Fågelunge i vårt pilträd
När man bor ute på landet får man följa djurriket som finns här hos oss. Och nu så följer vi en liten fågelunge som fått bo i vårt pilträd som står i runda rabatten. Vi kollar varje dag får att se hur den har det. Och mamman brukar vara borta flera dagar i sträck för det kan gå många dagar innan vi ser henne. Antar att hon letar mat till sin fågelunge. Till och med Chelsea vet att det finns nånting i trädet för emellan åt så kvittrar och piper fågelunge. Och Chelsea brukar då sätta sig ner och titta upp mot trädet. Vi har väldigt många fågelarter här och Askö fågelreservat ligger inte alls långt borta från oss. Jag känner inte till namnen på alla fåglar utan bara dom vanligaste. Men det är roligt och spännande att titta på fåglarna.
Vår blå glädje
Vår blåa glädjefärg börjar ta form ute i vårt torp. Staketet är färdigt men kommer visa bilder i ett annat inlägg. Medans vi höll på och måla kom vi på att vi borde kanske måla ytterdörren blå också. Blå dörrar sägs ju också hålla onda andar borta. Och blått blir ju vår accent färg hos oss alltså vår glädjefärg.
Skulle det bli snyggt med blå dörr? Så här ser dörren ut nu på första bilden och ett exempel på andra bilden hur en blå dörr passar med gult.
Raggar duschen när tid inte finns
Oj vad vi målar och målar hemma hos oss och det finns jättemycket kvar att måla. Blir väl att fortsätta nästa sommar med det som inte blir färdigt i år. Men snyggt blir det. Väntar även på en lastbil som ska komma med 4 ton gårdssingel i dagarna och jag hoppas dom kommer före helgen. För det blir massor med jobb med att skyffla ut all sten på garageuppfarten.
Just nu har jag bråda dagar och då hinner jag inte riktigt med mig själv. Så ibland när jag har riktigt bråttom på morgonen så hinner jag inte duscha utan då brukar det bli den där raggar duschen… Och maken brukar skratta och säga “jaha blev det raggar dusch idag” skvätt med lite vatten. Imorgon ska jag vara i Eskilstuna tidigt på morgonen för sen på eftermiddagen måste jag vara tillbaka i Västerås. Och på kvällen måste jag jobba med mitt arbete för Blogbiz. Brådis i morgon med andra ord.
Kapitel 14 och 15 Epilog När två världar kolliderar
Barnbarnet
Vi kommer till året 2015 och det är strax efter nyår som äldsta sonen och
sambo kommer på besök för lite mat och fika. De har varit tillsammans
några år. Niko och jag är så glada att han träffa en sådan fin, glad och
duktig kvinna i sitt liv. Hon tar verkligen hand om vår son och jag känner
att de har ett tryggt förhållande. Kommer inte riktigt ihåg de första orden,
men de kläckte ur sig till sist att de väntar barn och vi skulle bli farfar och
farmor. Jag blev så överlycklig och jag var nära till glädjetårar och
kanske det kom en eller två. Äntligen hade de gjort slag i saken. Niko
blev också så glad. På hösten var det väntat, men de hade bestämt att
de skulle kolla vilket kön det var och det var någon månad efter det som
vi fick veta att det kommer ett gossebarn. Och efter det så började jag
köpa babykläder, var ofta till second hand butiker för att se om man
kunde hitta fina fräscha kläder, för det visste jag att de kommer behövas
en hel del av och jag hittade massor med fina tuffa pojkkläder.
Ibland när äldsta sonen kom på besök för att meka med sin bil så fråga
jag alltid hur allt fortlöper, vet att jag alltid var orolig att något snett skulle
hända och det har nog med att göra att jag har varit lite som en
hönsmamma till mina barn och fick titt som tätt lite ninja reflexer. Kommer ihåg en gång när yngsta sonen var i tonåren och jag inte visste
var han var, då brukade jag alltid ringa för att fråga och svara han inte så
ringde jag runt till alla kompisar. Men att han kände att jag var en orolig
mamma hade jag ingen aning om utan han sa till mig en gång -Mamma
du behöver inte vara orolig, jag gör inga hemska saker och varken röker
eller tar droger. Men det fick mig att ta en stor funderare och när jag fått
mina tankar på plats kunde jag förändra mitt beteende.
Men oron kom tillbaks när de vänta barn och fast den var helt och hållet
obefogat för hennes graviditet gick bra och den 14 september kommer
vårt efterlängtade barnbarn.
Vi kommer till nutid
Det är sommaren 2016. Hela året hade både Niko och jag jobbat väldigt
mycket. Men vi har hunnit med att resa till Rom på Nikos brorsdotters
bröllop. Och veckan innan var Niko till Barcelona med vänner för att titta
på F1. Jag har varit till Wales och London med min lilla syster för att
besöka släkt som vi har där. Vi var och titta på platsen där vår farmor var
född. Så både Niko och jag känner att året har varit väldigt intensivt med
arbete och med att klämma in dom här avstickar resorna. På min första
semester dag säger Niko till mig -Nu tycker jag att vi åker till Öland, och bara tar det lugnt, vi behöver komma iväg och rå om varandra. Vi hade
inte planerat in nånting på vår semester så jag är inte sen på att haka på.
Vi åker första söndagen, vi packar ner allt som vi behöver för campingen
som vi brukar vara på. Campingen ligger naturskönt vid Böda hamn. Vi
kom fram på kvällen och det kändes jätteskönt att vi åkte hit, till våra
välkända marker och platser som vi båda älskar. På kvällen när vi kom
så slog vi upp vårt tält. På samma plats som vi hade förra gången vi var
här, sen satt vi och bara hade det skönt tills mörkret kom.
På morgonen när jag vaknar går jag ner till havet, det ligger bara några
hundra meter bort och vi kan se havet från vår tältplats. Jag går ner för
att ta mig ett morgondopp och jag känner när jag är i vattnet hur
välbehövligt dessa dagar kommer att bli och jag känner en inre lugn. När
jag kommer tillbaks till tältet så låter jag Niko få sova, vet att han behöver
sova ut. Jag tar fram min dator och fortsätter med att skriva denna bok,
skriva några rader.
Vi har ätit makrillen som vi köpte tidigare på dagen och vi går för en
promenad på kvällen till den sköna sommarbrisen, Och jag tänker när
jag går hand i hand med Niko det här är mannen i mitt liv, mannen som
börjar få gråa stänk i håret och som alltid har satt mig och barnen i första
rummet och jag känner en sådan inre frid och lugn där jag går vid hans
sida och känner hur lyckosamt mitt liv blev med honom.Ta ansvar för vår lycka….Så enkelt!
Jag har inget recept på hur vi fick det att fungera, visst har även vi haft
nedgångar, konflikter och sorger att överleva. Men vi har alltid väntat ut
varandra och naturligtvis så knackar även den tråkiga vardagen på
dörren för oss också, det viktigaste för oss som har varit under alla
dessa år är att vi har en bra kommunikation med varandra, att vi gör
saker ihop, att vi har nära till skratt och sexet. Och sen vill jag tillägga i
och med att jag har lämnat ut vårt liv i denna bok så hoppas jag även att
många fördomar begravs där dom hör hemma. För hur kan man
leva med en man från Iran och jag från Finland som borde vara så envis
på ett nästan fult sätt och Niko borde vara mycket sträng med en
förvriden kvinnosyn. För visst har vi fått smaka på den dosen också av
fördomar både från höger och vänster. Första gången som jag fick känna
av det var när boken “Inte utan min dotter” kom ut på 80-talet. Jag hade
inte träffat denna kvinna på flera år, jag ansåg att vi bara var bekanta.
Men en dag råka jag stöta på henne och vi stod och prata en stund. Men
under samtalet kom vi att prata om våra män i livet och jag berätta att jag
var sambo med en man från Iran och att vi hade en son tillsammans.
Direkt frågar hon mig har du läst boken och jag svarade att det hade jag
gjort och Niko och jag hade haft diskussioner om den. Hon babblade och berättade en massa saker från boken och frågade mig en massa
konstigheter och jag kände direkt att hon hade fått en snedvriden syn på
det iranska folket och speciellt männen. Innan jag fann mig så öppnar
hon munnen och säger till mig -jag tror du kommer få det svårt. Och alla
hennes uppfattningar baserades utifrån denna bok. Jag hann tänka med
vilken rätt hade hon att uttrycka de negativa och fördomsfulla åsikter om
mitt val i livet. Jag fann mig till slut efter hennes påhopp och sa till henne
både det ena och andra innan jag fortsatte att gå. Men inget mera ont
sagt om det. Bara att jag hoppas på fortsatta många fina år tillsammans
med Niko. Jag tror på livet, litar på det. Jag känner Nikos kärlek jag har i
mitt liv och känner otrolig tacksamhet till det. Jag har ju alla bevisen i mig
att jag får det jag behöver och inget annat. Med tilliten till att allt blir bra,
ger mig frihet att leva fullt ut här och nu. Allt finns framför oss och inom
oss.
Ta ansvar för vår lycka…Så enkelt! Aldrig glömma att lyckan finns
omkring oss och den är helt och hållet gratis…bara att ta för sig!
Jag tror att vi hade lätt att skapa våra egna traditioner för att vi var så
unga när vi träffades och att Niko inte hade någon egen familj här i
Sverige som kunde föra deras traditioner vidare. Vi var formbara och det
har jag alltid trott på att det var en av orsakerna till att vi fick det att
fungera mellan oss förutom att vi alltid har känt samhörighet och
kärleken mellan oss. Och att jag själv kom från ett annat land kanske
också bidrog till det.Ett brev till vår framtid oss
Kära mig, kära dig, kära vi och oss
Tjena old lady and old man hoppas ni lever livet!…. Njut av kakan!
Det finns ingen bättre tid att skriva något som vi kommer att se tillbaka
på i framtiden än när huvudet är fullt av tankar och minnen på åren vara
borta. En tid för oss att förbättra på vad vi har blivit. Så i följande punkter
av råd, äldre och troligen klokare, jag undrar om ni fortfarande lever av
dessa små, men mycket
viktiga snuttar av saker som vi har lärt oss hittills i livet.
Så framtiden oss. Dessa är några saker som ni hoppas att ni lyssnade
på och svär vid. Om inte … ser ni i helvetet.
Först av allt, och en av de viktigaste sakerna jag hoppas verkligen att ni
insåg: ni är inte perfekta, ni kommer aldrig att bli. Och det är bra.
Acceptera er för vem ni är, och om ni inte är nöjd försöka ändra det.Håll drömmen vid liv.
Följ ditt hjärta, men inte ignorera ditt huvud. Ansök till allt, inga ursäkter.
Var inte rädd för att gå utanför din komfortzon. Dessa gränser är inställda
på att brytas.
Ge inte upp. På något. Någonsin.
Håll huvudet högt när du känner för att sjunka.
Gör något som du vill göra, inte något som någon annan vill att du ska
göra. Och om någon säger att du inte kan göra det, gör det ännu bättre.
Lär dig att säga ”nej”.
Men också lära sig att säga ”ja”.
Var inte rädd för dina egna känslor. Det är OK att känna!
Tänk efter innan du gör, och tänka innan du talar.
Och slutligen, alltid få tillräckligt med sömn. Du kommer att tacka mig för
det senare.
Så framtiden oss, vad tror ni? Vi tycker det är en ganska solid sak att
leva med. Livet är för att leva, så ta det vid hornen!Epilog
Under resans gång som den här boken har blivit till, så har vi skrattat,
tänk och påmint varandra och grävt djupt i våra minnen genom åren. Allt
från vårt liv finns inte i boken men de flesta stora händelserna. Det har
varit en väldigt rolig resa att skriva denna bok. Niko har under flera års
tid frågat mig -varför skriver du inte en bok? och jag brukade svara -vad
ska jag skriva om och skrattat bort det. Jag har bloggat under några år
och det är därifrån som han har tyckt om mitt skrivande. Att det nu blev
en biografisk kärlekshistoria följ sig väldigt naturligt och som sagt jag
hade bra underlag att skriva om vårt liv. De flesta som vi känner i vår
ålder är separerade så än så länge vi ska inte fylla på statistiken, att vi
lever fortfarande tillsammans bara det är fantastiskt. Vem vet kanske jag
får smak på att skriva böcker och kanske det kommer en uppföljare om
några år. Jag har inget recept på hur vi gjorde för att det skulle fungera,
men mitt råd till er som träffar en utländsk man, är att vara öppen och
lyssna till hjärtat, och dela era olikheter samt likheter och gå för det om
kärlek finns mellan er.Vill tacka stort till min älskade make Niko som har bistått mig i denna bok
med minnen från Iran och från vår tid tillsammans med hans känslor och
upplevelser genom åren och på hans tro på mig.
We made it so far!
Livet har alltid kretsat kring vår familj och samvaron med Niko, men
framtiden är inte huggen i sten, den kan vi bara spekulera i och ha
drömmar om. Hans kärlek är min medicin. Han är min älskade make,
bästa vän, min klippa, han som pushar mig, min motor, älskare,
psykolog… you name it!
Inte på något vis vill jag berätta vår historia i denna bok att vårt liv
tillsammans är annorlunda än någons annans, men att leva tillsammans
med en utländsk man från Iran och i så många år som vi gjort är nog
ändå lite sjusärdeles.Nostalgi tripp till Rom
Tänk vad man kan bli nostalgisk emellan åt. Kom att tänka på att det var ett bra tag sen som jag var utomlands. Och i dagsläget går det ju inte att resa till nåt intressant resemål. Utan man får hålla sig inom Sveriges gränser på grund av pandemin. Men titta på bilder och minnas tillbaka kan man ju. Och jag minns så väl när min makes brors dotter gifte sig i Rom för några år sen. Jag var där med min make och yngsta sonen. Blev några väldigt intensiva dagar där då vi även skulle försöka med att hinna titta på olika sevärdheter. Men bröllopet var ju pricken över iet. Ett riktigt sagobröllop med allt vad det innebar. Kyrkan i sig var otroligt fin med sin stora trappa in till den. Den otroligt välorganiserad transport till festlokalen för cirka 150 personer. Bokade bussar hämtade upp oss efter vigselcermonin. Och vi blev mottagna med drink och tilltugg.
Här sitter vi på en restaurang första kvällen. Bröllopet skulle äga rum dagen efter.
Dagen efter bröllopet var vi ganska så möra men som sagt vi skulle ju titta på sevärdheter och vi tänkte att sova kan man ju göra när man kommer hem.
Skulle vara så roligt att få komma iväg på en rolig resa. Men på troligtvis tar det lång tid innan det är säkert att resa. Så det blir inget med det i dagsläget.
Syrran, Lisa och Harry på besök
Idag fick vi besök av lillasyster med dotter och deras hund Harry. Harry och Chelsea går jättebra ihop. Dom har lekt hela dagen och när dom blev trötta vila dom ihop. Mitt på dagen grilla vi korv som vi åt med fransk potatis och sallad. Och efter det börja vi måla vårt staket. Så nu har vi bara en strykning kvar på baksidan plus stolparna. Syrran och Lisa tyckte det var jätteroligt att måla så dom vill komma i kommande vecka och måla mera. Fort gick det också tror vi målade färdigt på mindre än två timmar.
Efter målandet tog vi en behövlig fika med fikabröd som dom hade med sig. Det är alltid skoj när syrran kommer besök för ofta sätter vi igång med nånting som behöver göras här på vår gård.
Kommande vecka blir en intensiv arbetsvecka. Så imorgon ska jag planera in lite struktur i arbetstimmar. På onsdag ska jag på möte i Stockholm och på torsdag möte i Uppsala. Veckan kommer troligtvis rusa i all hast men med lite struktur ska det nog flyta på bra.
Kapitel 13 När två världar kolliderar
Vi kommer tillbaks till Västerås
År 2008 lämnade vi vår kära småstadsidyll i Surahammar och flyttar
tillbaks till Västerås efter många diskussioner. Niko var trött att pendla
och yngsta sonen skulle börja gymnasier studier i Västerås och jag insåg
till sist att det var bäst att flytta då jag visste att sonen inte skulle klara av
att pendla dit då han hade jättesvårt att komma upp på morgonen. Det
skulle aldrig ha gått att han tog sig ner till tågstationen och ta sig till
staden och Niko var mycket trött. Så vi la vårt hus till försäljning och
börja leta efter ett nytt. Men jag hade vissa krav till vilket hus vi skulle
köpa. Det skulle inte vara ett trähus för det var så mycket jobb med
sådana hus, duschrum skulle vara renoverade, det skulle vara ett
enplanshus och liten trädgård. Vi var och titta på några under sommaren
och till slut så hittade vi ett och det enda jag fick ge vika för var att det
var ett tvåplanshus men det kunde jag leva med. Så i samma veva som
vi hittade huset fick vi köpare på vårt och inflyttning skulle ske i augusti
till det nya.Flyttlasset gick, jag kommer ihåg vilket jobb det var och samtidigt som
man kände sig vemodig över att lämna Sura med den fina småstads
mentaliteten. Men visst var det också lite spännande tyckte jag i början.
Men när vi bott där ett tag insåg jag att vi hade fått oss en
återflyttningskulturkrock som vi ännu inte riktigt helt har återhämtat oss
från i allafall inte jag. Men det tänker jag skita i, för det har också betytt
att jag är annorlunda än tidigare på ett bra sätt. Det som jag saknar mest
är närheten till andra människor, att ha relation med grannar, att kunna
heja på en förbigående utan att betraktas som en galning. De olika
evenemangen i en småort blir också så mycket gladare då man kan
samspråka med vem som helst.
Men det är inte bara negativt med att bo i en mellanstor stad, vill man så
finns det säkert en hel del att göra här, sen finns det många fina platser
runt i kring Västerås. Men vi gjorde det bästa av situationen och kom
över det med tiden med den första kulturkrocken med att människor
håller sig för sig själv för det mesta. Våra söner får många vänner här
och håller även kontakten med sina många vänner i Sura. Så efter några
år så har vi faktiskt bott in oss och vi börjar lite små trivas här.
Vi får även bra kontakt med sönernas nya vänner, vi till och med firat
några gånger nyår med dem. Då har vi haft huset fullt med ungdomar.
När vi flyttade hit så var vi även tvungen att sälja vår husbil till vår stora
sorg, men vi fick ett dyrare boende och sen hade vi inte plats med den.
Så Niko och jag vi börja flyga igen och Kreta blev en av vår favoritplats
att semestra på. Vi har varit flera gånger dit och vi brukar hyra bil för att
ta oss runt på ön. Men Niko har sagt att vi kanske köper en husbil lite
längre fram i tiden….vi saknar husbilslivet väldigt mycket.Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig
Jag är inte sämre att jag kan ändra mig. Och det gjorde jag igår då vi börja måla staketet. Fortfarande målar vi det i beige färg men stolparna blir i grekisk blå. Staketet vid trappan blir blå. Och då fick min make sin vilja fram också. Han älskar den blå färg och Grekland också naturligtvis då vi har semestrat många gånger där. Det är mycket att måla. Målade 5 och halv sektion igår och det är lika mycket kvar på första strykningen. Sen är det baksidan också så vi har nog att göra med målningen. Vi målar inte med de traditionella färgkombinationer så som rött och vitt utan vi är nog mera vågade i våra färgval. Men det är vi som ska tycka om det och sen får ju andra tycka annat.
Gårdagens projekt hos oss
Sitter och njuter mitt morgonkaffe på ena altan och redan gassande varmt. Lär bli en otrolig het solig sommardag idag. Gårdagen gick i en väldans fart. Vi laserade trappan in till vårt hus i vit lasyr. Vet inte om färgvalet var det bästa med tanke på vinteråret som medför snö och slask. Men fan vad snyggt det blev (ursäkta min svordom). Jag är så nöjd.
Och i fredags kom vårt tak till paviljongen som jag stylat tidigare i veckan. Men oj vilket bök det var att få det på plats. Fast storleken var rätt så var vi ändå tvungna att kapa 1cm på varje stång och då blev passformen perfekt.
Funderar på att köpa ett till tak i reserv för hur många år håller ett paviljongtak. Inte så många år skulle jag tro.Vill inte komma i det läge att vårt paviljongtak går ur sortimentet för det är mera bök med att köpa ny paviljong. Och jag gillar vårt som har ståbord i varje hörn där jag brukar placera pelargoner. Sen finns det ringar som man kan hänga blomamplar i varje hörn. Men det har jag inte gjort i år.
Idag mot kvällskvisten ska vi nog börja måla staket. Och det blir inte i en blå färg som jag hade tänkt. Utan jag hitta snygga beiga färger till Rea pris på Happy Home till 20 kr litern och fick tag på 20 liter. Så måla staket för hela slanten blir det på kvällskvisten. Nu ska jag bara fortsätta njuta denna underbara morgon och lyssna till till sommarens ljud av fågelkvitter och bisurr.
Tagit sticklingar av lavendel
Nu planerar jag att anlägga en till lavendel rabatt som ska bli vid ena paviljongen närmare bestämt vid staketet. Stakeket ska också få lite färg på sig. Och vi tänker att vår trädgård ska det mesta gå i blå toner. Den blåa ton som finns i Grekland tror jag blir jättesnyggt. Men åter till lavendel så surfa jag runt hur man förökar sina lavendel. Och det lättaste sättet var att ta sticklingar som man sticker ner i jorden i en kruka. Men det kan ta lite längre tid. Men i vilket fall som helst så gjorde jag det då jag tyckte att köpa plantor blir lite onödigt om det funkar att föröka det plantor man redan har.
Det ska bli spännande och se om det blir några lavendel plantor av mina sticklingar. Lavendel tycker jag är i stort sett en blomma som sköter sig själv och behöver inte så mycket omsorg och en trädgård utan lavendel är ingen trädgård. Blå färg till staket kanske jag redan har i nån liten färgburk. Så det ska jag kolla annars köper jag mig en burk. Och de flesta av mina trädgårdskrukor går i blått. Så temat blå toner i trädgården ligger inte allt för långt bort i tiden. Och nästa sommar kan man fortsätta på temat.