där jobbade de ända till sinpension. Kommer så väl ihåg den spännande känslan att åka tåg och hurstor stationen i Stockholm var. Där bytte vi tåg till vårt nya hem somVästerås skulle bli. Minns de nybyggda höghusen hade aldrig sett såhöga hus som var på 6 våningar och vi skulle bo högst upp.Min skolgång gick utan större problem, jag kan inte säga så mycket omden tiden bara att jag pluggade kanske lite mera än vad minaklasskompisar gjorde. Jag gick ut nian med skapliga betyg 1979. Och detvar nu som livet började med friheten och festandet och det kändes somhela världen låg för mina fötter samtidigt som jag inners inne visste att jag var sökande efter något som jag inte visste vad.Festade på i mångaår och hade några korta förhållande men som aldrig riktig kändes rättoch som ofta bara rann ut i sanden. Under den här tiden så kom jagockså underfund med att jag aldrig skulle gifta mig det stod klart för mig imin unga ålder. Jag var inte som mina systrar i mångt och mycket.Mina tre systrar sökte sina blivande. De utbildade sig allihop inomsjukvården. Jag gick min egen väg med att välja en helt annan inriktningkontor och distribution hette linjen. Jobbade sent på kvällarna och skolanpå dagen och festar på helgerna. Jag sökte inte ett långlivat förhållandeutan jag tror jag bara hade kommit till insikt att det inte kommer att händamig, lite naivt kan jag idag tycka. Man kan nog säga lite att jag var dendär lilla tjejen som visste vad hon ville ha samtidigt som hon var sökandeefter något som hon inte kunde sätta fingret på. Men en sak var jagsäker på, ingen skulle få äga mig med en ring på fingret….Jag var fri ochoberoende ville göra allt som jag kunde. Tog körkort direkt vid fyllda 18år och då öppnades mer av min frihet. Det var en härlig känsla minns jagoch det dröjde inte länge innan jag kunde köpa mig en bil som bara vartvå år gammal med pengar som jag jobbat ihop efter allt kvällsarbeten.Under min unga ålder hade jag min sexuella frihet som jag ansåg att jagsom tjej hade rätt till lika mycket som killarna hade, Jämlikhet blev väldigtviktigt för mig och det är det fortfarande. Det killarna kunde göra kundejag också göra så inget skulle hindra mig för att jag var tjej. Jag har nogaldrig riktigt förlitat mig på att andra könet ska komma och rädda mig påsin gyllene häst, utan jag var nog ganska realistisk av mig och hade intesådana romantiska drömmar… vad jag ville ha, jag fixade.Skaffa barn! klockan ringde ganska sent för mig. Mina vänner skaffabarn redan innan 20 års ålder så jag med mina 24 år ansåg man då varganska sent, iallafall i min vänkrets som jag hade då, idag är det en heltannan femma. Ett vanligt samtal i min vänkrets var just om drömprinsenoch barn som inte var av intresse för mig utan jag prata nog mera ochvärldsliga ting och djupa ämnen. Jag ville upptäcka världen och kommaut på äventyr. Så det har jag upptäckt i vuxen ålder att kvinnor har svårtatt vara vän med mig utan det blir mera ytligt och det har nog att göra litemed mig själv också då jag har väldigt lätt att prata om djupa saker ochinte har haft eller träffat en vän som passat mitt djupa jag.Alla somrarsom barn åkte vi tillbaks till Hangö för att stanna där hela mors och farsledighet. Mina föräldrar gav mig insikten var mina rötter kom ifrån ochnär jag köpte min egen bil kunde jag själv ta mig dit på egen hand.Många underbara somrar med bus och bad i havet har jag fått upplevadär och det är mycket tacksam över. Åren går på i vanlig ordning dethänder inte så mycket förutom ut och festa med vänner och ibland medmina systrar ända till en kväll en tidig vårdag för 30 år sen som harändrat mitt liv fullständigt. Det är året som jag fyller 23 och alla mina näravänner har börjat stadga sig och lever familjeliv.Livet som partypingla passade mig bra i unga år då jag älskade attdansa, visst var det en hel del alkohol också med i bilden men aldrig attjag tog några droger. När min mor fyllde 50 år följde jag med henne ochfar till Spanien på deras första resa utomlands. Då hade jag kommit överpartylivet och var sambo med Niko och vi hade två små grabbar. En kvällgick vi ut på en krog för att dansa inte för att mina föräldrar dansa, dethar de inte gjort så mycket i sitt liv tillsammans. Men dansa det gjordejag. Männen stod på rad för att bjuda upp mig till dans. Och minaföräldrar satt där undrande och fråga mig till slut -var har du lärt digdansa? och jag svarade glatt -jag är självlärd och har haft förmånen med att dansa med många duktiga danspartner. Pappa skratta och sa “du harnog fått takterna från mig” Mina föräldrar de skojade ofta om vems bästaegenskaper jag fått. Men realistisk som jag är så är jag helt övertygadom att jag har fått lite av båda två. Ett minne som min mor aldrigglömmer var när jag var i ung ålder då vi åker till Hangö för att besökamin moster Krisse. På ditresan på finlandsbåten så går vi som vanligt tilldansen för att lyssna på musik och denna gång var det en man som bjödupp mig till bugg dans. Jag kan lova att vi verkligen bugga och folk stodoch tittade på och klappade händerna. Han svingade upp mig fleragånger i luften och mor hon njöt.Niko och jag vi tar varje tillfälle i akt till dans och då behövs ingen krogbara skön härlig musik. När ABBA slog igenom med sin Waterloobörjade mina flick kompisar och jag dansa hemma hos varandra ochlärde oss dansa till deras musik. Det är fina minnen som man aldrigglömmer. Små flickor som vi var så blev vi ju kära i Björn och Benny ochBjörn blev min första pojkvän i fantasin.På slutet av mitt liv som partypingla så började det kännas som det gavingenting mera och det var inte lika roligt att gå ut på krogen. Här kommina tankar om livet och vad jag ville ha ut av det. Jag kom till ettvägskäl som jag inte visste vilken väg jag skulle ta och det var i sammaveva som jag mötte Niko med blandade känslor. Jag jobbade då på ettålderdomshem för att få ihop pengar som jag ville spara till ett egetboende. Bodde fortfarande hemma, men det var bekvämt och det var lättatt spara.Självbiografi så här skriver du din
Alla människor har en historia att berätta. Vill du skriva en självbiografi men vet inte hur? Det du ska göra är att förvandla din biografi till en berättelse som engagerar läsaren då ger du dig själv möjligheten att skilja dig själv ut från mängden och verkligen få kontakt med läsaren.Dom 8 stegen att skriva en självbiografi och till en färdig bok.
1. Börja med att tänka på vilka dina läsare ska bli…Vem skriver du för, är det för familj och vänner eller vänder du dig till större läsarkrets.2. Bestäm din nyckelhistoria…Bra självbiografier är koncentrerade kring en idé som definierar ett helt liv genom boken. Vilken är nyckelhistorien i ditt liv? En bra guide som hjälper dig att hitta teman är Boken om mig.3. Samla dina minnen och läs…Genom att tänka igenom alla perioder av ditt liv minne efter minne så kommer du bättre ihåg saker som du kanske glömt bort och som format dig. När ett minne dyker upp så brukar man komma ihåg flera. Försök också komma ihåg hur du kände dig, lukter och tal (vad sa du), känsla. Prata med din familj och vänner. Du kanske minns människor som var viktiga förut och som knyter ihop din historia. Att titta på foton brukar också få igång minnet och tankarna. Ett annat tips är att läsa många biografier för att hitta ditt eget sätt att skriva.4. Organisera din historia…Bestäm när allt börjar. Det är du som berättar.5. Börja skriva…När du skriver ska du tänka som en journalist. De besvarar alltid frågorna: Vem? Vad? När? Var? Varför? De här frågorna hjälper dig igång med självbiografi. När du övat upp ditt minnesförmåga från olika episoder i ditt liv, kommer du förmodligen vara ivrig att fånga allt som du kommer ihåg. Sitt i en bekväm plats, koppla av och ta en sida i taget. Var dig själv: nu ska du bara skriva och åter skriva på ett snabbare och mer naturligt sätt. Spendera inte för mycket tid att tänka på stil och grammatik, bara skriva. Du kan redigera senare.6. Disciplin…Disciplin är ett tråkigt ord men det de flesta självbiografier faller på är att de aldrig blir klara eftersom den som skriver ger upp. Genom att skriva lite varje dag får du en rutin som snart ger resultat i en färdig självbiografi.7. Jobba för att göra biografin intressant…När du har skrivit ett speciellt parti av boken så är det bra att låta texten vila ett par dagar och sedan gå tillbaka till den igen och leta efter upprepningar och att skapa ett flyt och sammanhang i texten. Läs den flera gånger och ändra där det behövs.8. Granska ditt arbete åter och åter igen…Att redigera en bok kan vara knivigt och svårt, även för ett proffs och därför kan det vara smart att låta någon annan läsa t.ex en lektör eller testläsare som kommer med förslag till förbättringar och förtydliganden. Dessutom kan en utomståendes blick lättare upptäcka slarvfel. Läs den flera gånger själv och det räcker inte med ett par gånger utan du måste läsa så många gånger att det verkligen känns att du gått igenom den till 100%.Lycka till med ditt skrivande!Det visste jag inte
Hade ingen aning att jag stod listad hos författare.se med min bok. En sida som jag inte visste fanns. Så nu har jag skickat en profilbild på mig och skrev några rader i biografin. Det är roligt när jag hittar min bok både här och där, nu är ju boken inte nån storsäljare precis men det är ändå roligt att den har blivit läst av så många ändå. Och jag har ju inte marknadsfört i nån större utsträckning. Får nog bli bättre på det när jag skrivit färdigt min andra bok som jag håller på med.
På författare.se kan man söka på olika författare läsa deras biografi och se vilka böcker de har skrivit. Ganska fiffig sida.
Utlottning
Utlottning
Har ett ex kvar av min debutbok När två världar kolliderar som jag nu lottar ut. Alltså det är bara en som kan vinna. Boken är en kärleks biografi, man får följa Nitta och Niko under flera decennier. Den är lättläst med stor text, finns ett flertal bloggar som har bloggat positivt om den.
___________________________________________
Utlottningen pågår tom 6 oktober kl 18.00 och jag drar en vinnare senare på kvällen. Det bör vara minst 10 som deltar för att det ska bli en utlottning. Ni behöver inte lägga in detta inlägg i era bloggar eller dela på Facebook men ni får gärna göra det om ni vill och desto större chans att det blir minst 10 som deltar. Det ända jag vill att ni ska göra är att skriva en kommentar om varför just du vill vinna boken.
Lycka till alla deltagre!
Manus
Håller på med redigering av ett kapitel som inte är riktigt färdigt ännu, men här är ett litet urdrag. Idag kände jag för att ta tag i det. Läser man min första bok så är det lättare att följa med i detta manus som förhoppningsvis ska bli fortsättningen. Ibland känner jag hopplöshet… Så många gånger jag går in stryker, tar bort och lägger till__________________________________________HangöHangö Hangö i vårt hjärta! Snart är vi hos dig du kära. Vi kommer att sluka dig med hull hår, vi kommer gå på dina gator och stigar, vi kommer att vandra till din udde, vi kommer att känna din sand mellan tårna, känna havsbrisen, känna dina dofter, vi kommer att älska på dina släta varma klippor och om du stormar en dag vi kommer att krypa under täcket och gosa tills du åter igen skiner som aldrig förr och vi kommer få ett leende på läpparna precis som ett sött Hangö kex du älskade Hangö.___________________________________________Dagen kom då vi åker till Hangö och Niko tycker det ska bli jätteskoj. Jag hade inbokat möte på fredag med tidningen Västra Nyland. Vi lämnar Sverige tisdag morgon och kör upp på båten Viking Line. Vi hade hytt på båten så att vi kunde sova bort några timmar. Elina en vän och kund till mig sa till mig innan vi åkte “nu ska du visa framfötterna och var inte så lagom svensk” Elina är en finsk kvinna i samma ålder som min mor, hon har en härlig framåt personlighet så det är väldigt skoj att snarvla med henne. Hon har bott större delen av sitt liv i Sverige.På något underligt vis när vi kör av båten i Åbo, så infinner sig i mig en behaglig känsla av inre lugn och vet att inom två timmar så är jag i min hemstad Hangö. En stad som har förändrats en del med ny bebyggelse sen sist jag var där. Ett stort spa har blivit till, det har byggts flera höghus och Hotell Regatta har delvis renoverats och en del rev man och byggde nytt och allt ligger centralt och med havsutsikt. Hangö stad satsar på turism och visst lever staden upp på sommaren då det finns många turister, turister som kommer landvägen och dem som kommer med sina fina båtar till gästhamnen. Hangö är Finlands Rivieran. Och jag har mina favorit platser där. Niko älskar Hangö och har gjort det sen första gången som vi åkte dit tillsammans för över 30 år sen. Jag själv har jag alltid drömt om att ha ett litet sommarhus, kunna tillbringa hela sommaren där, delta i dom olika sommar evenemangen som erbjuds under sommarperioden, ligga på stranden vid Fyra vindarnas hus, äta glass vid frihetsmonumentet…gud så härligt det skulle vara… Hörru du trollbord nu börjar tvivla på dig! Det sägs att Hangö ska upplevas på cykel om man kommer som turist, och visst kan nog det stämma då man kan ta sig till platser där det är enklast att ta sig fram på cykel.Lägenheten som vi hyrde av ägarinnan Heidi var stor och fin och jag sov som en stock första natten. Tyckte det var så bra att vi kom i kontakt med henne genom en vän som jag har på Facebook. Vi kommer att hyra hennes lägenhet flera gånger, vi var så nöjda.Onsdag morgon springer Niko och jag ner till butiken som bara ligger ett stenkast från lägenheten för att handla frukost, skrattar fortfarande när jag tänker på expediten som fick sig ett gott skratt när jag frågade efter mjukost och hon inte förstod riktigt vad jag sökte, vet ju så väl att det inte heter mjukost utan att man säger smältost. Med frukosten i kassen går vi tillbaks till lägenheten och gör iordning den. Och vi njuter av denna stund när vi intar våran frukost, då vi vet att vi kommer att vara några dagar här. Efter frukosten så blir det en biltur runt Hangö för sen skulle vi till min moster Krisse som inte visste vilken dag vi skulle komma. Vi åker runt hela Hangö och till sist åker vi till Kapellhamnen, där jag bodde som barn. Huset finns inte kvar som låg vid den stora äppelträdgården utan där har man styckat av marken för egnahemshus för många år tillbaka. Huset som vi bodde i hette Friska vindarnas hus, då det var dåligt isolerat och var kallt på vintern. Min bortgångna farmors hus finns kvar och är idag kulturmärkt. Ett av dom äldsta husen som finns kvar i Kapellhamnen och Hangö, en liten röd stuga med vita knutar. Där på backan har jag många glada minnen från min barndom och somrarna när vi besökte farmor. Tänk att man kan komma ihåg så små saker som att man rev upp farmors söta morötter från grönsakslandet som man knapra på jämt och ständigt eller när man yxa veden för då fick man Jaffa limsa (dricka) och det ville man ju ha. Eller när farmor alltid fråga ska du int kom tillbaka till Hangö? på hennes finlandsvenska med engelsk brytningNu får det bli en kaffepausFörsta blogginlägg här
Här på denna blogg kommer jag skriva om allt möjligt, här får ni säkert höra hur det går med mitt manus till min andra bok. Min första bok gav jag ut 2017 med titeln När två världar kolliderar, den går att köpa på nätbokhandlarna.
Jag skulle sätta mig på köksstolen och hon skulle spå mig. Niko och hans far stod framför och hon bakom, de sa åt mig blunda och lägg händerna i famnen. Ingen sa någonting ytterligare och där satt jag precis så som de hade sagt och hans mor börjar rabbla en ramsa. Plötsligt känner jag att det kommer nånting i mitt hår och att nånting regnar över mig, så jag i min förskräckelse öppnar ögonen…Iraniern och finlandssvenskan, möt Nitta och Niko. Nitta kom till Sverige som 6-åring och Niko som ung man. Två livsöden som mötte varandra. En resa genom deras livsvandring tillsammans. Hur har de överlevt flera decennier tillsammans?En biografisk kärlekshistoria av BIRGITTA LINDHOLMJag bor på landet strax utanför den lilla staden Västerås… Ja den är nog liten om man jämför med Stockholm, Göteborg och Malmö. Här finns även min make och yngsta sonen. Så kommer nog att skriva en hel del härifrån och en och annan bild på våran hund Kaisu.Ha det gott alla fina därute… Till nästa inlägg